Sitter upptagen med en massa korrekturläsning, men återkommer kanske vad det lider. Under tiden kan man som vanligt titta på vad som händer i Underhuset hos parliamentlive.tv.

+ In emellan har jag försökt förstå mig på de rent juridiska och konstitutionella aspekterna av SC:s beslut igår. Det jag tror jag fattat hittills är att detta är vad en del kallar, med darrande röster, “new law”. Alltså något “nytt” i de domstolsbeslut och konventioner som styr den oskrivna författningen, och det är att den högsta juridiska instansen har satt en “ny” gräns för regeringens “prerogative powers” (vari “prorogation of parliament” ingår, men där finns mycket annat också, som att förklara krig, till exempel).

Detta ser en del (guess who?) som en politisering av SC:s kapacitet att genomföra processen “judicial review”, som detta var, och att den brittiska högsta domstolen därmed på ett oroande vis börjat likna den amerikanska motsvarigheten. Där tar ju politiskt tillsatta domare ofta högst politiska beslut. Men många andra säger att så inte alls är fallet, att det här snarare återetablerat rågången mellan “the separation of powers”, dvs mellan parlamentet, exekutiven/regeringen och lagen. Det är, som någon sa, inte lagen som blivit politisk, det är politiken som blivit unlawful.

Dessutom visar domslutet från SC att detta är vad högsta domstolen gjort – alltså begränsat regeringens “prerogativa” makt – ända sedan Shakespeares tid. Inte ofta, visserligen, det var därför detta kallades “a one-off”. Och det ironiska är ju att de som så högljutt pläderat för de brittiska institutionernas självständighet gentemot EU nu tycks säga, “Nja, kanske inte så pass självständiga ändå…”. Till slut ska jag igen understryka att jag alltså är lekman här, jag kan ha missuppfattat något.

+ Tittar just på debatten mellan Johnson-Corbyn. Och resten. Det här känns som slutet på någonting, är jag rädd. Utan någon ny början i sikte.

“The effects on the fundamentals of democracy was extreme”, säger Supreme Court, som nu har beslutat att prorogation inte bara var justiciable, utan också unlawful. Detta pågående…

Det hela var “unlawful, void and of no effect”. Parlamentet har därmed i princip inte prorogerats. Nu upp till talmannen vad som händer härnäst. Det verkar dessutom, förvånande nog, ha varit ett enhälligt beslut av samtliga elva domare.

Här summeringen (pdf).

Kraven på Johnsons avgång kommer bli svåra att stå emot. Det kan rentav hända att parlamentet samlas igen mitt under de konservativas partikongress… Sweet.

Bercow uttalar sig här. Och Corbyn kräver förstås Johnsons omedelbara avgång. Det här går knappast att överdriva: explosivt. Den konstitutionella och politiska krisen har trappats upp ett halvdussin steg, minst.

Underhuset sammanträder i morgon från kl 11:30.

Labours partikongress har beslutat ta med avskaffandet av privatskolorna i sitt kommande valmanifest. På tiden, säger jag. Det innebär i konkreta termer att man tar bort deras skattefria status som “välgörenheter” och integrerar deras kapitaltillgångar (donationer etc) och fastigheter i den statliga/kommunala sektorn.

Det kommer förstås att bli ramaskrin från de privilegierade skikten. Så brukar det ju bli när man avskaffar orättvisor, särskilt av sådan grundläggande och avgörande art. Men det går också, som många påpekat, att göra det till en gradvis reform, t.ex. börja med att smälta samman privat och kommunalt enbart i den högsta klassen (“sixth-form”, som det kallas).

Min åsikt är dessutom att det är bra för barnen, vare sig de går privat eller kommunalt, och därmed bra för samhället i stort. När Eton allt emellanåt kungör att de ska ta in fler elever från “underprivilegierade” bakgrunder tycker jag det borde vara tvärtom, att fler “överprivilegierade” borde få komma ut i den värld som 93% av befolkningen lever, och går i skolan, i.

Huruvida detta är en röstvinnande policy för Labour återstår att se. Jag är lite tveksam. Många väljare har inte råd att skicka sina ungar privat men de har ambitionen att göra det, och det av förståeliga skäl: mindre klasser, mer resurser, större chans att gå vidare till universitet, osv. Den typen av social rörlighet, chansen att få klättra på stegen, är en viktig ideologisk knutpunkt i den politiska föreställningsvärlden i England.

(Har bara ändrat ett par småsaker i min allt mer krackelerande svenska…)

Det är som bekant något särskilt tillfredsställande med totala sågningar av böcker som förtjänar det. Lydia Wilsons nermontering (pdf) av den notoriske Max Blumenthals ‘The Management of Savagery’ i TLS är ett praktexempel, inte minst för att hon också får med en råsop mot förlaget, Verso.

Utan Enoch Powell ingen Boris Johnson? Läs gärna Ferdinand Mounts recension i senaste LRB av en nyutkommen biografi över den gamle rasisten. Powell, alltså. (Gratis, fast man behöver registrera sig, tror jag)

Jan Stocklassa skriver i The G idag om sin Palmebok, som kommer på engelska i oktober. Jag ska inte orda så mycket om den, annat än att konstatera att han inte nämner något särskilt om sin mordteori, dvs att Alf Enerström skulle varit den som sköt. Ska bli intressant att se om JS ändrat något i det avseendet i den engelska versionen.

En halvtimmes rask promenad hemifrån ligger denna vattniga oas, West Reservoir, en av mina favoritdestinationer när jag behöver ut och gå, som i morse. Utmärkt café, underbar terrass en klar och solig septemberdag som denna, och dessutom hemvist för North London Sailing Association. Har faktiskt funderat på om jag ska lära mig segla, det har alltid varit lite grand av en fantasi. Det får i så fall bli nästa säsong, dvs nästa sommar.

Här länken till Supreme Court och direktsändningen av prorogationfallet, som tar sin börjar idag 10:30 BST. För de som är intresserade. Jag kanske lägger till ett och annat under resans gång.

+ En av de första sakerna man ska komma ihåg, förresten, och detta har missuppfattats på sina håll, bl.a. i svensk press, är att kärandesidan inte begär att domstolen ska förklara prorogationen olaglig, dvs i strid mot lagen. Det finns nämligen ingen prorogationslag. Skillnaden är den mellan illegal och unlawful. Det förra är något som strider mot skriven lag, det senare något som strider mot, i det här fallet, en konvention (och den brittiska författningen består ju i hög grad av konventioner). Mitt åldriga lexikon översätter unlawful med “olaglig; orättmätig; olovlig, otillåten, förbjuden” och det är närmast de tre sista betydelserna som gäller här.

+ Det går aldrig att tolka hur SC tolkar pläderingen, särskilt inte efter den första av tre dagar, mycket därför att de i sina beslut förlitar sig mer på pappersarbetet än på den muntliga framställningen. Men en del kommentatorer säger att Lord Pannick för kärandesidan gjorde bättre ifrån sig än Lord Advocate for Scotland, Lord Keen (jo, jag vet, Pannick och Keen…) som argumenterade mot det skotska utslaget. Dessutom, om det kommer ett preliminärt beslut på fredag, med detaljerna nästa vecka, så betyder det att SC varit ganska eniga i sina slutsatser.

+ Detta bara kort. Andra dagen började med Sir James Eadie för regeringen fram till lunch. I mina lekmannaögon (och i andras, ska sägas) gjorde han inget särskilt bra intryck: mycket axelryckningar, “det här är enbart politik”, osv. Han fick en del skarpa frågor från SC som han inte lyckades särskilt bra med. Eadie följdes av en skotsk QC, Aidan O’Neill, som pläderade för det skotska utslaget och hade lite show på gång. Han avslutade med ett inte särskilt lyckat gag om att “the Mother of Parliaments” inte får vilseledas av “the father of lies”, dvs Johnson. Enligt allt fler, vad jag sett, spekuleras att SC kommer att finna prorogationen justiciable och klandervärd, men att man inte utverkar några specifika orders för att tillrättalägga saken.

+ En rad interveners har idag rätt rejält mosat regeringens argument för prorogationen. Inte minst slående är ju att den sista i raden, Lord Garnier, argumenterade å John Majors vägnar. Hit har alltså Torypartiet kommit, när en f.d. konservativ PM anklagar den nuvarande för att ha handlat unlawfully och dessutom antyder, i sin skriftliga inlaga, att han inte går att lita på. Ingenting är otroligt längre i den här soppan, men detta kommer nära.

+ Och Lord Pannicks avslutande summering/plädering får högt beröm av experterna: “…the sound of nails being crisply hammered into the coffin lid of the government’s case” säger @DinahRoseQC. Utslag antingen i morgon eller tidigt nästa vecka.

+ Bra sammanfattning här. Dramatiskt så det förslår.

För att fortsätta lite på mattemat. Idag kom ytterligare en rapport om hur restaurangnäringen (se matkapitlet i Londonboken) har magrat dramatiskt de senaste åren, särskilt det som kallas mid-market/casual-dining, t.ex. många av Jamie Olivers ställen. Orsakerna är många: för snabb expansion och för stort utbud, folk sparar på sina pengar, Brexitovissheten, osv. Men jag tror också det har med kvaliteten att göra. De gånger jag ätit på sådana ställen har käket varit snäppet+ över acceptabelt, när man kanske inte får tefatsögon när man ser notan, men dock rynkar på näsan.

Spännande saker händer på bokfronten! Jag har efter många om och ännu fler men hittat någon som kan hjälpa mig få ut mina gamla böcker i eboksformat. Det rör sig om de fem första böckerna (se boksidan, länken under fotot längst uppe till höger). Boken om Gustaf Ericsson väntar jag med ett tag till, för där finns fortfarande en del att fundera ut, bl.a. om nytillkomna uppgifter. Men nån gång framåt oktober, så fort IT-avdelningen kommit tillbaka från sina långresor, ska jag möblera om en hel del på sidorna, inte bara på boksidan utan annat också.

Och så regnar det.

Uppmuntrad av kommentarerna till den föregående posten tänkte jag tillfoga ett av mina senaste charktips. Det kanske rent av kan bli en Chark-Helg här på Pressylta (allt för att slippa Brexit, alltså)…

Här ovan syns en av mina favoritmackor sedan en tid tillbaka. Den tillverkas så här. (1) Ta (helst) en av Ikeas runda rågknäcke, men det går nog bra med andra varianter också. (2) Bred på ett tunt lager aioli, så att inte vitlöken överväldigar. (3) Hacka upp en skiva bresaola och klipp i ungefär lika mycket gräslök, och ös på.

Bresaola intar en lika framstående plats i mitt charkuniversum som skinka från Parma eller spansk jabugo. Men den blir lite bortglömd ibland: det är slående hur ofta den ligger längst ute i kanten på charkdiskarna, som om den får vara med på undantag, liksom. Det är kombinationen cured beef och kryddsmakerna man tillsätter (enbär, bland annat) som gör den unik. Går förstås också att äta med en tomat och några flagor parmesan.

Vi avbryter sändningen för ett viktigt meddelande.

Jag åkte till ambassaden i morse för att hämta ut mitt nya pass. När det var klart promenerade jag runt hörnet och slank in på Totally Swedish, som säljer svensk mat. I korgen hamnade 2 x isterband (“Småländska”, om inte de bästa så fullt acceptabla), ett paket Wasa Husman knäcke (ett experiment; inget går upp mot Ikeas rågknäcke, häröver), en bit Grevé (det var länge sen för min del, den är ju god!), samt – efter en del ummande och aahande – en “Onsalakorv”.

Ett misstag, får jag nog säga. Herregud, vad salt den är! Det står 3g salt per 100g korv, det är väl i högsta laget? Dessutom är den ju rökt, vilket knappast sänker sältan heller. Jag har inte ätit Onsalakorven på år och dag, och nu fattar jag varför. Att jag köpte den berodde alltså på en kombination av dåligt smakminne och lite Sverigenostalgi: vi hade sommarstuga i Onsala. För er som inte härstammar från västkusten – poor fuckers – är Onsalakorven känd över resten av landet också? Är det en “rikskorv”?

För övrigt, på mitt nya passfoto ser jag skitsur ut, för det var jag när de tog bilden för en vecka sedan. Jag var bland de första i kön den morgonen och fick en nummerlapp med “000” på. OK, förstare kan man ju inte bli, tänkte jag. Så fan heller. De började med “001”…! När de kommit till “004” vände jag upp och ner på stället och krävde rättvisa, jämlikhet och syskonskap för oss nollor. Job done.

För de av er som följer Brexitsagan har jag nog inga särskilda nyheter att berätta. Vad gäller domstolarna har idag en nordirländsk instans gett avslag på en hemställan mot regeringen som dock inte gällde prorogation utan den irländska gränsen och GFA. Igår gav den skotska domstolen sitt utslag att prorogation var olaglig, medan High Court i London tidigare bestämde, ungefär som i Nordirland, att ärendet var non-justiciable, dvs inte för en domstol att bestämma.

I det senare fallet betyder det dock inte att den engelska domstolen gav regeringen rätt, som Johnson idag hävdade, bara att de avböjde att göra ett utlåtande. Nu går alltså hela karusellen vidare till Supreme Court, under en tre dagar lång förhandling (med början tisdag 17 september) som kommer att direktsändas i tv och där det avgörande beslutet kommer. Jag kommer att sitta klistrad.

Märkbart är också hur så många pratar om att vi nu vant oss vid fullkomligt hårresande skeenden och mekanismer. Men så har det ju hållit på ett bra tag, egentligen. Inte bara Johnsons lögner, utan ministrar som ifrågasätter domares opartisket, ministrar som har finansiella intressen i Brexit. Bara något sådant som att de högre statstjänstemännens intresseorganisation (jag vill nog inte kalla den en fackförening…) skrivit ett brev till Boris Johnson i vilket de kräver att han klargör att de inte ska beordras att bryta mot lagen under den kommande Brexitprocessen…

Och då ska vi inte ens prata om de katastrofer som förutsägs i dokumenten om Operation Yellowhammer, släppta igår. Brist på färsk mat, på mediciner, oroligheter på gatorna. Tanken att ett lands regering har till uppgift att åtminstone inte orsaka onödiga dödsfall, annat än under krigstillstånd, tycks numera lite gammalmodig, lite gullig, lite that was then, this is now. Dessvärre.