Nu när vi fått reda på avsevärt mer om (den inledande) jakten på Osama bin Laden – genom den nya omgången Guantanamodokument via Wikileaks; Jason Burke skriver om ObL här – så framstår ju “kriget” mot terrorismen som ett ännu större strategiskt misstag än man trodde möjligt…

Vad som bl.a. slår en är vilken central roll reda pengar spelade i alltihop… Cash talks, som sagt. ObL är till exempel väldigt mån om att de lokala krigsherrarna som försåg honom med fri lejd norrut från Tora Bora i november/december 2001 skulle få de summor han lovat betala i utbyte, och skickade sina löjtnanter med kontanter kors och tvärs. Allt som allt ska en miljon dollar (av saudiarabisk provenans, naturligtvis) ha gått åt till att säkra ObL:s flyktvägar.

Eller med andra ord, “kriget” borde alltså – som många från början hävdat, bl.a. Zbigniew Brzezinski – ha varit en massiv internationell polisinsats, utrustad med en sagolik mängd kontanter. För det är ju helt uppenbart, med vad vi nu vet, att man skulle kunnat muta sig fram genom östra Afghanistan och norra Waziristan, krigsherre för krigsherre, och till slut – en trekvarts miljon dollar senare – stå utanför ObL:s toa i Jalalabad med slutfakturan i hand. Job done.

Omnämnd blir också “doktor” al-Zawahiri… “bin Ladens sidekick, som uppenbarat sig straight out of central casting: extrempolitikens evige andreman, som ständigt hänger i rockskörtarna på starkare personligheter; den våldskåta låtsashjälten, som alltid är den förste att tjalla, vid första fängelseförhöret; charlatan, urkundsförfalskare och usel kirurg, med den intellektuella kapaciteten hos en genomsnittligt begåvad schnauzer… Whadda guy.” (Saxat från Pressylta 14 juli 2008, apropå en mycket läsvärd text av Lawrence Wright om konflikterna inom jihadismen, “The Heretic“)

Lennart Erling på Den långsamma bloggen har varit vänlig nog att inte bara köpa och läsa en gammal bok av mig, “Idiotikon” från 1985, utan dessutom att skriva om den på sin blogg (här och här). Mycket av vad Lennart säger är helt på spiken, men en del frågor kräver kanske lite utförligare resonemang, och bakgrunden till boken kanske också borde beskrivas närmare. Därav texten här nedan. (more…)

Thinks…

David Cameron, the Prime Minister, has expressed an opinion on super-injunctions, libel and privacy… This while strolling through a car factory in Luton. Specifically, he says that he feels “uneasy” about judges making decisions in court on issues of privacy that ought really to be decided by our elected representatives in Parliament.

Veterans among you will know that I don’t agree with this view, even though I have strongly opposed several of Mr Justice Eady’s decisions, crucially in McKennitt v. Ash. The reason I don’t agree is that Parliament has already decided on privacy issues by voting to make the European Convention on Human Rights part of British law. Once that happened, it was up to judges in court to make decisions applying ECHR in a British context, bearing in mind case law, common law, and all the rest of it.

The problem, as I’ve always seen it, is that Mr Justice Eady – specifically – got the balance completely wrong between the ECHR’s Article 8 (privacy) and Article 10 (freedom of expression) in McKennitt v. Ash, as well as several other cases, most glaringly perhaps in Mosley.

[For further rants about this, see McKennitt v. Ash archives on the right]

Idag bör man inte (1) köra bil korta sträckor, (2) gå ut i onödan på eftermiddagen, (3) utföra tyngre fysiskt arbete. I eftermiddag ska jag bära och köra nitton dussin tunga klädboxar den korta sträckan mellan Pritchards Road och Welshpool Street. Om ni inte hör nåt från mig hädanefter så skänker jag mina böcker till Sjömanskyrkan och mina kläder till behövande trendies i nedre Katrineholm. It was nice knowing you.

Jag har inget direkt nytt att säga, faktiskt… Sorry.

Jag blev bara så jävla trött på den där beiga krambilden på två dedicated underachievers med “framtiden säker, historien allt mer oförutsägbar”, som det brukade heta i gamla kära Sovjetunionen.

Så jag tog ett tips från vad min farsa alltid brukade säga när han råkade kliva in i ett okänt sällskap: -“Ursäkta mig, är det här brottarna klär om..?”

De här brottarna är uppenbart jättegoda vänner.

Och det är något Pressylta gärna vill medverka till att uppmana till… vänskap.

Om inte annat.

För de romantiskt utsvultna bland er levererar jag här en näringsrik och smaklig godbit. A study in beige. Tänk vad lyckan kan se… lottlös ut.

Nå, ungefär som radioaktiva ämnen ligger kvar i jorden kring Tjernobyl och Fukushima (“ungefär” alltså…) så ligger mitt namn fortfarande kvar på olika “journalistor” runt om den i civiliserade västvärlden. Ibland får jag därför telefonsamtal som vid första anhörande kommer rakt utifrån left-field… som igår, när Radio 4 undrade om jag tänker skriva om bröllopet nästa fredag i svensk press, kanske en slags jämförande studie med det svenska kronprinsessbröllopet i fjol…?

-“Visst!” sa jag, för jag är ju alltid pigg på en utmaning. Nu måste jag bara läsa på om Victoria och Daniel. Om nån har några ingångsvägar så meddela mig gärna. (Har Slavoj Zizek skrivit nåt?)

William och Kate, däremot… “En medfödd prinsbegåvning gifter sig med ‘en riktigt lovande flygvärdinna'” skrev jag lite nedlåtande när det hela annonserades i november i fjol. Men ärligt talat… för att fortsätta citera mig själv (en av mina favoritsysselsättningar, trots allt): “…lik förbannat blir man lika häpet skräckslagen varje gång en troskyldig och lite korkad ung dam med tjugo poäng i konsthistoria tar steget in i familjen Munsters klibbigt kalla omfamning, medan ropen ekar ‘Avla, tös, avla!’…”

Våren 2011 fortsätter här på Pressylta i tillbakablickarnas något suddiga tecken. Den här veckan serveras några rätt smakfulla (om jag får säga det själv) charkrepriser, den första ett eldigt inslag från Bonfire Night för fem år sen, 5 november 2005.

Sobrasadakorven (ibland “sobrassada”) är en gammal mallorquinsk specialitet och har en smak som inte påminner om något annat jag någonsin ätit. Den är bredbar, gjord på en blandning av griskött och röd paprika, plus en kryddblandning som är varje tillverkares hemlighet, men oftast inkluderar muskot och citron (och, är jag övertygad om, en aning ingefära). Man stoppar den röda smeten i en gristarm och lagrar den sedan i olika antal veckor beroende på vilken typ av sobrasada man är ute efter.

Sobrasadan finns nämligen i ett flertal varianter: långsmal, hästskoformad, rund, i burk, osv. Och det är här det börjar bli lite barnförbjudet, för en del av dom ser gloriöst oanständiga ut, särskilt den som kallas “bufeta”. Den här länken går till en artikel som innehåller en (tack och lov) rätt liten bild, men det räcker. Och kom ihåg: this is not for the faint-hearted. (Och ingen under 18 år får klicka på länken!)

Hur som helst, vad som är så bra med sobrasadan är att den kan användas till så mycket. Bredd på grovt spanskt bondbröd är den stapelfrukost för skolungar på Mallis (ofta med honung uppepå). Och den är som gjord för pizza, ett perfekt alternativ till den tjatiga pepperonin. Många restaurangkök använder den ofta (men naturligtvis sparsamt) ihop med fågel, t.ex. vaktel. Men, bäst av allt i mina ögon, och ha papper och penna redo nu, för här kommer ett recept på … (trumvirvel…)

Ous amb sobrassada

Ta en ugnfast form (helst keramisk, platt botten, c:a 3cm hög kant, 15-20cm i diameter) och kör i lite olivolja. Du har redan satt på ugnen på c:a 180 grader. Släng in formen en kort stund så att oljan värms upp, men inte för mycket. Ta ut den igen. Skär tre-fyra centimetertjocka skivor av sobrasadan och lägg i dom så att det blir någotsånär mellanrum mellan dom. I dessa mellanrum knäcker du två-tre ägg. Se till att vitorna sprider sig lite över korvskivorna. Jag kör personligen aldrig salt och peppar uppepå, för korven ger sälta nog. (En del lägger i massa grönsaker också, men skit i det). In i ugnen sådär 7-8 minuter, men passa så att gulorna inte blir hårda, dom ska vara rätt så rinniga. Direkt på bordet, hett ska det vara. Tillbehör: några skivor bondbröd att moppa upp med, och en pilsner. Perfectomundo.

Studie i gäspande hund

(*) Blue har varit hos frissan, och kom tillbaka rätt snygg, tycker jag. Här står han, aningen uttråkad, vid sin zebrabädd, och tänker: “…perchance to sleep, aye there’s the rub…” Han är alltså nästan 18 år gammal.

(*) GAIS ligger tvåa efter 4-0-seger över Trelleborg och 2-0 borta mot Halmstad idag. Bäva, skåningar… (detta riktat till Lasse Oliv)

(*) Ordet, eller begreppet,  jag var ute efter i Tranströmerposten häromdan var inte “hermetiskt”, utan “discrete“. Och om nån tror att jag vill brassa mig och låtsas som om jag kan matematik på den här nivån… det kan jag inte – men jag fattar vitsen!

(*) Och det är nånting göteborgare är väldigt bra på. Fatta vitsen.

(*) “Discreet” är något helt annat, däremot. Det är vad man är om man blir så illa tvungen att släppa lite väderlek på middag hemma hos kyrkoherden och fru Jansson, eller om man har en stormande kärleksaffär med någon som man inte bör ha en stormande kärleksaffär med, eller om ens middagsgäst just beställt steak tartare bien hecho när man en gång äntligen fått bord på El Bulli…

(*) Idag är Tomas Tranströmer åttio år och en dag gammal. Han måste ha en förfärligt massa presenter att titta närmare på, idag.

Nu när jag plockat upp hakan från trottoaren, efter att ha läst färdigt Zarembas artikelserie om svenska skolan, så kommer jag på mig själv med att skatta mig lycklig att det här inte angår mig på ett direkt och omedelbart vis, att jag inte “har en hund i den här fajten” som det heter. Men för er som har barn i skolåldern… sheeesh…

Jag har i alla fall ett par-tre reflektioner. Den första gäller själva “trivselideologin” vad gäller inlärning. I andra, motsvarande länder förekommer naturligtvis samma saker här och var, fortfarande. Men den extrema slagsida det fått i Sverige gör att man – i alla fall i Zarembas framställning – mycket tydligare slås av hur förfärligt gammalmodig den här trivselpedagogiken verkar. Här över var detta saker man experimenterade med 1970- och 80-talen, och då ofta i privatskolemiljö, som på Summerhill och Bedales. I den allmänna skolan var det mycket mindre vanligt, av en mängd olika skäl. Men resonemangen om den motståndslösa inlärningen, och så vidare, är ju så mycket “throwback” att det snarast liknar en dålig parodi.

Det andra gäller föräldrar, och eleverna själva. Eftersom det uppenbart länge har funnits en medvetenhet om problemen och en hunger efter strukturerad inlärning, åtminstone bland de direkt berörda, t.ex. föräldrarna – jag kanske har fått fel bild, men varför har inget bredare uppror ägt rum, annat än några lysande undantag här och var? Varför har det varit så (förhållandevis) tyst bland skolans “konsumenter”? Vad har hänt i skolstyrelsena de senaste tjugo åren? Eller finns det inte skolstyrelser, med elev- och föräldrarepresentanter som sen länge borde ställt sig upp och sagt “nu får det vara nog” (or words to that effect)?

Den tredje reflektionen gäller kommunaliseringen. I en jämförelse med UK är det lite grand en paradox att kommunaliseringen ses som ett av grundproblemen. (Att sedan skolan styrs genom kommunernas kulturförvaltning är en annan – och mycket bisarr – femma; vad i hela friden har skolan med kultur att göra…?!).

Här över ser de flesta på den progressiva sidan helst att kontrollen över skolan i alla avseenden tas tillbaka från den centrala statsapparaten (där den har funnits sedan Thatchers dagar) och ges tillbaka till, inte kommunerna direkt, utan till återupprättade och strömlinjeformade och oberoende LEA’s, Local Education Authorities. Före Thatcher styrdes t.ex. Londons innerstadsskolor av ILEA (Inner London Education Authority) och gudarna ska veta att det inte var problemfritt, men på långa vägar att föredra framför det hårt centraliserade, control-freakade, target-extremistiska ministerstyre vi har nu.

Den paradoxen finns kanske också lite grand i vad Zaremba skriver. Receptet – för att förenkla det hela en hel del – verkar vara att lägga besluten om skola, inlärning, läroplaner och så vidare så nära “produktionsögonblicket” som möjligt, dvs. i det allt avgörande mötet mellan lärare och elev. Då faller det väl sig naturligt att en lokal (snarare än central) administrativ enhet, om det nu borde vara “kommunen” eller ej, samordnar och genomför de besluten? I dunno. You tell me.

Lennart undrade i en kommentar igår, “Är alltså det mesta förgäves?” Jag tog det för den retoriska fråga jag antar den var avsedd som, och lämnade den därför därhän, hängande som en snickarskjorta på livets svajiga tvättlina.

Idag, till min avsevärda förvåning, tror jag emellertid att jag kan ge frågan ett svar. Och svaret är, “Det verkar inte bättre…”

Rubriken (i pappers-Guardian) säger väl allt: “Only two speakers of Ayapaneco remain alive. Sadly they won’t talk to each other.”

Manuel Segovia (75) vägrar tala med Isidro Velazquez (69), och vice versa, på det språk de själva kallar Nuumte Oote, eller den Sanna Rösten, ett av de många ursprungsspråken som fortfarande överlever, knappt, i Mexiko. Ingen vet om problemet är att de någonsin grälade om någonting, man vet bara att de “aldrig riktigt trivts i varandras sällskap”.

You can say that again… (om än inte på Nuumte Oote).

Segovia kan vara lite “lättretlig” av sig, sägs det, medan Velazquez framstår som mer “stoisk”, han går i alla fall sällan utanför dörren. Och man tänker så klart, ja varför inte… each to his own, och allt det… it’s a free country, och allt det…

Men, ändå… ett “God Jul” i alla fall… det skulle väl inte kostat så jävla mycket… va? gubbar…? nähä…