Historikern Tony Judt skriver på NYRB-bloggen en mycket läsvärd och gripande text om ord, språk och tal, mot bakgrund av den neurologiska sjukdom som drabbat honom och gjort hans talförmåga allt mer nedsatt. När man som Judt växt upp och alltid levt med den nedärvda judiska förkärleken för oändliga samtal, för brinnande debatter och rasande dispyter, är det ett särskilt hårt öde.

Jag vet inte riktigt varför, men det fick mig att tänka på en man jag en gång träffade på en middag. Han var en politisk aktivist från Zimbabwe, och hade genomlevt flera månaders tortyr i Mugabes fängelser, tills han cirka ett år tidigare lyckats ta sig till England. Det märkliga var att han aldrig initierade några samtal under hela kvällen, att han bara talade om han först blivit direkt tilltalad, om man ställt en fråga till honom, till exempel. Det innebar inte att han var särskilt tillbakadragen eller tystlåten eller lågmäld, snarare tvärtom. Det var bara det att han inte kunde påbörja en dialog med någon, inte ens om man kom bra överens och hade känt honom ett tag. Jag fick senare reda på att detta är något väldigt vanligt bland tortyroffer, särskilt under de första åren efteråt. Fast hos en del kan den här förtegenheten tydligen vara livet ut.

På tal om tortyr och smärta och tal och språk: en av de mest omvälvande böcker jag nånsin läst är Elaine Scarrys “The Body in Pain: The Making and Unmaking of the World” (1985).

Nej, det är inte första april, det här är hur ballt som helst: Jesus brinner upp!

En utredning som tagit tolv år och kostat £195 miljoner bör väl, kan man tycka, vara värd att vänta på. Idag publiceras Savillerapporten om Bloody Sunday-massakern den 30 januari 1972, när soldater ur 1:a fallskärmsjägarregementet sköt ihjäl tretton obeväpnade demonstranter i Derry på Nordirland.

Det är en epokgörande historia, på alla möjliga vis. Dels för att den hällde en hink fotogen på en redan flammande brasa: kön av frivilliga till Provos rekryteringskontor ringlade sig runt kvarteret i flera veckor efteråt. Dels för att massakern, ihop med Bobby Sands död 1981, blev så hårdmytologiserade i den republikanska sinnevärlden under hela Troubles; det har ju alltid funnits en spänning mellan “the Armalite and the ballot box” i republikanskt politiskt tänkande, och dom här två händelserna gjorde enormt mycket för att den väpnade kampen kunde rättfärdigas såpass länge.

Och sist men inte minst för att själva tillsättandet av Savilleutredningen 1997 öppnade ett par av de sista dörrarna till fredsuppgörelsen; om inte Saville hade skett hade man sannolikt aldrig fått med sig Sinn Fein i förhandlingarna. (Läs här om hur det militära etablissemanget gjorde allt för att stoppa utredningen).

Bloody Sunday är helt enkelt centralt för det politiskt mörka, våldsamma och paradigmskiftande europeiska 1970-tal som man skulle kunna skriva en bok om. Vilket jag en vacker dag tänker göra, om Gudrun vill och byxorna håller.

Senare: Det var gripande scener utanför Guildhall i Derry i eftermiddags, när rapporten presenterades. Tusentals hade samlats, de anhöriga började visa sig i fönstren, tryckte rapporten mot glaset, tummarna upp, folk jublade: de mördade hade blivit rentvådda. Lättnaden hos de anhöriga – efter trettioåtta år – var fantastisk att se.

Det finns inga bevis, säger rapporten, att de mördade utgjorde ett hot mot ordningsmakten: inga skjutvapen, inga bensinbomber, inga spikbomber, ingenting. Rapporten fastställer att Martin McGuinness var där, beväpnad med automatgevär, men att han aldrig sköt. “Brittiska armén sköt första skottet”. Det var en massaker. Och det är nu upp till åklagarmyndigheten om det blir rättssak.

Sen det här med sorrifierandet från David Cameron, det är en annan sak. Jag är av princip emot politisk-historisk apologetik av den här typen, därför att dom är conversation stoppers. Det finns därefter inget mer att säga. Vilket är väldigt bekvämt för dom som säger sig vara sorry.

Jag ärver allt av min son. Mobiltelefoner, skjortor, jeans, tidningar, websajter, strumpor, mera jeans, kunskap om internet, plånböcker, kunskap om Egypten och skjutvapen, mera jeans, kändisar, Ohio, mera jeans.

Men det sista jag trodde jag skulle ärva av honom var musik. Jag menar, jag introducerade honom till Hendrix vid två års ålder. Nuff said. Tills han visade mig på The Low Anthem och deras totalbriljanta album “Oh My God, Charlie Darwin“.

“To Ohio” är min nya nationalsång. (Spotifylänk)

Mina tre myter är Josef och bröderna, den förlorade sonen, och Odysseus. Alla tre handlar om omöjligheten av att komma hem. En recension i TLS styr mig mot en bok jag måste läsa.

“In the lassitude after love, Odysseus asks Circe, ‘what is the way to the land of the dead?’”

Och så plötsligt, det roligaste som kunde hända…! Meningslösheten huggen i sten. Fantastiskt. “Att visa att man kunde skriva kunde vara viktigare än att det som skrevs verkligen betydde något”. Jag lämnar alla vidare kommentarer – om samtidslitteraturen, om kulturdebatten, om Göteborgs-Posten – åt dom av mina läsare som äro ditåt benägna.

Och så anklagar man oss nordbor för att sakna humor. How dare they. How very dare they…

Som nån sa, “I’m so over the top, I’m meeting myself coming back”…

Jag borde skriva om Israel. Om Robert Boyles önskelista. Om Stendhals De l’Amour. Om Stephen Stills. Om det fattiga England. Men jag orkar inte. Talk amongst yourselves.

Vad är historien till för? Bland de mer banala svaren hör väl att den är till för att skänka perspektiv och mana till eftertanke. När en nation, en statsapparat och ett folk som är så rotat i historien som Israel och israelerna är, så är det desto mer chockerande när dom så fatalt tappat greppet om vad deras egen historia har att lära. Linda Grant skriver om Exodus 1947, skeppet med förintelsefångarna som försökte bryta den brittiska Palestinablockaden alldeles före staten Israels tillkomst. Det är melankolisk läsning.

Mannen som uppfann honungsrostad skinka är död. Den meriten är beundransvärd nog. Men det faktum att Michael Katz också råkade vara jude för det upp på ett nära nog heroiskt plan. Ännu en läcker runa från Daily Telegraph här.

“Every man likes the smell of his own fart” är – enligt uppgift – ett isländskt ordspråk. Och uppgiften kommer förstås från W H Auden, den är tagen ur hans bok om Islandsresan med Isherwood.

Men jag har alltid frågat mig: “Kvinnor, då…?”

Två frågor till min ohyggligt bildade läsekrets: (1) Är detta verkligen ett isländskt ordstäv?, och (2) Do women like – or not like – the smell of their own farts?

Svaret på den andra frågan har potential att förändra världen.