Detta oss emellan. Jag gjorde ett voice-overjobb idag, för ett STORT läskedrycksbolag, en internvideo om konkurrensrätt. Blev presenterad för upphovsmannen, från Stockholm, vårt ultimata Stureplanstjosan, tajta brallor, lösa tankar. Vi skakade hand.

-“Joakim… Företagsjurist,” sa han.

-“Gunnar… Pettersson,” sa jag.

Bada-bing! Jag har kommit underfund med att jag är en professionell Pettersson, en yrkespettersson. Och det krävs talang till det. I massor.

Fame at last…

Långsamma Lennart har varit vänligt nog att läsa – och blogga om – ännu en av mina böcker, nämligen debutromanen “Nattsvärmaren” (Norstedts 1980). Jag kan därför inte låta bli att reproducera Berra Sjöbergs recension i Proletären 64/1980. Den är underbar, och precis vad jag förtjänade! Klicka på bilden för att göra den (någorlunda) läsbar. (Stavningen i rubriken är som synes inte min utan Sjöbergs…)

Jeff Jarvis tidningsartikel om tidningsartikelns död vecklar ut tänkandet bakom Guardians nya “digital first”-strategi, vilken i princip betyder – trots förnekanden – att pappersversionen av dagstidningen The G inte kommer att existera om fem-åtta år, utan kanske enbart som helgupplaga, som en “Saturday Guardian” som slukat upp Observer.

Jarvis resonemang innehåller förstås många intressanta trådar att dra i: inte bara artikelns utdöende som basenhet för nyheter, utan journalistens roll som samordnare av informationsflöden; processen framför produkten; spänningen mellan förgrund och bakgrund, mellan as-it-happens-journalistik och long-form-dito.

Fast jag är nog mer av en long-form-föresråkare än Jarvis är, dvs. jag tycker långa textmassor bakgrund (på papper!) är en oumbärlig del av hur man som läsare bygger upp sin förståelse av världen. Det bästa exemplet jag kommer på på rak arm är Perry Andersons långa essä om Brasilien i LRB härförleden.

Jarvis nämner också det där med “Gutenbergparentesen”, lanserad av forskare vid Syddansk Universitet, en elegant men egentligen inte särskilt robust historisk formel:

Vid parentesens början, och före tryckkonsten, vidarebefordrade man information och kunskap både muntligt och kopierat av skrivare, och blev under den processen remixed. Innanför parentesen, under fem århundraden dominerade av text, blev vår information, precis som vår syn på världen, konkreta och seriella, med början och slut. […] Idag, på den här sidan av parentesen, återvänder vi till processen som huvudsaklig orientering, allt eftersom media blir mer böj- och tänjbara, allt mer remixed. Detta, säger de danska forskarna, påverkar vårt tänkande om världen.

* Från “världens bästa gitarrsolo” (sic) till… what?! Jehovas Vittnen…! Knackelibank på dörren… Prince tycker dessutom i en intervju att muslimska länder är “kul”, för där sätter man i alla fall gränser. I motsats till internet. Liksom… Vad var det man brukade säga om honom, att han var “one giant penis”…? Never a truer word.

* Jag utmanar vem som helst att studera vilken bild som helst från Glastonbury (här till exempel) och hitta ett enda svart ansikte… (inte ens bland musikerna, skulle jag sagt, men det vore kanske att hårdra…). Glasto är den årliga ritual när den engelska medelklassen blir, ja, one giant penis…

* Veckans svensksångerskaupptäckt (för mig i alla fall): Josefin Cronholm. Oj…

–“No, I’m not 60…! I’m 59.95 plus freight and handling”.

Och om det är första gången jag citerar en t-tröja, så må det vara. Age before beauty: vid min avancerade ålder har man rätt att vara lat. Det var trots allt jag som byggde landet. Jag, och några till… Bengt O. Min mamma. Stig Järrel. Dom, liksom…

Känns det annorlunda då, detta att vara neo-40? Ja, det gör det, faktiskt. En annan t-tröjetext är “So what, 60? Just give me my fucking discount…”. Man har emigrerat till Rabattlandet. Gratis buss och tub, till exempel. Man hoppar groda över hundranio pubertetsnissar i bostadskön; allt jag behöver nu är ett fysiskt eller mentalt handikapp, and the high life is mine! Fan vet om man inte kommer in billigare på bio också…

Och naturligtvis respekten. –“Yo, Uncle Geezah, wot’s da lo-down…?” frågar mig ungdomarna häromkring, och jag ger dem några minuters Q&A att ta med sig på livsresan. Det tycker jag man kan bjussa på.

Däremot innebär ju “60” att man också blir skottfritt villebråd. Den som haffar en iförd manchesterbyxor, eller tweedkavaj, eller med blomsterkrans i “håret”, har rätt att skjuta en och inkassera 500:- från Naturvårdsverket.

Ragnar Strömberg – här avbildad som en barbiturathärjad Lasse Lönndahl – skriver briljant i Aftonbladet om fotbollen, pengarna och maffian:

Hur mycket de asiatiska spelsyndikaten som fixade en match i finska ligan som slutade 8-0 för bortalaget, hade betalat i mutor till självmålsartisterna har aldrig blivit klarlagt, men klart är att profitkvoten är fan så mycket högre därnere på snedsparkarnas grusvägar än i de stora ligornas gräddfiler.

Och som en uppföljare till posten om Fifa härförleden kan vi nu meddela att korruptionsanklagade Jack Warner, mäktig chef för Concacaf och “the kingmaker” i fotbollens Blatterversum, avgått från alla uppdrag i Fifa. Hur reagerar då Fifa:s “etik(fniss)kommission” på detta…? Jo, alla procedurer mot Mr Warner “have been closed and the presumption of innocence is maintained”.

You couldn’t make it up, som sagt…

Den senaste timman (sådär mellan 11 och 12 GMT) ser det ut som om halva Åland laddat ner bilden på skiftnyckeln från min post om ‘De fem bästa sakerna med Sverige’ från nationaldagen.

Inte mig emot, men – varför?

Dom kanske inte har skiftnycklar på Åland. Eller kanske maken till bild på en skiftnyckel aldrig förut setts på Åland: den är ju lite “grafisk” och snygg, nästan konstnärlig.

Eller dom kanske har skiftnycklar, och bilden inte är någon nyhet, det är bara det att man plötsligt fick en längtan efter skiftnycklar just nu, idag, på måndag förmiddag, och att denna längtan tog sig en lyckosam men i grunden mysteriös omväg via Hackney…

Hur det nu är, så är jag glad att ha kunnat vara till hjälp.

Got my finger on the trigger / I’m gonna pull it…

Fotot skriker ju åttiotalet så mycket det vill… (och inte bara för riggen, utan att “Lapidus” är en sån typisk 80-talsparfym; man kan lukta på den här på cheapsmells.com)

Men är det nån som har läst Jens Lapidus? Är det bra? Av Ulrika Stahre i AB att döma låter det som en slags deckare man (undantagvis) kanske borde pröva på…

Ge mig vägledning. Är det (1) Genialt; (2) Habilt; (3) Oläsligt.

I await the wisdom of the crowd.

Wikileaks ebayauktionerar en middag med Julian Assange och Slavoj Zizek för att skramla in pengar åt verksamheten. Senaste budet ligger på 3,000 pundare.

Minitävling på gång, tror jag. Bästa förslaget till meny vinner en middag med Kalle Stropp och Grodan Boll. Jag börjar med “lammkött”.

När framstående svenska filmmänniskor dör brukar de nästan alltid bli runade i The G av filmhistorikern Ronald Bergan, en man som ofta bjuder på hisnande resor på den språkliga berg- och dalbanan. Idag detta om Gunnar Fischer och ‘Sommaren med Monika’…

…where an irresponsible teenage girl spends her holiday on an island with a young clerk, but gets pregnant and leaves him holding the baby. [Håll i er nu, grabbar…!] Bergman sees little hope for these adolescents in the winter of their discontent after a summer made glorious by Fischer’s camera.

How was it for you? Kittlade det roligt i magen, eller mås det riktigt, riktigt illa…?