Tranströmer återfunnen
Categories: KulturelltWednesday, Apr 13, 2011
Ett litet bidrag till tranströmeriaden, i samband med hans 80-årsdag. I höstas skrev jag en post rubricerad “Det nervösaste jag någonsin varit” om den gången jag läste Tranströmer inför Tranströmer, plus ett par hundra pers till… Laura frågade vilka dikter det var jag läste, men jag kom inte ihåg någon annan än “Sorgegondolen” eftersom nån elak bov hade stulit min MånPocketTranströmer, som jag använde mig av.
Så var det inte alls. Igår rensade jag i bokhyllorna, och den visade sig ha ramlat in bakom Ekelöf och Lindegren (there’s a joke in there, somewhere…), och alla de gula post-it-lapparna satt kvar. Det visade sig att jag läste “Svenska hus ensligt belägna”, “Allegro” (“Jag spelar Haydn efter en svart dag / och känner en enkel värme i händerna”), “Till vänner bakom en gräns”, “Längre in”, del II av “Östersjöar”, samt “Från mars -79”, som i sin helhet lyder:
Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.
När jag läste om den igår insåg jag plötsligt att här står klart och tydligt skälet till att jag inte kan skriva dikt, och varför jag är född prosaist, död prosaist. Jag skulle aldrig kunna skriva något så hermetiskt (om det nu är det jag menar…). En bra dikt (som denna) är ju något sig-själv-nog, ett slutet system, och just därför ofta cirkelformat (som här). Det finns inget att lägga till en bra dikt. Det är väl därför dikten som konstform, till skillnad från prosan, inte verkar ha några contingencies (rusar till Esselte: “tänkbar/oförutsedd möjlighet; tillfällighet; slump; extra omkostnader”).
Eller låt mig uttrycka det så här: jag tror (i min oändliga fåfänga) att jag mycket väl skulle kunna slås av den ursprungliga tanke som slår Tranströmer, och skulle kanske t.o.m. kunna stamma fram ett liknande bildrum (den snötäckta ön, alltså, och spåren) för att klä tanken i ord. Men jag skulle aldrig i livet kunna avsluta tanken med den självklara elegansen, med den självklara poetiska logiken i sista raden. Hade jag väl nått den punkt där jag upptäckt rådjursspåren så skulle jag omedelbart börjat söka efter en narrativ utväg, eller snarare en fortsättning på tanken, ett vidarespel, för att kunna se vad det är för berättelse spåren leder fram till.
Och om nån fattar vad jag pratar om… ja, då är du antingen full eller galen.