An important ruling from the European Court of Human Rights signals the end of so-called CFA’s in English libel and privacy cases, and with that a step forward for freedom of speech.

CFA stands for “conditional fee arrangements”, or “no win, no fee”. As in the landmark Naomi Campbell case, it means that newspapers or other defendants have to pay out vast “success fees” to claimants’ lawyers, which in turn has meant that there has been a reluctance to go to court and defend perfectly defensible cases.

The ECHR ruled that “success fees were inappropriate because they had not been designed for wealthy claimants but to widen access to justice for those who cannot afford to go to court”.

Den här tycker jag faktiskt är rätt lyckad (från mitten av 1930-talet, beräknar jag).

Modern Superstition

Unarguably there are spirits, ghosts, witches
Devils and spells and charms and portents.
We need not our mind furnish with crotchets
Or have the mediaeval nightmare
To be sensible that we sometimes see and feel
What the eye does not see and the heart does not pulse.
No one is so methodical in time
That not a moment may drift off alone
And when restored to its hour be found
Stammering affairs he knows not for his.

And as a moment from the clock-moored hour strays,
So does the world escape from itself
And lie partly disposed where it is not.
We suffer this fitful absence as we should,
Locking the doors at night, calling the house complete
In its homely numbers of souls and beds.
But our sleep is loud with unanswered knocks,
And tomorrow our head is full of strangers,
And there is something we hope to read in the papers
Without knowing what or expecting to find it.

Over every life-size feature of fact
Hangs a larger shadow of doubt.
Being used to so much hunger with our substance,
We have mapped it widely around ourselves
Like a sacred frontier to content.
Sufficiency floats in an ether of lack
And with nothingness is our world’s whole eked out.
But unarguably there are persons, events,
Thoughts and powers that reason surpass
And bigotry’s name change to paradox.

Det här är en av hennes mest antologiserade dikter, vad det nu säger om den. (Återigen förmodligen från slutet av 1920-talet; irriterande nog är ingen av dikterna, eller samlingarna de är hämtade från, daterade i min upplaga)

Death as Death

To conceive death as death
Is difficulty come by easily,
A blankness fallen among
Images of understanding,
Death like a quick cold hand
On the hot slow head of suicide.
So is it come by easily
For one instant. Then again furnaces
Roar in the ears, then again hell revolves,
And the elastic eye holds paradise
At visible length from blindness,
And dazedly the body echoes
‘Like this, like this, like nothing else.’

Like nothing – a similarity
Without resemblance. The prophetic eye,
Closing upon difficulty,
Opens upon comparison,
Halving the actuality
As a gift too plain, for which
Gratitude has no language,
Foresight no vision.

Det är väl tveksamt, milt uttryckt, om någon idag skulle skriva eller publicera en dikt som denna:

O Vocables of Love

O vocables of love,
O zones of dreamt responses
Where wing on wing folds in
The negro centuries of sleep
And the thick lips compress
Compendiums of silence –

Throats claw the mirror of blind triumph,
Eyes pursue sight into the heart of terror.
Call within call
Succumbs to the indistinguishable
Wall within wall
Embracing the last crushed vocable,
The spoken unity of efforts.

O vocables of love,
The end of an end is an echo,
A last cry follows a last cry.
Finality of finality
Is perfection’s touch of folly.
Ruin unfolds from ruin.
A remnant breeds a universe of fragment.
Horizons spread intelligibility
And once more it is yesterday.

Laura Ridings dikt väcker, om man så vill, de gamla modernistiska grälen till liv igen: kan man skriva fult om vackra saker, och vackert om fula? Hur fungerar – då (datum okänt, men förmodligen slutet av 1920-talet) – och nu en rasistisk metafor som den i första strofen? Orden får en idag att omedelbart att rygga tillbaka, ens distans till hela dikten blir inte bara märkbar utan ofrånkomlig.

Men när jag nu hittat Ridings “The Poems of LR” (den gömde sig bakom en tavla i bokhyllan) och börjat läsa dem igen, slår det mig att det inte bara är de fula orden som är problemet. Dikten är ganska typisk för hennes tidiga produktion: intelligent, en tendens att intellektualisera där det kanske inte behövs (“wall within wall”?), en handfull sprakande fina bilder, samt en viss kyla.

Särskilt i hennes långa dikter – och de blev längre och längre med tiden – följer man henne på resor genom en mängd landskap och stämningar, de flesta “mörka”, i det speciella avseende man tänker på mörker i modernistisk poesi kring 1930-talet: i skarven mellan personlig angst och politisk/social apokalyps. Men det lyfter sällan eller aldrig. Om det som kännertecknar stor dikt är att inte ett enda ord, inte en stavelse går att umbära, så når inte Riding fram. Mycket är i högsta grad umbärligt.

Det uppdrag Laura Riding gav sig själv som diktare blev till slut också just det som, år 1938, fick henne att sluta skriva dikt, t.o.m. “renouncing” dikten. Hon sökte “sanning”, inte bara i dikten utan i orden; hon var ständigt en beståndsdelarnas poet, det är det som driver hennes intellektualism, och hon passar därför hur nätt som helst in som en slags språkmaterialistisk föregångare (dvs. hon odlar sin dikt i en torr och dammig jord).

Hon övergav dikten (och Robert Graves) till förmån för ett sökande efter sanning “free from poetic constraints” (en diskutabel distinktion, bara det, kan man tycka). Hon fann den i en excentrisk encyklopedi, och i gestalt av dess upphovsman Schuyler B. Jackson. Laura Riding blev Laura (Riding) Jackson och ägnade resten av sitt liv åt vad som till slut blev “Rational Meaning: A New Foundation for the Definition of Words“.

Det är en bok jag skattar mig lycklig över att ännu ej ha kommit över. Den låter som en bok där man aldrig kommer underfund med om det här är det viktigaste som någonsin skrivits om språk, eller det dummaste. Och jag avskyr att inte veta sådant.

Jag tänkte de kommande dagarna langa upp några fler dikter av Laura Riding, både korta och lite längre. Det vore intressant att höra vad ni tycker.

Jag är fruktansvärt avundsjuk på skribenter som är totalt oförmögna att vara tråkiga eller ointressanta – hur de än försöker…! Trogna läsare vet vilka mina favoriter är, och att Rasmus Fleischer är en av dom: läs nu omedelbart hans “Yezzi Fock! Sju tankar apropå Tunisien” och lär er något, era soppiga söndagsslöbloggsurfare! Nuff’s’nuff!

En enveten förkylning (“förkylningen vet bara en sak, influensan tusen saker”, som Rilke sa, tror jag) har däckat mig ett par dar. Under tiden har jag låtit skägget växa, till stöd för Belgiens politiska stabilitet. I’ll do anything for attention…

Jag har lagt till Marlenas blogg “…wir sind die Seinen” till rullen nedan/till höger. Det var väl Bodil som först riktade min uppmärksamhet mot den för nåt år sen, så jag började läsa sporadiskt, men nu regelbundet. Mest för att det är en sant intriguing story, det närmaste jag sett någon komma bloggen-som-roman, och den är sagolikt bra skriven.

Men också för att jag vill få min skoltyska att växa upp och bli, tja, rikskansler, kanske… vem vet? Mitt tysk-svenska skollexikon är hur som helst my newest bestest friend (hur man nu skulle sagt det på tyska, nån som vet?)

Snart kommer det också mer om Laura Riding – för jag hittade hennes “Collected Poems”! Den stod bakom en liten tavla i bokhyllan, how sweet is that…?

Det ligger långt, långt bortom min eventuella talang som författare att sammanfatta den här historien på ett rättvist sätt. Precis som Belgien självt är den bara. Too. Fucking. Weird.

Det bästa jag tror jag läst om Belgien är tragiskt hädangångne (ännu en…) Tony Judts artikel i NYRB från 1999, “Is There a Belgium?” Om man inte prenumererar på NYRB så kostar det sex dollar att läsa den. Deal of the week, skulle jag sagt.

[Avd. I’m-losing-it-big-time: Heter “grow a beard” verkligen “väx skägg” på svenska…? “Låt skägget växa” kanske? Cheezus. Allt som håller en borta från skrivandet, som sagt…]

Först rent språkmaterialistiskt. Vad heter dom här ljusen på svenska? “Hazard lights”, alltså. Heter det verkligen “varningsblinkers”, som mitt lexikon påstår? Egentligen undrar jag bara därför att jag aldrig hört det ordet förut, ungefär som ordet “ranelid” (definition: “a slippery slope”) eller “leifgwpersson” (“a fraud”).

För det andra rent tekniskt. Knappen sitter alltid ordentligt separerad, och den är alltid en separat elkrets, från alla andra ljusfunktioner. Om man bankar till den så slår man på två gula varningsljus fram och två bak, som blinkar i vad som verkar halvsekundsintervaller.

Ursprungligen var varningsljusen till för att bli den elektroniska motsvarigheten till de där hopfällbara reflextrianglarna som alltid låg och skräpade i bakluckan, och som man skulle rigga upp på femton meters avstånd när man fick haveri på E4:an mellan Vilsemo och Slaksås, i övre Dalarna, andra bilister till varnom.

Icke längre. Varningsljusen – i alla fall i den här stan, vore intressant att få veta annorstädes – har numera kommit att signalera åtminstone tre nya budskap till andra bilistas…

(1) När man står tillfälligt parkerad på dubbla gula (vita i Sverige?) linjer, så signalerer det till den eventuella p-vakten att man håller på att lassa/lossa och bara är borta två minuter – max fem!

(2) När nån saktar ner framför en – oftast i en Ford Mondeo – och sätter på varningsblinkern så signalerar det att föraren inte har en jävla aning var han är nånstans och att han förmodligen kommer att dubbelparkera här mitt i gatan tills han konsulterat färdigt kartboken som han för ögonblicket inte kan hitta därför att hans fru la den nånstans inunder makeup-grejerna i passagerarfickan i onsdags, när dom var på Ikea.

(3) Trevligast av allt är att varningsblinkern också betyder “Tack ska du ha!” – fast bakåt. När man släpper in nån i trafikkön framför en, från parkering eller sidogata eller liknande, så har det blivit god sed att “tacka bakåt” genom att släppa på varningsblinkern en eller ett par blinkningar för att säga, “Cheers, mate!”…

Nästa semantiklektion handlar om Goebbels och det totala kriget.

Det är nästan för svårt att smälta att man aldrig kommer att få läsa nåt nytt av Tom Lubbock igen.

En kollega till honom, Brian Sewell, som “skriver” om konst för Evening Standard, och är en ointressant, massproducerad tramsfjolla som inte kan nåt om konst efter 1723, sa – trots detta – att TL:s död är “a wretched loss”. Och det är sant. Det är det.

Man undrar ju ibland hur statistiken slår ut. Det verkar ofta i ens melankoliska ögonblick som att det bara är de läsvärda skribenterna som dör i förtid. Varför? Därför att döden är a philistine through and through, right…?

Wrong. Jag anar att det är fördelat ungefär lika, och tur är kanske det. Men, handen på hjärtat, tycker vi inte alla nånstans långt inne att dom icke-läsvärda borde dö först…? Erkänn: så är det. Sålla ut dom. Slå ihjäl dom. Innan det är för sent.

Sorry.

Jag tänkte att vi kanske behövde gaska upp oss, så i nästa post – jag lägger upp den om en liten stund – kommer några tankar om bilkörning och, specifikt,  “Varningsblinkerns Semantik”.

(Detta var en trailer från Pressylta Productions Inc.)

…unfulfilled dreams don’t go away, and the dreams of art are especially persistent, because art is always bringing up its past, even when it doesn’t know what to do with it.

Han blev bara 53. I den här posten finns länken till hans märkliga dagbok “inifrån” sjukdomen.