En medfödd prinsbegåvning gifter sig med “en riktigt lovande flygvärdinna” (tror jag Julie Burchill skrev nånstans) och BBC24 hyr in en helikopter att ligga i timmar med en live-feed ovanför Buckingham Palace, som alltså inte har något med saken att göra, eftersom det var på Prins Charles’ Clarence House ner för gatan som det hela utspelade sig, och lik förbannat blir man lika häpet skräckslagen varje gång en troskyldig och lite korkad ung dam med tjugo poäng i konsthistoria tar steget in i familjen Munsters klibbigt kalla omfamning, medan ropen ekar “Avla, tös, avla!”, och allt detta precis som förra gången mitt under svåra svångremstider för alla, utom för dom som har pengar och titlar, och vars skinande, smilande nunor plötsligt dyker upp på tallriken, inemellan resterna av ens risotto al funghi, som för att säga, “Ta en till, det är gratis… Tills vidare”.

En utmärkt sammanfattning av nuläget i Universal Grammar-debatten i Independent idag, detta med anledning av att man upptäckt ett tidigare okänt språk på Himalayas nedre slänter.

En forskare menar att “språk utvecklar sig precis som organismer, och de som överlever är de som bäst anpassat sig till den mänskliga hjärnan och därför är lättast att lära sig. Alla människor har samma hjärna, vilket för med sig att framgångsrika språk tenderar att likna varandra, och därmed ger illusionen av en universell grammatik.”

Men en annan forskare – med det strålande namnet Tecumseh Fitch – menar att invändningarna ofta grundar sig på missförstånd. “Universal grammar is neither a grammar nor is it universal,” menar han.

It actually refers to a set of constraints that limits possible grammars, so that different languages make different choices among those possibilities. Understood correctly, Fitch says, the theory is not incompatible with linguistic diversity.

På en annan språklig kula. Den musik jag lyssnar på mest just nu är Africando, en underbar blandning av salsa och melodiöst västafrikanskt. En av Africando All Stars är den senegalesiske sångaren Thione Seck, en ospektakulär men oerhört expressiv röst, som sjunger “Sey” (värd en lyssning, jag lovar…).

Jag fattade bara inte vilket språk han sjunger på i den låten: det verkar innehålla fragment av franska, och ett tungt “-ch-“-ljud (som i “Bach”), möjligtvis från arabiska. Men YouTube ger mig nu omedelbart svaret: det är Wolof.

Hans liv och leverne är väl mer än välkänt, men tål att läsas om flera gånger. Han är liksom Gustaf Ericssons framsida… Jag har förstås inte läst David Bellos bok, men det är jävligt svårt – upptäckte jag – att skriva om händelserika liv utan att göra prosan “händelserik”, dvs överbelastad, odisciplinerad, gräll. Jag har t.ex. länge, länge velat skriva en roman om en av mina idoler, anarko-kommunisten Errico Malatesta, men fattar inte var jag ska börja. Hans liv var lite för bra för att bli bok, if you see what I mean.

(1) “Hier darfst Du alles dürfen”

(2) “I am in love”

(3) “Uga Chaka“

I Storbritannien är det sedan länge omöjligt att vinna valet utan att ha förhandlat till sig stöd av mediemogulen Rupert Murdoch. Sverige tycks nu befinna sig i en liknande situation.

Så skriver Johannes Wahlström och Dan Josefsson idag om Bonniers politiska inflytande i Sverige, i den sista av AB-kulturens granskande artiklar.

Men – ursäkta mig – poängen med det brittiska valet i våras var ju att de konservativa inte vann (därav koalitionen), trots att de hade Murdochs stöd, trots att valsystemet var riggat för toryseger, trots att valdeltagandet var så lågt. Låt mig citera mig själv från när det begav sig:

Tories stod inför en tretton år gammal och utmattad labourregering, och den mest impopuläre premiärministern sen John Major. De hade hela den samlade högerpressen mangrant bakom sig. De hade £5 miljoner från Lord Ashcroft att vinna marginalkretsarna med, och tre år och fulla resurser att förbereda sig på. Och de klarar bara av att lägga fem procent [från 31% till 36%] på Michael Howards post-Irakvalinsats 2005.

Exakt hur stor del av den svenska bokmarknaden familjen Bonnier kontrollerar kan inte ens medieforskarna på Nordicom vid Göteborgs universitet svara på eftersom alla siffrorna är företagshemligheter. Klart är dock att ingenstans i den rika världen har ett enda företag så stor makt över produktion, marknadsföring, distribution och försäljning av böcker som Bonniers har i Sverige.

Så inleder Dan Josefsson sin text på AB-kulturen idag, i en del av artikelserien om Bonniers. Jag har två frågetecken, ett per mening.

N:r Ett: Hur i hela friden kan ägandeförhållanden vara en “företagshemlighet”? Varför då besvära sig med att ha ett Konkurrensverk? Jämför situationen med Murdochs försök att köpa ut hela BSkyB: klart som fan att man vet hur mycket av media Murdoch redan äger, annars hade det ju inte blivit något bråk om saken.

N:r Två: Och om man inte vet hur ägandeförhållandena exakt ser ut, så är det ju långt ifrån “klart” att man har grund för att påstå det som står i andra meningen, nicht wahr?

Det Josefsson skriver är ju annars bra och oroväckande. Men ibland hajar man till.

Sorglig men nödvändig läsning i Observer igår: Tom Lubbock, den skribent alla kategorier som jag nog citerat mest här på Pressylta, håller på att bokstavligen förlora sitt språk p.g.a. en hjärntumör. Artikeln, liksom hans sjukdom, är en märklig resa in i en värld där alla språkliga kopplingar upphör, en efter en: mellan intention och mening, mellan fonem och fonem, mellan subjektivitet och objektivitet, mellan tal och skrift, skrift och tal. Det är bara att konstatera: vi kommer nog aldrig att höra från honom igen.

“Sexual confusion does not seem like the most obvious solution to the problem of pest control”, säger BBC.

Prata för dig själv, unge man (sa jag). Hur många gånger har jag inte sett en åker angripen av tjackpundare från Mölndal och undrat varför lite tveksamhet inför att ha kvinnors underkläder på sig inte kunde hjälpt i just den situationen? Hur många gånger har jag inte sett en bangladeshisk bonde förbanna kloakråttan medan thailändska lady boys gått sysslolösa? Varför har bönder inga fruar, förrän nu?

I rest my case.

Denna tjusiga tavla sitter uppmonterad på en skyddsvägg runt en byggarbetsplats i Ramsgates hamn, och representerar alltså fyra av stadens mer namnkunniga invånare. Vincent van Gogh arbetade här som lärare på en mindre internatskola år 1876. Tre år senare anlände Karl Marx och Friedrich Engels på en serie kortare badsemestrar (Engels var en djävul på fjärilssim, visste ni det…?), och Marx lär ha kommenterat att staden var “full av judar och loppor”. Frank Muir var komediförfattare till klassiska radioserier på 1940, -50, och -60-talen, ofta i radarpar med Dennis Norden, medan skådespelaren John Le Mesurier väl mest är berömd för “Dad’s Army”-serien på teve och för att han satte in sin egen dödsannons i Times hösten 1983: “John Le Mesurier wishes it to be known that he conked out on November 15th. He sadly misses family and friends”.

Jag kommer att vara borta några dagar, och jag vill att ni uppför er under min frånvaro. Det är mycket som pågår just nu, sorg och kärlek, undran och förundran, lust och förlust. Men, som graffittin säger på Great Eastern Road just nu, “Låt oss adorera och endurera varandra”. Vad annat kan vi göra? Vi har inte mycket val.

Jo, man blir sentimental vad det lider… Vad jag däremot kan berätta är att vi har ett jävelusiskt pub-quiz-lag på gång, detta med referens till Prince Arthur-posten häromveckan. Måndag kväll är quiz-night och Cameron och Carina och Joan och jag ska VINNA ALLT! Nitti pund, minst. Cameron är sportjournalist på Telegraph, Carina jobbar på Guardian, Joan är fantastisk, jag är från Göteborg. WHAT COULD POSSIBLY GO WRONG…??!!