Jag höll just på att rumstera. Nej, det gjorde jag inte alls. “Rumstera” gör bara kåsörer i DN. Jag höll just på att rota bland mina böcker, för jag tyckte mig tro att jag ägde en bok som kunde intresserat Lennart i hans Ekelundsstudier. Den heter “Var Vilhelm Ekelund antisemit” av Walter Klein (inget frågetecken syns på omslaget, däremot på försättsbladet). Det är en plågad bok, desto mer så som Klein räknat sig som vän och beundrare, och Ekelund blir mer och mer irriterad av den näsvishet, får man väl i Ekelunds egen anda säga, med vilken den plågade beundraren driver frågan.

Inte visste jag, för övrigt, att jag ägde en diktsamling av Per Wästberg… Sjukt.

Hur som haver, hittade gjorde jag också ett exemplar av Författarförlagets tidskrift Tidskrifts Englandsnummer (2/1979) i vilket inryms myckna och bra texter (men så var jag också medredaktör för det numret…). Bland annat då min intervju med Beryl Bainbridge, som jag nämnde i förra veckan och som jag nu langat upp som pdf-fil här (klicka på BB.pdf [3 MB]).

Om ni funderar på julklapp till Pressylta, vilket jag hoppas ni gör, så har ni den här. Min egen autocue. Ni ser fördelarna. Jag kommer att videoa varje post på Pressylta, och ni kommer att se min blick ligga alldeles bortom LSD-hosisonten: “Låt mig en gång för alla övertyga folkflertalet om att jag inte är den som är den. Min paroll har hållt sedan 1967 och jag står fast vid den: EASY BUT NOT CHEAP”. Den vann mig trettiofyra röster i Flandern 1994. Jag hoppas på bättre i vår. Vi ses i Elsass-Lothringen.

(Klicka för större bild). För den som är i London i helgen kan jag varmt rekommendera Whitecross Street Art Festival, nära Barbican. Medverkar gör eliten – om det nu är ordet – av stans gatukonstnärer, inkluderat Dr. d, Gavin Turk, Wreckage International och många fler. Här är festivalens website www.wxstreetparty.com. Jag har redan sett en del av materialet, bl.a. en tvättlina i hörnet Whitecross och Banner Streets med ett par jättelika kalsonger, behåar och strumpor. “Allt händer på samma gång”, kan man nog sammanfatta det hela.

Av skäl som jag inte ska besvära er med så håller jag på att läsa om kärlekens egenskaper som dom definierades under den italienska renässansen, och hur dessa idéer härleds från skolastikerna, Aristoteles främst. I dessa sammanhang spelar ordet accidente en mycket framträdande roll. Inunder detta enkla ord öppnar sig emellertid avgrunder. Jag slog upp “accident” i SOED och fick till min förvåning reda på följande.

Vad som än händer… Att accidente skulle ha med slump, oförutsägbarhet och, möjligtvis, otur att göra är en senkommen (“late L.”) betydelseskiftning. Det har alltså med cadere/”fall” att göra – inte “fall” i höstlövsbetydelse, utan “infalla”/”inträffa”.

Vilket för övrigt leder tankarna till en av de mest eleganta kryptiska ledtrådarna jag sett i ett engelsk korsord: “Fall asleep” (6). Lösningen är “elapse”, alltså ett anagram på “asleep” vilket antyds med ordet “fall” i betydelsen “falla sönder”, men “fall” blir förstås också definitionen i betydelsen infalla/förflyta/förgå.

Det märkliga är ju att “Anything that happens” är en kategoridefinition i SOED, därav den romerska ettan. Den allra första gruppen betydelser är gloriöst vag och dimmig och allomfattande. Det är som att slå upp “olyckshändelse” SAOB och hitta definitionen “sb. Vad fan som helst, mer eller mindre”. En middagsbjudning, till exempel, är det en olyckshändelse? Jajamen. Ett planerat kejsarsnitt? Absolut. En sufflé gjord på päron och körsbär? Ja, särskilt suffléer!

Var, som någon sa, kan väl detta sluta?

Emily Dickinson

PARTING

MY LIFE closed twice before its close;
It yet remains to see
If Immortality unveil
A third event to me

So huge, so hopeless to conceive,
As these that twice befell.
Parting is all we know of heaven,
And all we need of hell.

Den norrländska versionen:

Mitt liv sig slöts två gånger
förn’s dess slut
Nu återstårt’s att se
om odödligheten
kan dra slöjan av
en tredje likadan tapet

Så jättestor, så hopplös
att förstå
jämfört me’ de andra två
Skilsmässa är allt vi vet om himlen
och allt vi behöver av Gävle.

Jag förlorade. Böter på £160 och tre prickar på körkortet. 17 också, för att nu inte använda något starkare uttryck, som 18 eller 19. Här är några av the highlights.

Ljus B kom inte ens upp på dagordningen. Snuten hävdade att han aldrig sagt nåt om två röda ljus. Han hävdade däremot att ljuset slagit om till rött (på Ljus A, alltså) redan när jag var tio meter från det. Tio meter! Det vore ju för fan att klassa som självmordsförsök, snarare än en trafikförseelse.

Och här är en underlig liten detalj. Snuten som skrev ut boten den 9 mars i fjol körde motorcykel, var c:a 1.90 lång och hade tordönsstämma. Snuten som vittnade i rätten var, som jag, c:a 1.80 och hade en röst som knappast gick att höra, och som sa att han färdats i bil när han “stoppade mig”, inte MC. Jag kanske borde bett om fotolegg.

De tre lagmännen hade en femton minuters överläggning, kom tillbaka och sa att dom fann mig skyldig på två huvudsakliga grunder.

(1) Jag uppgav att jag legat bakom en buss på uppfartsvägen mot Ljus A. Denna buss hade sannolikt skymt sikten för mig och polisen i bilen tjugo meter bakom mig hade sannolikt bättre sikt än jag. On balance tror vi därför på snuten.

Min invändning: “Detta trots alltså att jag vittnade under ed att jag såg ljuset oskymd under hela resan mot och förbi Ljus A…?”

Deras svar: “Ja. On balance tror vi mer på polisen”.

(2) Jag medgav under förhöret att jag inte protesterat mot boten på plats, när snuten skrev ut den, vilket måste tolkas som ett tecken på medgivande att snuten hade rätt.

Min invändning: “Detta trots alltså att jag vittnade under ed att jag inte sa något, dels därför att jag var stum av förbluffning, och dels därför att jag väljer mina egna slagsfält: jag tänkte inte stå och orda med en target-chasing snut på 1.90 på en gaspumpstation i Bow, då för jag hellre fram mina argument inför en domstol som denna. Ska denna förtröstan på lagen alltså räknas till min nackdel…?!”

Deras svar: “Ja. On balance för vi nog tolka er tystnad vid tillfället som ett tecken på att polisens observationer var korrekta”.

Eller med andra ord, ten pounds of bollocks in a five pound bag. Nu är jag sur. Riktigt sur. Nu går jag till puben.

Beryl Bainbridge begravdes igår, och här kan man läsa rapporten idag i The G. Att hon fick plats på Highgate Cemetery är kanske inte så mycket att undra över. Det är däremot en helt och hållet bainbridgesk liten narrativ vändning att gudstjänsten hölls på St Silas the Martyr på Prince of Wales Road i Kentish Town, mitt emot huset där vi bodde i nitton år, fram tills 2005.

St Silas ser för allt i världen ut som, inte bara en romersk-katolsk kyrka, utan riktigt högkatolsk. Daglig högmässa, ibland t.o.m. på latin, man hör bikt och känner doften av rökelse, man ser diverse marianska antydningar här och var, och prästen, Father Graeme Rowlands, går alltid lång svart kappa, och ofta med baretta på huvet.

Men St Silas är anglikansk, så höganglikansk det förmodligen går att bli, och Fr Graeme – en man med tekoppsöron och en näsa för apostasi – är rätt så känd i dessa kretsar för att värva romkatoliker som är missnöjda med olika uttryck av påveväldet, men som ändå inte vill släppa taget om de romkatolska paraphernalia som bär upp deras tro. (Jag tror för övrigt det var Andrew Brown som en gång fyllde i detaljerna om det här för mig).

Hur som haver (barnen kär). Tro och förräderi, bön och avbön, fromhet och whisky. Det är så mycket Beryl B det vill bli, syns det mig.

Vi börjar närma oss avgörandets stund. På onsdag kl. 14:00 bänkar jag mig inför rättvisan, i form av Barking Magistrates Court, anklagad för att ha kört igenom ett, alternativt två, röda ljus i mars i fjol. Veteranerna bland er känner till detaljerna. För er andra finns den ursprungliga posten om händelsen här; Det Stora Matteproblemets lösning finns här; och vårt eländiga västgötaklimax här.

Fakta i målet kvarstår som tidigare beskrivet. Men ett par problem har tyvärr inte gått att lösa. Ni minns att om polisen hävdar att jag bara körde igenom Ljus A på rött, så står hans ord mot mitt och då förlorar jag sannolikt. Om han däremot hävdar, som han sa till mig den dagen i mars i fjol, att jag körde igenom både Ljus A och Ljus B på rött – då har vi honom! För, som ni minns, då hade jag plötsligt fått bromsat ner från 23-25 mph till 5.59 mph för att klara tiosekundersintervallen utan att köra mot gult eller grönt.

Detta baserar sig på min egen visuella beräkning på plats att avståndet mellan Ljus A och Ljus B är c:a 25 meter, samt att intervallen är på just 10 sek. Detta ville jag naturligtbvis ha officiellt bekräftat av den myndighet som har ansvar för Bow Interchange, vilket råkar vara Transport for London (TfL). En av deras ingenjörer mailade mig i fredags och sa att sådana uppgifter tar minst 8 veckor att ta fram och att det kostar £200 per trafikljus…!

Fuck. Nä, nu är detta i och för sig inte den katastrof man kan tycka, eftersom jag knappast kan fara med osanning om något som alla kan gå och titta på och mäta själva. Och om avståndet är 20 meter i stället för 25, och intervallen 12 sek i stället för 10, så spelar inte det heller någon särskild roll, eftersom mitt körbeteende ändå skulle fått vara så absurt för att klara av rött på båda, om det nu handlar om 5.59 mph eller ens det dubbla.

Men det är irriterande att inte ha officiell backning i ryggen. Idag och i morgon, emellan tandläkarbesök och likvakor och bankärenden, ska jag med sonens hjälp se om det går att få fram i alla fall avstånden med hjälp av Google Maps/Earth, eller nåt annat webbigt. Om ni har några tips, så hör gärna av er i kommentarerna. Uppdateringar följer.

Jag läser allt mer sällan svenska medier på nätet. Min mamma skickar mig hoprullade pappers-G-P från i förrgår, som alltid tycks mer aktuella än det jag läser på skärmen idag. Och det är inte bara G-P. AB:s kultursida har en (1) ny artikel säg varje eftermiddag vid tretiden. Expressen är aningen bättre, men inte mycket. DN:s kulturdebattsida tycks ha gjort halt och belägg i maj nånstans. Det finns liksom ingen brådska på tidningsnätet i Sverige. Det är lite halvt-som-halvt sånt ni får läsa gratis. Men inte mer.  -“Uppdatering? Den tar vi på måndag…”

Detta då i skillnad mot den rasande takten i brittiska media på nätet, främst Guardian och Mail, och om än i något makligare form BBC News. Varannan timma alltid nåt nytt. Huvudrubriker igår kväll blev slaskpalt i morse. Skit må det vara, men är annat skit än i förrgår.

Ännu en repristext. Så här skrev jag på Pressylta tre dagar efteråt, alltså söndagen 10 juli 2005, under rubriken “So… What happened?”

Efter veckor av moln och kyla, regnskurar, tveksamt solsken – äntligen en dag med klar blå himmel och tjugoåtta grader, cirka. Det blir en BBQ i eftermiddag, med Joe och Rupe, och kanske Cleo, kanske Jean och Rob. Revbensspjäll, hambörjare i ciabatta, majskolvar, potatis bakad i glöden, en mastondontsallad därtill. Nick the Greek ger mig en deal på ett jävligt trevligt litet Languedoc-vin kallat Mosaïque, sex flaskor för femton pund. Och så en packe Peroni.

Jag åkte in till King’s Cross igår eftermiddag. Blomberget har vuxit till höfthöjd på sina ställen. King’s X har blivit samlingspunkten, på väggar och fönster sitter massor av handskrivna papperslappar, efterlysningar, barn som ritat och målat, folk går omkring och tittar, säger nåt ord till varandra, drar iväg, och så kommer det fler, en grupp kvinnor i chadors, ett par skanks, några pensionärer, en hel del journalister. Två-tre hundra meter åt sydväst, och trettio meter ner, jobbar räddningsmanskapet i 60-gradig hetta, rök, gas, sot, asbest, råttor, likdelar, blod; ingen vet ännu hur många som befann sig i framvagnen, där det small.

Så. Vad hände? Åttio döda, kanske till och med hundra när vi till slut har facit i hand. Att så många – om inte alla – hade förespått att det förr eller senare skulle hända; huruvida man vill spåra det tillbaka till Irakkriget eller inte; hur “vana” londonborna än är vid bomber som både hot och verklighet; det reducerar inte katastrofen med en millimeter. Inte en millimeter.

Och ändå…

När jag kom hem satt Joan och kollade BBC24. “Det är konstigt,” sa hon. “Vadå?” sa jag. -“Att det trots allt inte haft en större effekt än så här…”.

Jag kände att jag borde bli chockad av vad hon sa. Det är ju inget annat på nyheterna, nästan inget annat i tidningarna, presskonferenser, kommentarer, snabbanalyser, experter, det största antalet människor dödade i London sedan kriget, den (efter Lockerbie) näst största katastrofen i Storbritannien. Och ändå… Det kom ingen chock.

Vad man också ser vid King’s X är människor som inte stannar till. Som inte läser papperslappar, inte reflekterar över det ena eller andra, inte ens är särskilt förbannade. Nej, dom är inte hårdhjärtade, dom är på väg till jobbet. Till ett möte. De ska köpa ett par nya jeans, boka semester, gå och kolla Världarnas krig.

Det handlar inte heller om likgiltighet. Långt därifrån. Men bort från King’s X, Edgware Road, Aldgate East, Liverpool Street, ser man liten eller ingen skillnad. Folk ser inte särskilt allvarliga eller betänksamma eller rädda ut (som man fick
intryck av var fallet i New York och Madrid dagarna efter). Jag frågar alla jag kan, “Kände du nån som…?” – “Nej, tack och lov,” säger dom och fortsätter packa upp apelsiner, servera kaffe, läsa tidningen.

Varför är det så här? Varför är det inte bara ingen panik, ingen hysteri – varför är det inte ens ett allt-dominerande samtalsämne folk emellan? (Jag har frågat många andra om detta också, och dom allra flesta har fått samma intryck, så
det är inte bara jag…). Två orsaker, kanske: bortsett från bussen finns det inga bilder som för evigt etsat sig fast på näthinnan; de allra flesta skadades eller dog out-of-sight, underjord, nere i vad som plötsligt blev helvetet.

Den andra orsaken: att London är byggt, fysiskt och mentalt, som det är: att stan är så compartmentalized; ett konglomerat, en federation av större eller mindre bysamhällen. Vi är alla londonbor (särskilt när man får OS), visst, men vi är alla i första hand Camden-hipsters, Holland Park-snobbar, Somers Town-drägg, Shoreditch-banglas,Croydon-white-trash, Bermondsey-gangstrar, Maida Vale-mediafolk, eller var fan man nu råkar ha riggat upp sitt tält, det spelar ingen roll. Det här är ingen koncentrisk stad, som Paris, med ett enda centrum och ringarna som sprider sig ut mot les banlieus. Det är ett stamsamhälle. Sorg, förtvivlan, allvar – inte desto mindre intensivt upplevda, men de blir utpräglat lokala ting, en känsla per hus, kanske kvarter, kanske förort.

Och i morgon bitti tar stan första steget tillbaka till det ännu-mer-normala: den första riktiga rusningstiden efter katastrofen, måndag morgon, folk lika sardinpackade, griniga, uttråkade, misstänksamma, sömniga som dom var strax före nio i torsdags, när det small. I morgon smäller det inte.