Jag menar… Bara… Jag menar… Cheezus.

Kandidat 1 här. Källa: som vanligt.

Bildtext: “The body of an alleged drug dealer killed outside his home. The [Mexican] government has urged the media to report deaths not as murder victims but as ‘one less criminal'”.

Foto: Guillermo Arias.

Källa: The G:s specialrapport om drogkrigen i Mexico.

Idag var jag i Soho för första gången sen sist. Jag kan bara säga såhär, att, tja, om ni nånsin får se en tevereklam för Arla Bregott Mildare (den med bara 43% fett) i vilken mesta tiden upptas av en hemmafru som samtalar med en kalv, så är det Kristina Bill som är hemmafrun och jag som är kalven.

-“Är du från Göteborg?” frågade någon på telefon i Stockholm, när ljudteknikern spelat upp tagningen.

-“Ja, men det är kalven också…”, försvarade jag mig med.

-“Kan vi få en mer mellansvensk kalv, då’rå…?”

Så det är min mellansvenska kalv ni hör, inte min göteborgska. Bara så ni vet.

Det är intressant, och lite skrämmande på samma gång, det som händer med Pakistan. Med vilket jag menar att landets anseende verkar ta den ena törnen efter den andra, och man tycks ha allt svårare att hämta sig efter varje stöt. Det har börjat vila något av hopplöshet och förtvivlan över landets öde, med en korruption som inte bara är endemisk och allätande utan inbyggd i själva nationens väsen.

Pakistans storpolitiskt schizofrena roll, dels som USA:s bortskämda alliansbarn, dels som sponsor av den talibanska offensiven i Afghanistan, har det skrivits hur mycket som helst om: de två skribenter jag helst läser i ämnet är Observers Jason Burke samt William Dalrymple, som ofta skriver i New Statesman.

Översvämningskatastrofen, i sin tur, har varit lika fascinerande skrämmande att följa, inte minst som mediafenomen: katastrofens själva långsamhet, bristen på dramatiska bilder, de relativt låga dödstalen, den politiska elitens brist på empati och praktiskt engagemang, de enorma summorna i hjälppengar som redan försvunnit i rymliga fickor, den förlamande känslan av meningslöshet och oundviklighet, att världen liksom inte orkar bry sig…

Inte bara det. Häröver uppmärksammade man nyligen att brittiska pakistanier är tretton gånger mer benägna än resten av befolkningen att få barn med genetiska störningar, beroende på att det är så vanligt med giftemål mellan förstakusiner: Channel 4:s “Dispatches” gjorde också ett program om saken. Bilden av brittiska pakistanier färgas alltför ofta av den här regressiva stamkultursaspekten av islam, en social och kulturell belastning som många bland andra och tredje generationen nu försöker komma bort från.

En av de få ljuspunkterna brukade vara cricketen… Pakistansk cricket har under åren producerat rader av enstående spelare, inte minst på bowlersidan, som det nya geniet Mohammad Aamer. Så i söndags briserar i New of the World en av de största mutskandalerna som någonsin drabbat sporten. Aamer och två av hans medspelare, bl.a. lagkaptenen Salman Butt, ska medvetet ha kastat tre “no-balls” – ogiltiga bollar p.g.a. övertramp – för att ett spot-bettingsyndikat ska kunna kamma hem stålarna.

Nyheten att pakistansk cricket är korrupt är väl i och för sig lika sensationell som nyheten att påven är katolik, men det här satte flera rekord i skamlöshet. Man har nu börjat studera en hel mängd underligheter i det pakistanska landslagets form på sistone, inte minst hur i hela friden dom lyckades förlora mot Australien i Sydney i fjol, när dom satt med en synbarligen ointaglig ledning.

Det är en klyscha-men-sant att internationell cricket har skakats i grunden av den här skandalen, och det kommer att ta åratals för Pakistan att komma tillbaka som spelbar nation överhuvudtaget, låt vara med den sportsliga hedern i behåll. (Sajten CricInfo är som vanligt bästa källan till mer bakgrund).

Och naturligtvis tornar i bakgrunden till allt detta… Indien. Det är för många pakistanier en källa till outsäglig vrede och frustration att landet verkar sitta fast i denna vattensjuka sörja av korruption och bakåtsträvande, medan ärkerivalen i syd tar sin plats bland globala emerging powers. Och det slående är ju dessutom att Indien sannerligen inte saknar problem, varken vad gäller bakåtsträvande eller korruption, men att dessa problem under senare år kommit att framstå som i alla fall överkomliga.

(Nå, det här blev kanske lite väl mycket av skoluppsats… Men vafan, det är ju tisdag.)

Läs och  njut av Tom Lubbock:

There are grand acts of heroism in the art of painting. Protagonists emerge from mythology and history, striking deeds, suffering torments, bound to doom. There is plenty of murder, and plenty of slaughter. But the heroic body is also stuck in one particular situation. It is torn, tugged this way and that, involved in conflicts and choices. It shows no flesh wounds. It is in the pull of a deep dilemma.

Or take another pull. Fragonard’s The Stolen Kiss is an innocent tale of teen love. A boy, a girl: it could easily be Cherubino and Barbarina from Mozart’s The Marriage of Figaro. As in the opera, this boy looks like a “breeches” role, offering the most tempting kiss, pressing the softest cheek to cheek. And it’s a seduction that holds a sudden climax: his brief clasp, her possible retreat. The story implies a quick event.

But look at that the picture as a whole. This seduction contains a lot of business. It’s a matter of structure and packed with telling details. The moral dilemma of her kiss – will she, won’t she? – is theatrically acted out. She plays the picture’s hero. Her position is torn.

This is one of those scenes with a crucial choice, and even though the subject has the lightest and most comic fate, it is a fate all the same. The main drama is laid out across the entire width of the canvas. It follows a trail, a journey, a delay. This girl’s life is given a slow-motion distance, from one side of the picture to the other. This amorous episode lasts a second. It feels like forever.

The stage, for example, is set between two doors. Both doors appear with echoing openings. One stands at the left and the other stands at the right. The girl stands between them – her dilemma pulling between risk and safety. There is that saucy pink curtain, admitting the boy, his knee just pushing in, and with his foot discretely trapping the bottom of this girl’s dress.

And then, through the other door, there is a view to a room beyond. A sociable group of matronly figures are together, assembled at a game of cards. She should be one of them. But she is here, briefly escaping from their control. This is one of the ways the picture is stretched out.

But there is a more intimate journey, moving along her own self. It begins from the start of her kiss; it concludes at the end of her wrap. It establishes a very long diagonal and continuous gesture of both body and fabric. It is her dominant story, and it shows us how her conscience operates under pressure.

Look at that straight, firm arm between shoulder and wrist. It looks almost like determination. The boy may be held out again him. Her face is turning away. This kiss may be resisted. But then there is the distance between that wrist and the end of that wrap – and the story begins to unravel and finally fizzle out.

It is her gauzy garment, and it is held in her narrow and tenuous grip, in her delicate hand. It travels, first in droops, then in falling knots and waves. It is borne along in gossamer lightness, and is supported for a while on this red solid wooden table. But at last it drops, in a flimsy, floppy, flaccid wisp, in mid-air. (Its hem just overlaps the room beyond – indicating the place where she could be.)

So this picture traces a long meandering precarious strung-out line, like a path or a rivulet. And in this unfolding gesture, the figure’s moral shakiness is drawn out too – from almost resistance to almost surrender. Maybe she will drop that wrap. Maybe she won’t. Her body, anyway, is pulled right over towards the boy.

But she still stands there, holding her potential balanced position. Her feet remain, staying in the middle of the floor. She might lean back away. So again her choice is not wholly lost, and she is not wholly victim. She is full of weakness, daring, tremors, pleasures, possibilities. She is a hero, decided between this way and that way, and tugged this way and that way. This complicated story tells her psychology.

Her body shows us something else, though, which upstages all choice and all uncertainty. It is her spectacular blazing centre. Look at her hips, thighs, open, wide, with their great rising curve. Look at the silk of her dress, with it bright highlights and its rich folds.

This is her sure unavoidable sexual focus. And whatever she might imagine, The Stolen Kiss insists on more. She is beyond heroism. Her dilemma may rock her from side to side. But her exposing desire burns out.

ABOUT THE ARTIST

Jean Honoré Fragonard (1732-1806) painted a picture more famous than his name – ‘The Swing’. His range is quite wide: nymphs, light pornography, portraiture, a fantastic white bull, in beautiful brushwork. He escaped the guillotine, but the French Revolution was the end of his career.

Veteranerna bland er kommer ihåg mina djupt-kända angående den brittiska kolgruvestrejken 1984-85, och inte minst Arthur Scargills roll. Om inte så kan man läsa min post vid 25-års-ähm-jubiléet. Idag skriver också The G om de ryska solidaritetspengarna och hur de stoppades av Thatcher och Gorbatjov.

Det är här den deliciösa ironin kommer in. När Thatcher meddelade Gorbatjov, genom ambassadören Popov, att man inte såg med blida ögon på att ryska fackföreningspengar – närmare $1m – skulle gå till det strejkande NUM, svarade Popov – med något som måste varit näranog orgiastiskt underbart att få säga – att i en demokrati som Sovjetunionen har regeringen ingen rätt att blanda sig i vad en fri och oberoende fackförening tar sig för i den internationella solidaritetens namn. (Och detta till Norman Lamont, av alla thatcheristiska untermenschen… Ah, to have been a fly on the wall…)

Gorbatjov fortsatte blåneka att han visste nånting om pengarna – han hade i själva verket personligen gett tillstånd till donationen – men till slut klev den realpolitiker Gorbatjov fram som vi kommit att know-and-love-ever-since: relationerna med Thatcher, bedömde han, var viktigare än arbetarsolidariteten.

Tidningen berättar också i en sidbox att en tidigare hemlighållen del av de konservativas masterplan att krossa kolindustrin och NUM var att ändra lagstiftningen så att strejkande gruvarbetare som gick på bidrag inte längre skulle få hjälp med amorteringarna på sina hus (husägandet i UK är alltså mycket mer utbrett i alla samhällsklasser än i andra europeiska länder) vilket skulle ställt en majoritet av dem på bar backe.

Denna lagändring skulle inte gå in under den specifika antistrejklagstiftningen, utan skulle ske lite vid sidan om. Nu kom detta i och för sig aldrig till stånd, och jag undrar om det inte helt enkelt beror på att något sådant skulle varit fullständigt rättsvidrigt, en helt igenom politisk hämndlag. Men det var i sådana banor tankarna gick under Margaret Thatchers tid.

Den som vill läsa mer om allt detta kan företrädesvis göra så i Seumas Milnes utmärkta ‘The Enemy Within: Thatcher’s Secret War Against the Miners“.

Ni kommer ihåg Två rekommendationer för ett par veckor sen…? Nu har jag läst, först, Kerstin Ekmans ‘Mordets praktik’ och jag måste nog sälla mig till dom som beundrar “delarna”, men står lite undrande inför “helheten”. Det vill säga, jag tyckte inte den senare var summan av de förra: resultatet är lite för smart, lite för “knowing”. Man nästan anar en författare som vid första renskrivningen lite oroligt undrar om hon fått med allt hon tänkt…? Jodå, rösträttsreformen, spanska sjukan, genusmakten (var det lite för uppenbart att göra Revinge till gynekolog?), klassresan, pedofilin – man hör liksom det lätta skrapet av boxes being ticked…

Bruno K. Öijers ‘Svart som silver’ förstår jag mig inte på alls, inte på nån enda nivå, jag får ingen som helst kontakt med hans poesi. Total kortslutning. Jag slutade läsa efter femtiofem sidor. Det är nog mitt fel. Men vet ni vad? Fuck it… Life’s too short.

Jag hade (sannerligen) inte tänkt ge mig in i Assangehistorien, i alla fall inte förrän den är någorlunda över, men ett kort stycke i dagens Guardianrapport fick mig att, ähm, studsa…

One source who is closely involved said neither of [the two women] had originally wanted the case prosecuted; that Ms W had wanted to report the alleged rape to police without their pursuing it, and that Ms A had gone with her to give her moral support and then become embroiled with the police, who had insisted on passing a report to prosecutors.

Kan detta verkligen vara sant? [Nej, tydligen inte: se kommentarerna…] Var går fesljummen aningslöshet i så fall över i rykande het idioti? “Ms W” ville alltså rappportera/anmäla en våldtäkt till polisen, men ville inte att polisen skulle ta ärendet vidare…? Hon ville alltså ha sin kaka, men inte äta den…?

Att varken polisen eller åklagaren sedan inte hört Assange om hans version av händelseförloppet är en annan (allvarlig) femma. Men – ärligt talat – vad i hela helvetet förväntade sig “Ms W” skulle hända om hon våldtäktsanmälde denne rubrikernas man, inför en yrkeskår som kanske inte är så förfärligt sympatiskt inställd till Assanges patos för sanning och transparens i fråga om kriget mot terrorismen? Att dom skulle ge honom the benefit of the doubt…?!

Vi fortsätter på det musikaliska temat, med nyheten att britterna är rätt så efterblivna vad gäller klassisk musik. En undersökning av Readers Digest visar att 75% inte visste att Elgar skrev ‘Pomp and Circumstance’, och att 27% inte ens visste att han var kompositör. Det där sista  sista skulle man kunna vara lite elak om, men jag låter bli.

Gagset om Rigoletto har jag lånat av saligt hädangånge Les Dawson, en man som kunde spela piano underbart men fel.

Detta till dels inspirerat av Johans återuppståndelse som jazzskribent…

Sedan början av året strömmar musiken in i mitt liv med en kraft som jag bara kan likna vid en fasansfull översvämningskatastrof som den i Pakistan, fast mycket trevligare. Nej, låt mig skriva om det: …som jag bara kan likna vid en morgon mellan fjällen, hör hur bäck och flod, sorlande mot hällen, sjunga Gudrun är godis… Or words to that effect.

Till morgonkaffet brukar jag, i alla fall just nu, låta Omara Portuondo sjunga “He perdido contigo“, vars sensmoral jag känner igen ack så väl. Vid pass lunchtid, när jag kör omkring i stan en hel del, blir det mellan tolv och ett “Composer of the Week” på Radio 3 (nästa vecka en temavecka om Opera-Comique). Därefter blir det slumpplock ur cd-samlingen i dörrfickan på förarsidan.

Favoriten där just nu är Little Feats fjärde album, “Feats Don’t Fail Me Now”, den som kom efter “Dixie Chicken” och som jag tycker är fulländningen av inte bara Lowell Georges musikaliska geni, utan av ett av de mest intelligenta, roligaste och tajtaste banden som nånsin funnits (inte undra på att Zappa ville ha tillbaka Roy Estrada i Mothers, vid vaddå 72?, när både Mothers och LF var som tajtast). Här är Rock And Roll Doctor – och bara Lowell George kunde kalla det “And”…

På kvällen diskuterar min sons gudfader och jag huruvida någon annan än Dieter Fischer-Dieskau överhuvudtaget har RÄTT att sjunga BWV Cantata 21, 3:e arian “Schlummert ein, ihr matten Augen…” (Spotifylänk). Och svaret är naturligtvis nej… Ingen.

Postscript: Nå, vi kan väl ge Lorraine Hart Lieberson (Spotifylänk) en chans på “Schlummert ein…” också. Anspråkslöst och vackert, en sopran som låter mer och mer mezzo ju mer man lyssnar.