Produktionsvärdena här utgör en slags estetisk konkursförklaring, men man behöver ju inte titta om man inte vill. Vackert är det i alla fall.

Ett alternativ till limericken, apropå tisdagens post:

Of Mere Being

The palm at the end of the mind,
Beyond the last thought, rises
In the bronze distance.

A gold-feathered bird
Sings in the palm, without human meaning,
Without human feeling, a foreign song.

You know then that it is not the reason
That makes us happy or unhappy.
The bird sings. Its feathers shine.

The palm stands on the edge of space.
The wind moves slowly in the branches.
The bird’s fire-fangled feathers dangle down.

— Wallace Stevens, 1954

Idag är det National Poetry Day (igen) och trots att Nobelpriset än en gång gått diktarna (för att inte tala om mig) förbi, så måste förstås Pressylta bidra till festligheterna med en gammal välkänd, men naggande god, limerick på temat konst och erotik:

Titian, whilst making rose madder,
Espied his model up on her ladder
Her position, to Titian,
Suggested coition
So ‘e rushed up the ladder and ‘ad ‘er

José Antonio Labordeta (1935-2010) var det fria Aragons förste trubadur. Han dog för en knapp månad sen. The G:s runa här.

Labordeta tyckte själv att “Dra åt helvete!” borde bli hans epitafium, och varför inte…? “Somos” får i alla fall hjärtat att slå några takter fortare.

En annan aspekt är Palmes sällsynta förmåga att attrahera kvinnor. När jag var med under tv-intervjun med Shirley MacLaine i Stockholm 1977 var den erotiska laddningen mellan dem så tät att man kunde skära i den med kniv.

Skriver Annette Kullenberg i Expressen idag, apropå det faktum att Henrik Berggrens Palmebok huvudsakligen recenserats av äldre män (“budkavlen” har gått mellan kulturredaktionerna, enligt Kullenberg).

Jag tycker väl resonemanget ställer fler frågor än det besvarar. Inte minst att jag – som äldre man – nog skulle sagt att Shirley MacLaine kring 1977 å sin sida hade en sällsynt förmåga att attrahera män; jag tycker det är lite sexistiskt att göra attraktionkraft till ett karaktärsfel hos bara ena parten.

Det faktum att boken sedan recenserats av manliga senescenter har kanske rent av sin förklaring i det som Kullenberg själv upplyser oss om, nämligen att kvinnorna i någon ställning runt honom på den tiden var försvinnande få, och att det kanske faller sig naturligt för en kulturredaktion att låta boken recenseras av folk som hade någon form av närhet till de kretsar där Palme rörde sig, dvs. folk som idag råkar vara äldre män.

Behöver det egentligen vara mer konspiratoriskt än så?

För övrigt vore det intressant att få veta exakt vilka ämnen vi äldre män får lov att skriva om utan att bli anklagade för att vara äldre män? Är det i princip bara prostatacancer och proggrörelsen?

PS: Den som kan identifiera källan till travestin i rubriken vinner en gräddkola.

…säger trots det “terrorexperten” “Magnus” “Norell” i Expressen. Då kan man väl hjälpa honom på traven lite grand med att rikta hans näsborrar mot den härskna doften av höggradigt oxbabb. The G:s Richard Norton-Taylor, som inte förtjänar några citattecken alls, skriver idag som det är: dessa från USA emanerade uppgifter är inte – understryk: inte – baserade på ny information. Rubriken i papperstidningen kunde inte varit tydligare: “US terror warning ‘not based on new information'”. Det är skrämselindustrin som går på högvarv.

En utmärkt recension i senaste TLS om buddhismens krigiska ansikte. Den fredligaste av religioner visar sig mordisk in extremis. Man har ju alltid undrat hur diktaturer som Burmas med den mest elastiska av definitioner kan kalla sig buddhistisk. Svaret? Att mörda sina medmänniskor i kallt blod är inga problem, eftersom vi som framgångsrika buddhister är jaglösa, the triumph of the no-self. Det finns inget jag att mörda, det finns inget jag som är mördare.

Det är dessutom en religion som aldrig ens pratar om kvinnor, varken negativt eller positivt. Det är jävligt mysko, bara det.

Klicka för större. Eller, liksom, inte. [Källa: Reddit] Snacka om helheten bättre än delarna…

Det var inte så länge sen (26 augusti) jag läste Kerstin Ekmans “Mordets praktik” och fann att mitt omdöme delades av de flesta, i alla fall bloggvarelser, som läst den. Och omdömet var i princip att delarna var bättre än helheten.

Inte många dagar efteråt satt jag och slöklickade i Spotify och hittade – som man gör – en LP jag brukade äga som vinyl, och gillade utan att riktigt fatta varför: Stephen Stills ‘Manassas‘. Nu – tack vare Kerstin Ekman – fattade jag plötsligt varför, nämligen att här är helheten bättre än delarna.

Låtarna på ‘Manassas’ är alla, ja, vaskamansäja, rätt bra. Jag gillar särskilt ‘Hide It So Deep’ och ‘It Doesn’t Matter’. Dom är dock inga mästerverk. Men när man slutat lyssna på ‘Manassas’ som helhet framstår den som mycket bättre än de tjugoen beståndsdelarna sammantagna. Man blir mycket gladare än man borde vara. Hmm…

Här är då en utmaning. Ge mig fler exempel – från musik, litteratur, balett, balsasnickeri, pornografi, gruvhantering, whatever – där helheten är bättre än delarna. Frånsett Bibeln kan jag fortfarande inte komma på ett enda (exempel), och det är nu nästan en månad sen jag började fundera.

(Surströmming, kanske…?)

Titta på minen, bara… Bilden är från gårdagen. Lillebror Ed uppe på podiet har just sagt att Irakkriget var “fel”, publiken applåderar, inkluderat Harriet Harman här bredvid David, och David fräser (så att mikarna snappar upp det, tydligen): “Du röstade ju för kriget, vad har du för anledning att applådera…?!”

Där sprack fanéren. Oj, vad den sved…