Det är dags att bli förälskad i Rosa Luxemburg igen… Revolutionens Halta Lotta, handlingens poet, kärlekens barrikadkämpe… “Revolutionen är magnifik! Allt annat är kvark…”

Jacqueline Rose recenserar ett nytt urval brev i senaste LRB (artikeln har betalspärr, dessvärre, men om något vore värt inträdet…) och det ger anledning att än en gång reflektera över denna makalösa människa, i denna makalösa tid: hur hon från första ögonblicket såg Lenin för vad han var, och hennes passion (utan överdrift) för revolutionens demokratiska livsblod:

“Det botemedel som Trotskij och Lenin har funnit, utrotandet av demokratin som sådan, är värre än sjukdomen det var avsett att kurera: det täpper till den enda levande källa varifrån korrigerandet av alla sociala institutioners inneboende brister kan komma. Den källan är det aktiva, obehindrade, energiska politiska livet hos de bredaste folkmassorna.”

* Jag har kommit för att ta silverhalten ur era mynt.

* Eukleidos föreläsningar är lealösa och spretar åt alla håll, Platons är långrandiga, tragedier är gräl inför publik, och politiker är glorifierade betjänter.

* Förnuft eller en grimma.

* Att uppfostra söner: lär dem poesi, historia, och filosofi. Geometri och musik är inte väsentliga, och kan inläras senare. Lär dem att rida häst, att skjuta rakt med båge, att bemästra slungan och spjutet. I gymnastiken bör de enbart träna i sådan utsträckning att det ger dem god färg och en välbyggd kropp. Lär dem att betjäna sig själva i hemmet, och att tycka om vanlig mat, och att dricka vatten snarare än vin. Klipp deras hår kort. Inga utsmyckningar. Låt dem klä sig i tunna blusar, gå barfota, vara tystmälda, och aldrig stirra på folk på gatan.

* Varför inte aga läraren när eleven bråkar?

* Under Khrysippos föreläsning såg jag ett blankt stycke komma upp på hans skriftrulle, så jag ropade till publiken: “Hurra, god’ vänner – land i sikte!”

* Vägen från Sparta till Aten är som korridoren i ett hus från herrarnas till damernas.

* Platon tigger, han också, men som Telemachos i samtal med Athena, med böjt huvud, så att utomstående ej skall höra.

[Diogenes, via Guy Davenport, via mig + José de Ribera, ‘Diogen’ (1637)]

En man som jobbar i området sedan några veckor tillbaka brukar parkera sin bil på boendeparkeringen utanför mitt hus. Men han gör det utan tillstånd, och mer eller mindre varje dag sitter det en p-bot på rutan. Ett par-tre gånger har jag sett honom komma gående efter dagens slut, han klickar upp låset, river p-boten från rutan, slänger den i rännstenen, sätter sig i bilen och kör hem. Många av lapparna har blåst bort vid det här laget, men fyra-fem stycken ligger kvar och skvalpar i regnpölarna.

Han är så klart inte ensam om att behandla p-böter på det viset. Tusentals bilister lever enligt principen att utan undantag kasta bort allt som sitter fastklämt mellan vindrutan och torkarmen. Skötsam som man är, och lite lätt nojig som man är, slås i alla fall jag av en viss motvillig beundran inför denna vahettere insouciance, denna militanta sorglöshet, detta fullkomliga skiter-i… Om jag skulle gissa på just den här mannens motivering för att agera som han gör, så skulle jag tro han resonerar att boendeparkeringsfickorna för det mesta står tomma och lediga under dagen ändå, så varför ödsla pengar på kommunens skraplotter för gästparkering…?

Och var ligger egentligen risken? Så här löper i korthet den legala processen (jag vet inte om det är ungefär samma i Sverige?). Efter ett visst antal böter, eller när bötessumman nått ett visst belopp, tar den lokala myndigheten ärendet till en Small Claims Court, eventuellt en något högre instans, t.ex. County Court, om summans storlek motiverar det.

Om vi då gör det osannolika antagandet att mannen ens dyker upp till förhandlingarna, så får han sig tilldömt att betala hela beloppet plus omkostnader. Han säger sig inte ha råd, så man gör en inkomstbaserad deal där han får betala, säg, £25 i månaden, tills allt är betalt c:a 2034… Mannen ignorerar förstås också dessa betalningsorder, och saken kommer än en gång till rätta…

You get my drift… Kommunen förlorar i pengar eftersom mannen vinner i tid. När processen kommit så pass långt har han sedan länge sålt av bilen, bytt adress, bytt jobb, bytt fru och bytt barn. Ju mer processen drar ut i tid, desto svårare blir mannen att lokalisera.

Kom håg att Storbritannien inte har personnummer; National Insurance-nummer har inte tillnärmelsevis samma informatoriska omfång (och går dessutom att köpa och sälja rätt enkelt). Det närmaste man kommer adressregister är röstlängderna, som är notoriskt “avbefolkade”. Lättast skulle han gå att spåra via mobil- och kontokortsbruk, dvs. polisiärt, men för det krävs warrant från domstol, som naturligtvis inte utfärdas för p-böter.

Ärendet avskrivs alltså så småningom. Miljonsummor går ju förlorade varje år, just på grund av att systemet har inbyggt i sig denna inertia, eller snarare entropi… Det kan aldrig existera ett legalt perpetuum mobile som till slut skulle fått mannen att pay up och göra rätt för sig, därför att lag- och ordningsenergin alltid skingras, löses upp, och försvinner… Ignore it and it will go away.

Vad kallas Göteborg när det ligger under vatten? Sim City.

Det gläder mig att meddela att Johan Lif återuppstått med sin förnämligt intressanta Planet of My Dreams (se uppdaterad bloggrulle), en förhoppningsvis decennielång genomgång av hans omfattande LP-samling. Inte bara är Johan ytterligt musikkunnig – vi är praktiskt taget alltid överens i dessa frågor! Nu senast om Wild Man Fischer, Frank Zappas in-house schizo… Nytt på Planeten är också att albumomslagen nu avbildas i finurligt uttänkta mise-en-scènes… (eller mises-en-scène...?)

Det gläder mig däremot inte alls att meddela att någon drätskallad flippjävel bröt sig in i min bil i natt. Krossad ruta: 74 pundare på min excess (självrisk?). Eftersom han/dom inte hittade något av värde (dom missade min Percy Sledge-CD…! Ha!) så bröt dom av en av vindrutetorkarna som ett litet tack… Tjugotre pundare plus moms. Plus strul.

Det är det man nästan irriterar sig på mest: att den jävla idioten tagit sig friheten att lägga om hela min dag, som jag tänkt ägna åt det ena, det andra och sedemera det tredje. I stället sitter jag nu och väntar på Steve från Nationwide Windscreens, medan den påtejpade plastpåsen över rutan fliddrar i den ljumma juniblåsten.

Ska detta föreställa rättvist…? Jag bara frågar.

Under en av mina sökningar bland gamla papper i källaren stötte jag på ett kuvert med fotografier, och bland mycket annat skräckinjagande fanns ett klassfoto från mitt första läsår (67-68) på Hvitfeldtska Gymnasiet i Göteborg…

Vi var en klass på 31 elever, varav 10 pojkar och 21 flickor, och hade nästan alla tröjor med v-ringning.

Nå, jag satte naturligtvis igång att googla mina gamla klasskamrater omedelbart, i alla fall de vars namn var icke-ssonska nog att vara googlevärda, och jag fick fram vad jag föreställer mig vara ett slags Sverige i mikrokosmos.

En av killarna, lite grand den anonyma typen, gjorde karriär inom försvaret och slutade som en något omstridd general. Hans bästa kompis under gymansieåren – oskiljbara, kunde man med fog kalla dem – har varit livslång kommunist och sitter idag i partistyrelsen för något slags homunculusmonstrum avlat av VPK och APK.

En annan kille, som gärna ville vara deras kompis men förblev perifer, är idag framstående forskare och professor i barnpsykologi. Flera stycken, både pojkar och flickor, blev sedemera gymnasielärare runt om i Göteborg. En blev bloggare i Hackney.

Av de två överklasskillarna, som kommit från Samskolan, blev den ene en uppenbart mycket framgångrik arkitekt och designer med hotell som specialitet, medan den andre har försvunnit i ett ohlsonskt oblivion (gissningsvis advokat).

Av flickorna har förstås många försvunnit in i det äktenskapliga namnbytets anonymitet. Men försvånansvärt många av dem – i alla fall om stayfriends.se är något att gå efter – har lagt sig till med dubbelnamn. En av dem ändrade däremot sitt förnamn och blev dramatiker, författare och Sommarvärd. Hennes kompis blev personalchef på Sahlgrenska.

Den av mina klasskamrater – även om jag tvekar inför att kalla henne “kamrat” – som nog rest längst blev inredningsarkitekt och tysk grevinna, och figurerar på massa kungliga skvallersajter…

Och resten… Resten dyker upp, om man har tur, på Eniros adressregister, med bara några få nya uppgifter att lägga till deras livshistoria: att de gifte sig med en Sven-Erik eller en Marie-Louise, att de är aktiva i en skytteförening i Västra Frölunda, att deras söner har Facebookkonton och är intresserade av segling…

Jag vet inte. Låter detta bekant?

Mannen som skrev en av världens sämsta låtar har… gått över till andra sidan. Som någon kommenterat under det här klippet: “If you play a sad country song backwards, you get your house, your wife and your kids back!”

(PS: Snajdig omslagsbild nu upplagd i posten om ‘Vad skall kungen göra nu?’ – se nedan 1 juni…)

(Ingen särskild rangordning)

Biff Rydberg

Vad pyttipannan vill bli när den blir stor.

 

 

 

 

 

Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866)

“Detta må vara hur vackert det vill, men nu börjar jag ledsna på allt det här gudomliga”

 

 

 

 

 

Göteborgs Atlet- och Idrottssällskap

Stil, klass och tradition sedan 1894

 

 

 

 

 

 

Skiftnyckeln

“Do you have what we in Sweden call en skiftnyckel?” (L. Bergelin)

 

 

 

 

 

Avgångshallen Landvetter Airport

 

 

 

 

 

…mina läsare är alldeles för ausgeflippt just nu… Ähem…

OK, då återgår vi till frivoliteterna och en ny reklamfilm för Swedbank, denna gången om glass…!!!