JCB postar en rad väldoftande rubriker och notiser ur Lunds Dagblad från 1945. En av dem, från 5 april, lyder:
”Att referera herr Lidmans förkunnelse vore att taga kraften ur den. Den suggestiva verkan hans ord ha på sinnena skulle försvinna, om de sattes på papper.” (Om en författarafton med Sven Lidman.)
Jag kan inte bestämma mig om detta är en av de mest briljanta sågningar jag någonsin läst (“damning with faint praise” är ju inte ordet…), eller om det är en svassig intellektuell blötkyss av den sort som Lidmans uppenbarelse så ofta lockade fram. Hur som haver, Sven Lidmans namn ger mig, varje gång jag ser det, en känsla av lätt illamående yrsel.
En dag på försommaren 1998 satt jag på Jan-Erik Petterssons kontor på Ordfront och pratade om min Ericssonbiografi, då under forskningsarbete, men som till slut kom ut ett par år senare, till den blygsammaste av ordfrontiga fanfarer… Vi samtalade om Gustaf Ericsson och om bokens upplägg generellt, men specifikt då frågan om hur i hela friden man skriver en icke skönlitterär bok om en nästan helt igenom motbjudande människa (för romanen bjuder ju detta inga större problem, särskilt inte om man är ryss och heter Dostojevskij).
Hur gör man med andra ord för att läsaren inte ska slänga ifrån sig boken halvvägs igenom, i en blandning av äckel och uttråkan? Finns det några exempel på biografier över motbjudande människor på flera nivåer under Hitler och Djingis Khan, så att säga, som bara var motbjudande i all vardaglighet och i största allmänhet, inte i världshistorisk mening? -“Ah,” sa plötsligt Jan-Erik, “då ska du kanske läsa Knut Ahnlunds nyutkomma biografi över Sven Lidman…!”
Ahnlunds biografi är en sådan där bok som inte brukar kallas bok, utan “ett stort arbete”. Allt vad det svenska akademiska geniet har i fråga om intellektuell ansträngning och abstrust tankegods finns med. Den är en av de tegelstenar varmed man bygger sin kanoniska boning. Och ämnet för boken, som jag uppriktigt sagt inte visste särskilt mycket om när jag började läsa, framstod inte bara som den diametrala motsatsen till allt jag tror mig bära inom mig – andligt, litterärt, intellektuellt, etiskt/moraliskt – utan som en av de mest griniga, bortskämda, klemiga, erotomana frimicklarsjälar en skadeglad skapare någonsin låtit se dagens ljus.
Ahnlunds bok är med andra ord ett mästerverk. Jag var stum av beundran, och av en blygsam men ändå kollegial avundsjuka. Hur i hela friden hade han burit sig åt? Nu visade sig Ericssonboken aningen lättare att skriva, eftersom man kunde luckra upp Gustaf Ericssons allmäna otrevlighet med actionsekvenser och miljöskildringar; Ericsson agerade ju statist i praktiskt taget samtliga av nittonhundratalets stora händelser, och det var tacksamt med utvikningar hit och dit. Vad Ahnlund hade producerat var ju (nåt) 800 sidor om ett liv levt i princip enbart i flämtande spirituell upphetsning, ensam på skrivkammaren, och varenda en av dessa 800 sidor är ett litet dödsfall i sig.