Idag kommer ännu ett av de regelbundna 30-årssläppen av hemligstämplade papper i Storbritannien. Dagens skörd handlar mest om spioneri (vi skrev ju om Kim Philby häromdagen, för övrigt…) och den kanske inte så där världsomskakande överraskningen att MI5 på 1950-talet spionerade på vänsterlutande intellektuella (Philip Toynbee, Cyril Connolly, Stephen Spender, och särskilt Jacob Bronowski) i sina fåfänga försök med att luska fram de övriga rysspionerna, dvs. Philby och Anthony Blunt.

Men om man skrållar ner för The G:s artikel i länken ovan kommer man till ytterligare bekräftelser på att nazisterna, mitt i det kaotiska krigsslutet, också planerade för framtiden, dvs. Fjärde Riket. En viss Olivier Mordrelle, ledare för en nationalistisk separatiströrelse i Bretagne, uppger att han bevistade ett möte i Deisenhofen strax utanför München i april 1945 (!) där en hög SS-officer försäkrade de närvarande att rejäla penningsummor redan förts över till Latinamerika, att “pålitliga män i nyckelställning” skickats att bo i Schweiz och Spanien för att ligga lågt, tills det blev dags för alla dessa anti-bolsjevikiska grupper att röra upp oroligheter som skulle leda till inbördeskrig. (Vad som förstås – sedan många år tillbaka – återstår att reda ut är kopplingarna mellan Fjärde Riket-nätet och Operation Gladio, salig i åminnelse.)

Hur som helst, jag har alltid tyckt det här med “sleeper cells” utgör ett förstklassigt komediupplägg, med dragning åt satir. För det första måste väl de “sovande” vara rejält till åldern numera… Men så en dag kommer signalen, “Wachet auf!” och gänget drar åstad på sina rullatorer för att starta raskrig i, tja, St. Gallen, eller Benidorm… En veritabel skrattfest, potentiellt, det tror jag ni håller med om…

Inte för att man någonsin kunde kalla dem “tidningar” – “skämtblad”, “dasspapper”, “fish & chips wrapping”, ja i stort sett allt annat än “tidning” – men nyheten att Daily och Sunday Sport upphört existera med omedelbar verkan, det skär lite grand i hjärtat.

Jag menar, att producera sånt här dag ut och dag in… (de allra flesta i den här genren är ju veckotidningar, särskilt i USA) … kräver stachanovitisk uthållighet, bärsärkagående fantasi och tillräckliga mängder stimulantia för att hålla norra Italien partajande hela natten och dagen därpå… Det lär ha varit ett magiskt ställe att arbeta på, enligt vittnen.

Man kommer att sakna de där förstasidorna, som alltid, alltid, alltid nånstans handlade om tits, glorious tits…! Eftersom många newsagents är muslimer nuförtiden, i alla fall i den här stan, så brukade de lägga den till hälften dold under Mirror eller Daily Mail eller nåt, så att man lite förstulet fick lyfta och snegla för att se vilka lysande idiotier The Sport hade kommit upp med idag.

Jag kommer förstås inte att sakna den, annat än lite grand.

Här på Pressylta ägnar vi oss traditionellt inte åt aprilskämt. Första april är i stället en dag i den stilla lunkande allmänsanningens anda. Det följande kan man alltså helt och fullt tro på, hur lugnt som helst, det är sant alltihop. [Och det är till yttermera visso, i denna återblickarnas vår, en antologi allmänsanningar från gångna förstaaprillar (om det nu är det jag menar…)]

+ Japanskan har inget futurum.

+ Det vetenskapliga namnet på en spermie är kaos kaos.

+ Channel 4 News’ Asienkorrespondent Nick Paton Walsh är gift med Blondinbellas halvsyster Catrine.

+ Det finns inga isländska porrtidningar.

+ Av Svenska Akademiens sexton ständiga sekreterare har enbart fyra (25%) haft efternamn som börjar med en vokal. Alla fyra innehade posten efter andra världskrigets utbrott.

+ Hästar kan inte kräkas.

+ Den överväldigande majoriteten av svenska monarker, från Erik Segersäll till våra dagar, har dött en onaturlig död.

+ Färgen “svart” existerar inte.

+ I Bonnierförlagets arkiv finns ett förseglat skåp som innehåller August Strindbergs grovt pornografiska noveller i manuskript. De är etthundrafjorton (114) till antalet, och kommer aldrig att ges ut.

+ Isbjörnar är vänsterhänta och har svart hudfärg.

Min nya upptäckt, Leonard Podolak… Jag har inte ens brytt mig om att titta på avsnitt 1,2 och 4, för jag är redan så upphetsad av 3:an…

Och lyssna, dessutom: det här är seriously sweet clawhammer banjo inunder alltihop… nåt för specialisterna…

“Kim Philby dog desillusionerad med kommunismen,” uppger hans änka Rufina Pukhova i en nylig intervju. Quelle surprise, tänker man, och fortsätter läsa om ett liv levt i exilens allra yttersta ensamhet.

Bara två glas konjak, sen får Rufina gömma flaskan. De ska gå på vinterpromenad men hittar inte hennes ena stövel, tills Philby kommer ihåg att han gömt den, så att hon inte ska kunna lämna honom.

Han drack för att ta livet av sig, säger Rufina. -“Men han blev aldrig aggressiv”.

[Här är förresten en relaterad Pressyltapost från augusti 2009. It all connects…]

För första – men förhoppningsvis inte sista – gången förekommer Utsiktens BK i en main feature i The Guardian. Det är inte utan att a sprinkling of glamour dust därmed också faller över alla dom av oss som kallar Majvallen hemma och Ruddalen borta. Att det sedan handlar mest om Anton Hysén är liksom mindre relevant.

Man får väl också hoppas att det inte är sista gången vi hör från Thelma Lingonblad: “Anton Hysén har satt Utsikten på kartan,” uppger hon, och återgår till tombolan. Och om ni kunde se mig nu skulle ni kanske skymtat en tår i ena ögonvrån. Sverige har inte känts närmare på åratals, jag lovar.

Enligt både statistiken och min digra bloggerfarenhet finns det få saker som engagerar mina läsare mer än (1) mat, (2) populärmusik, och (3) fest…

“En matnostalgikers bekännelser” från oktober 2009 åstadkom kanske inte den största kommentarsmängden, men bidragen var å andra sidan mycket djupt kända. “Musikaliska mardrömmar (4)” från februari 2010 – om Die Westfälische Nachtigallen sjungande ‘Seemann, lass das Träumen…” – fick likadant känslorna att tsunamisera sig mot förnuftets och den gods smakens vågbrytare… Och så fort man viskar ordet “partaj” … ja, här kommer gänget rusande med 140 unika hits på Statcounter…

Gud, vad ni är ytliga…

Det är i stort sett bara jag och Bengt O som håller diskussionen på ett någorlunda seriöst plan numera.

I kväll Konsten att bli ett geni

Einstein, Moxart och Michelangelo alla genier men hur blev de sådana? Är det något de föddes till eller kan vem som helst bli ett geni?
Vetenskapens värld 28/3 kl 20.00 i SVT2

Ja, en sak är väl klar, och det är att Moxart varken föddes till det eller blev det. Eller ja, det är ju klart möjligt att han var, problemet är bara att vi andra aldrig fick reda på det. Moxart kanske var den som Gregori Perelman alltid ville vara: den som löser Poincarés conjecture, och som världen gratulerar med en avmätt gest och kommentaren, “Bra gjort, grabben…! Va ere på teve i kväll, då…?”

“Kan vem som helst bli ett geni?” Det är en vacker och demokratisk tanke. Men jag tittar också på mig själv och tänker, -“Endast i undantagsfall…”

Några diskussionspunkter följer. Alla tankar och uppslag välkomna.

* Tid och datum: Jag skulle föredra en fredag, snarare än lördag, och tycker ett par veckor behövs för planering. Vad sägs om fredag 8 april 2011 från klockan 20:00 GMT (en timma senare i Sverige) ända fram tills gryningen… Ingen fest får ju sluta med annat än att vi ser solen gå upp över, tja, vart vi nu hamnat vid det laget… Örebro… Göteborg… Zagreb… Wien… Vellinge…

*The A-list is the only list: Jag insåg snart att jag möjligtvis trampade några på tårna genom att inte nämna dem i den där lilla tänkta interiören jag inkluderade i förra posten. Inte minst att jag gärna vill se Lennart bustin’ some serious moves på dansgolvet… Självklart är det så att alla som läser Pressylta någorlunda regelbundet, vare sig man brukar kommentera eller ej, är välkomna. Full anonymitet tycker jag vi ska undvika; ett förnamn räcker om man inte gett sig tillkänna förut. (Men jag är öppen för förslag om detta). Vad gäller gatecrashers och security så har jag redan anlitat min vän Tony the Juice, som tar med sig några av sina, ähm, business associates och sköter inträdet.

* The space: Min tanke är alltså att använda kommentarsfältet. Enkelt, smärtfritt. Fast idealiskt – och kanske i framtiden, om detta blir återkommande – borde man kanske utnyttja sånt där som IRC eller andra chattfunktioner där man dels har ett gemensamt space – allrummet, liksom – och dels möjligeheten att smyga iväg på tu (eller tre, för den delen) mans hand för… privatsamtal.

* The music: Idealet, återigen, vore väl att jag, eller någon musikaliskt mer vidsynt (=yngre), sätter ihop en playlist på Spotify, som alla knäpper på på samma gång! Jag vet inte. Har alla Spotify, för det första? Går det att greja med YouTube? Gärna mer input här.

* Övrigt: Att festen kommer att bli “bevarad” i textarkiviskt hänseende är ju klart. Men hur gör vi med foton, denna högväsentliga del av allt riktigt festande? Det måste ju finnas bildbesvis på allt det pinsamma som händer under partajet… Kanske alla måste ta ett foto på sig själv (och eventuella medfestande) och skicka till mig att publicera ett urval av dagen efter?

Som sagt, allt tankegods emottages med taxamhet.

Så här är planen. Jag skulle vilja anordna en fest på Pressylta. Ett partaj, en lördagkväll kanske. Vi bestämmer ett datum, och en tidpunkt. Vi tar lite snygga kläder på oss, tar med en flarra australiensiskt cabernet, jag fixar musiken via youTube, vi träffas i kommentarsfältet… Vad säger ni?

Jag kan se det nu… Bengt O bjuder upp Bodil till dans, medan Karin och Thomas Nydahl har ett intensivt samtal om bokförläggare, Thomas E och jag pratar göteborgsk korv, medan Henrik och Lars H och jag (på en kant) startar en doo-wopkör i köket, allt medan Fredrik … och Malou … och Rasmus … som med alla bra fester: det här kan sluta hur som helst! Det kommer Joan Baez på youTube och alla tjejerna blir sentimentala, särskilt Gabrielle. Det kommer Santana på youTube och alla killarna tror dom kan dansa, särskilt jag.

Kan det här fixas? En virtuell fest? Kanske nån gång i påsk?

PS Det var ingen direkt namecheck ovan, många står onämnda men är förstås självskrivna.