En roman publiceras i Göteborgs-Posten…

/ TT

Det här är – och vad vi har gjort för att förtjäna detta vet jag inte – loggan för OS i London 2012, om ni inte visste det förut.

Vad tycker ni den föreställer? En tidig kandidat var “Lisa Simpson giving a BJ to President Clinton”…

Nu vill ordföranden för Irans olympiska kommitte, Mohammad Aliabadi, hävda att det är fyra bokstäver Z-I-O-N…

OS som en judisk sammansvärjning följer alltså tätt i hälarna på Julian Assange™s utbrott häromdagen, liksom diverse bidrag från John Galliano, Charlie Sheen och Gauleitern själv, Mel Gibson.

Jonathan Freedland i The G vill se ondskefulla strömningar inunder dessa till ytan lätt fjolliga “hissy fits” från andra och tredje rangens content providers. Och att det är illaluktande traditioner som förs vidare här går ju inte att förneka, särskilt när de levereras av Assange™, kan man tycka.

Någon ville hävda, i fallet Galliano, att antisemitismen är det sista tabut, och att tabun blivit en bristvara för såna som gjort karriärer av dem… av vilket baksidan naturligtvis är att antisemitismen därmed blivit rumsren, i den meningen att rummet inte längre är t.ex. matsalen i bättre hem, utan själva det offentliga rummet.

Jag är inte övertygad om det. Men det tål att diskuteras.

Ett av livets många, förmodligen olösbara mysterier – “vem i hela friden är Khaddafis stylist? och varför har han/hon ännu inte blivit skjuten?” till exempel – är hur i hela friden man kommenterar borta hos Bengt O…? Är det nån som vet? Bengt själv, till exempel…?

Jag skulle nämligen gärna vilja veta om det är sant att den nu avgångne Guttenberg har kallats “von Copy zu Paste”, och hur det i så fall skulle låtit på tyska? Är det nån som vet? Bengt själv, till exempel…?

PS: Ett annat mysterium, relaterat till Khaddafi. Sångerskan Nelly Furtado ska skänka bort (till okänd välgörenhet) det gage hon tjänade på att uppträda för Khaddafi-klanen i Italien år 2007. Vilket ju är… bra.

Men jag har alltid undrat vilket spanskt verb som “furtado” är baserat på – furtar…? Det vill säga, relaterat till furtivo/a, som i una mirada furtiva, en förstulen blick… Nån som vet?

Enligt en liten notis i The G idag har Julian Assange ansökt om att registrera sitt namn som varumärke. Ansökan inlämnades på Alla Hjärtans Dag via hans advokatfirma Finers Stephen Innocent. Om den beviljas kommer Assange att äga varumärket för följande syften: “news reporter services”, “journalism”, “publication of texts other than publicity texts” samt “education services”.

Man undrar ju lite grand vilka varumärkesinkräktande scenarier Assange hade tänkt sig skulle uppkomma? Att nån lanserar ett datorspel “Assange: The Final Showdown – Leak One”…?

…är mannen som, apropå inget särskilt, istället förmedlade den första passagen i Kafkas första brev till Felice Bauer:

Med den sannolikheten att ni inte längre har ens den mest fjärran hågkomst om mig, vill jag än en gång presentera mig: jag heter Franz Kafka, och jag är den person som hälsade på er för första gången den där aftonen hemma hos direktör Brod i Prag, den som därefter över bordet räckte åt er det ena fotografiet efter det andra över en resa till Thalia, och den som, till slut, med just den hand som nu slår ner på tangenterna, höll er egen hand, den hand som bekräftade ett löfte att nästa år följa med honom till Palestina.

Visst är det vackert? Och, som det skulle visa sig, havande med komplikationer… Allt vilket beskrivs i Judith Butlers underbara föreläsning/essä ‘Who Owns Kafka?’ i senaste LRB (finns som gratisläsning här)

Jag vet inte riktigt varför upptäckten att Jay Landesman dött häromdagen fick ett leende att spridas över mina läppar, det var när jag läste dagens runa i Guardian. Jag gick en hel del på Fran och Jays fester när det begav sig, fester som alltid kallas “legendariska” nu i efterhand, egentligen bara för att där fanns en massa folk som ville synas av en massa folk som ville se…

Jay var dock en rolig fan, på det där något defensiva, lätt hysteriska one-liner-levererande viset som amerikanska halvintellektuella ur den generationen hade, särskilt när dom kom till Europa. Både Fran och Jay var också – det hörde liksom till – vansinnigt statusmedvetna i valet av bekanta. Hade man publicerat sig, till exempel (om så bara hos Jay, ähem…) så var det gratis inträde.

Men jag log nog också därför att jag hellre ser tillbaka på den scenen, än lever allt för nära den. Charlataner är tröttsamma typer, och det fanns många av den sorten i Fran och Jays umgängessfär. R D Laing var en av dem. Och Jay var väl själv inte det geni han så gärna förnekade att han var. Hur som helst… Glada tider, det måste erkännas. Om än med många tomma tunnor och mycket skrammel.

Peter Mair skriver en utmärkt bloggpost på LRB om slutet för Fianna Fáil, det i praktiken statsbärande partiet på Irland, i dagens parlamentsval. Han skriver bland annat varför oppositionspartiet Fine Gael kommer att vinna:

Fine Gaels främsta styrka har alltid varit att det inte var Fianna Fáil, och att det var bättre på att inte vara Fianna Fáil än något annat parti. Nu när Fianna Fáil, i koalition med de Gröna, har lett Irland in i ekonomisk katastrof, är detta en stor fördel.

Mair jämför också slutet för Fianna Fáil med t.ex. kristdemokraternas fall i Italien, men undviker nämna socialdemokratin i Sverige, som ju dessutom delar begynnelseår vid makten med Fianna Fáil, 1932.

Hur mycket partiet än förtjänar nederlaget, och hur mycket det än blivit ett parti för spivs, thieves and brigands, så är slutet för Fianna Fáil ändå ett lite melankoliskt ögonblick i det att det en gång i världen så förkroppsligade den republikanska ambitionen på Irland.

Fast det är klart, ett politiskt parti vars historia är avsevärt mer glansfull än dess nutid är sannerligen inte någon nyhet på den europeiska arenan.

…är hemskt svårt att komma på, har jag upptäckt. Det första jag (kanske) skulle valt är Ali v Frazier i “The Thrilla in Manila“, en bild från sista ronden, för att de överhuvudtaget kan stå upp någorlunda vertikalt vid det laget är ett mirakel av mänsklig uthållighet och imbecillitet.

Men i övrigt…? Kobe Bryant i nån slam dunk? Njaaee…

Att dessutom hitta ett byxtema, som det Lars H upptäckte i det horisontella, gränsar ju till det otänkbara.

Leif Andersson, GAIS

Andrew Strauss, England

Thomas Chatterton, poet

En av mina favoritplatser i London har nu blivit K-märkt. Bunhill Fields i Clerkenwell, nära Old Street och Barbican, är en gammal begravingsplats för radikaler och oliktänkande (“dissenters” är ett vädligt fint ord, för övrigt) såväl som författare som John Bunyan, Daniel Defoe och William Blake, vars minnessten står framför ett stort och knotigt fikonträd.

Det fina i kråksången – för oss icke-religiösa – är att det inte är en kyrkogård, alltså inte hallowed ground, utan gloriöst ohelig jord, där man slängt ner tonvis av benrangel som inte fick plats i St Paul’s, och hundratals offer för pesten i slutet av 1600-talet. Om man frågar vaktmästaren var Blake egentligen ligger begravd, så tar han med en till en liten plätt och säger: “Här ligger han, 5 ner, 1 in…”. Det var trångt om saligheten, då som nu.

Den är en oerhört vilsam plats, full av skuggor, som gjord för bokläsande, allvarliga samtal, eller kontemplation över alltings alltinghet. Platanträden är många och stora (London Plane är stadens “eget” träd); de mossbelupna gravstenarna och monumenten har alla något hemskt vardagligt över sig, som gamla bekanta man kan gå och hälsa på då och då. På lunchtid är det förstås fullt med smörgåsmumsande kontorsslavar, bless ’em, men vid halvtvåtiden är det nästan alltid tyst och stilla igen.

Gå gärna dit nån gång. Hälsa från mig.