Det blir nog inga mer kravaller, inte i London i alla fall, för det har börjat regna. Och det ska hålla i sig fram till lördag, tydligen.

Fast de 16,000 poliserna ska finnas kvar i ytterligare ett dygn, enligt en talesman i morse. Och syns gör dom, det är väl deras huvudsakliga uppgift nu, att synas. Dom susar ner för Dalston Lane då och då, tre-fyra piketer med sirenerna på.

Så oförutsägbara som helgens och måndagens händelser var, lika förutsägbara är kommentarerna i media nu i efterhand. Upploppen, och själva deras våldsamma meningslöshet, är ju gefundenes Fressen för både Daily Mail och The Guardian, den förra i all sin svettiga paranoia, den senare i all sin bekväma vånda. För mig har det redan nått den punkten att jag bara läser skribenter som jag tror kan säga mig något nytt. Och dom är inte många hittills.

Uppdatering 10:15 BST:

På tal om det där med losers: jag tror man kan i alla fall börja sammanfatta de här händelserna som Förlorarnas Revolt. Både i den meningen att det ligger något gravt patetiskt i den konsumenthysteriska meningslösheten som kom till uttryck; en “urban machismo” (Simon Jenkins) som går på tjutande politisk tomgång och drar revoltens goda namn i den ha-begärliga smutsen…

Men också i ett slags halvmarxistiskt avseende: det här är dom som förlorade på vad det nu finns kvar av det sociala kontraktet, och blivit så fjärmade från de mest grundläggande funktionerna hos ett fungerande samhälle – empati, igenkännande, samarbete – att deras liv, inte bara deras “tillvaro”, har reducerats till ting. Till platt-TV och gummiskor, telefoner och öl. Verdinglichung, med andra ord.

Ilskan som nu växer mot plundrarna hos folk i allmänhet – särskilt tydligt här i Hackney, måste jag säga – kan med andra ord bli något konstruktivt, en framåtrörelse. Man vet aldrig. (Läs gärna Simon Jenkins ovan för ett mer politiskt präglat sammanhang)

Allt lugnt i London över natten. 16,000 poliser fick sysselsätta sig med annat: spela fia, läsa dikter, virka batonger. Oroligheterna har dock fortsatt i Manchester och Liverpool.

Det nya sedan igår är väl att man ser så många sopborstar i folks nävar överallt: via Facebook och Twitter samlas man för att “ta tillbaka” sina stadsdelar, sopa rent och rensa upp. På andra håll – Enfield, Eltham och Southall, bland annat – gick man man ur huse för att slå tillbaka mot eventuella plundrargäng, fast det blev spänningar med polisen där också… (Ni kommer ihåg den gamla skämtteckningen: Demonstranten: -“But I’m an anti-communist!” – Kravallpolisen: “I don’t care what kinda communist you are!”).

Vad gäller plundrarnas sociala profil råder fortfarande stor förvirring. Åldersspektrat verkar t.ex. vara större än jag antog i början, med en stor andel män i 20-30-årsåldern, och äldre. Men unga kvinnor medverkade också i hög grad, särskilt här i Hackney under upploppet på Pembury Estate. Klart är dock fortfarande att det inte finns någon utpräglad rasprofil, vare sig svart eller vit eller mitt-emellan. Och även om ingen vill säga det rakt ut, ännu, så handlar det väl i hög grad om losers lika mycket som looters…

Uppdatering 22:15 BST:

Senaste rapporten från Manchester. BBC-reportern: “Det har gått så långt att ungarna frågar oss journalister var plundrandet händer nånstans så att dom kan följa med oss, och dom har stora säckar med sig.”

Uppdatering 20:30 BST:

Det här kommer ju att bli den ikoniska bilden från augustikravallerna… Den är från Croydon igår kväll, och finns i två versioner: en när hon just hoppat, och denna, när hon är mitt i hoppet, ner till polisernas famn. [Fotografen heter Amy Weston]

London, under tiden, är förhållandevis tyst så här långt. Det brinner däremot i centrala Manchester. Om man vill följa händelserna är BBC och Guardian alltid bra.

Den iranska regeringen har uppmanat brittiska myndigheter att “visa återhållsamhet” och “öppna dialog” med de som “protesterar”, och att kalla in “internationella fredsmäklare” att hjälpa till…

När diktaturer drabbas av sinne för humor är det alltid bäst att ducka.

Uppdatering 19:00 BST:

Även på den juridiska sidan drar man in de stora kanonerna. De första grupperna looters har passerat genom Highbury Magistrates Court idag. Den vanligaste stämpeln är “single act of burglary” vilket i en Magistrates Court ger max sex månader, men domarna var inte nöjda med den straffsatsen: samtliga fall hänfördes till nästa instans uppåt, Crown Court, där max är två år. Dessutom anlitar man s.k. “joint enterprise”-åtal, alltså en slags kollektiv skuldanklagelse där den 14-årige påhejaren i periferin, som bara vill ha ett par trainers från JD Sports, är lika skyldig som killen som slog ut fönstret och satte affären i brand. Detta kommer att bli kontroversiellt, och har redan liknats vid de gamla “Sus laws“, osaliga i åminnelse.

PS: Här är en bild på den där drätvärstingen från bilparken jag har gafflat om: den heter en Jankel Multi Role Armoured Vehicle. Jag tror vi alla sover tryggare i våra sängar, med dessa på gatorna.

Uppdatering 17:40 BST:

En mycket läsvärd bloggpost av James Meek i LRB om just Broadway Market, om avstånden mellan sociala strata (London är allt annat än en smältdegel) i ljuset av kravallerna.

Var på Broadway Market för en halvtimma sedan, för övrigt. Den sista speceriaffären skulle just stänga. På Cat & Fiddle spikade man upp chipboard för fönstren, bad de sista gästerna dricka upp och gå hem.

Uppdatering 14:15 BST:

Nu rullar man ut de stora kanonerna. Idag och ikväll är det 16,000 poliser i stan, i stället för gårdagens 6,000 (passerade för en stund sen tre fullsatta polispiketer från Wales…). Inrikesministern har gett tillstånd att använda plastprojektiler och vattenkanoner [fel av mig]. Man har helt enkelt beslutat att “göra en Belfast”. Nuff said, liksom.

Ryktena går. Det ska bli mer i Hackney igen, sägs det. Men killen i elektrikeraffären tvivlade på det, med den minnesvärda frasen. “You don’t loot a place like Hackney twice… there isn’t enough stuff…!” West End hade han hört nåt om, däremot: “Det twittras om Oxford Circus…”.

Enver i speceriaffären runt hörnet rådde mig att ställa bilen i garaget. Men den får ju inte plats där nu, med alla mina grejer redan instuvade.

Bilderna (rätt taskiga, sorry) tagna för en stund sen, kring Clarence Road och Clapton Square i Hackney.

Det är fullt med dagen-efter-turister, som jag. Många affärer är fortfarande tillbommade, och bensinstationen på Mare Street har belamrats med stängsel och taggtråd. På Broadway Market går dock cafelattelivet sin gilla gång, såg jag när jag körde förbi på väg till garaget.

Jag tror min “analys” från igår fortfarande håller, i den meningen att det är svårt att få nån djupare innebörd att fastna på de här händelserna. En av Londons viktigaste, månghundraåriga dynamiker är konflikten mellan kaos och ordning, och den har än en gång blossat upp i en sommarvarm, åsktung innerstad.

Det har inget med rasfrågor att göra, till exempel: det här är regnbågskravaller, svarta och vita och mixed-race tonåringar i en salig blandning, med inslag av inresta anarkister (som nästan utan undantag är något äldre vita med medelklassbakgrund).

Hatet mot polisen är den gemensamma nämnaren, också det en månghundraårig tradition i den här stan. Under den slitna fanan samlar sig de olika gängen mot den gemensamma fienden, häromkring främst dom som bor på Pembury Estate (ett “stenkast” från bilderna ovan…) och dom som bor kring London Fields, granne med våra Guardianläsande vänner på Broadway Market…

“London: kontrasternas stad”, som sagt…

Uppdatering 22:30 BST:

Er man med “PRESS”-lappen i hattbandet kan rapportera att alla snutarna just nu drar västerut på Dalston Lane, som om något ginge för sig på Balls Pond Road, eller i chicaste Islington… Saker och ting har tydligen kickat loss i Birmingham också. Serves ’em right.

Som någon som uppskattar anarki (men sällan anarkister) så måste jag säga att augustihändelserna hittills är en besvikelse. Det är sommarlov och semestertider, vi har inget bättre för oss. Jo, det finns en politisk vinkel, visst gör det. Den är lite långsökt, men den finns: det vill säga att de penninglösa gör uppror i ledigheten, medan bankerna får triljarder av nytryckta pengar som uppskattning för a job well done.

Finns det verkligen nån som undrar varför folk – tonåringar, till och med – är förbannade? Om så bara i största allmänhet, ofokuserat, kontraproduktivt förbannade?

Uppdatering 21:45 BST:

Jag hann in på Tesco Express innan de stängde (tidigt) men glömde mobilen hemma, så jag kunde inte ta en bild på en Brueghelhimmel med tre helikoptrar över Stoke Newington – och en jävla regnbåge…! Den hade vunnit Pressbild 2011, om jag inte varit så senil och mobillös…

Uppdatering 19:30 BST:

Och nu sprider sig oroligheterna till Lewisham, Deptford, Wood Green, Stoke Newington, Peckham… Men fortfarande som fullt kontrollerbara oroshärdar, inte särskilt mycket mer: en kåk brinner i Deptford, två bilar i Lewisham… Man ska inte förringa sånt här, men det känns t.o.m. efter tre dagar som sommarunderhållning för de penninglösa, med några medelklassanarkister som påhejare…

Dock, som någon just påminde mig: om tre veckor är det Notting Hill-karnevalen… Det kan också bli skoj.

Uppdatering 17:30 BST:

BBC:s livesändning från Hackney är totalt famlande i mörkret vad gäller geografin och sammanhangen, medan Guardians liveblogg (se nedan) är oerhört detaljerad – eftersom varenda jävla Guardianjournalist bor i Hackney!

Kravallandet i sig är dock inget särskilt att hänga i granen, några rude boys som kastar plankor och skräptunnor. Och eftersom varenda affär är tillbommad blir det ingen fart på extremshoppandet heller…

Fyra helikoptrar surrar i luften, minst två av dem press och media…

Uppdatering 16:50 BST:

Hela eftermiddagen har ryktet gått att det är våran tur i kväll… Det här var Hackney Central för en stund sen, just nu rapporterar The G att de första stenkastningarna har börjat… Varenda affär tillbommad på Mare Street och Amhurst Road… Mer senare.

Dessa är ju vad Peter Ackroyd skulle kallat typiska Londonkravaller: endast den vagaste politiska anknytning; däremot en hel massa sociala krutdurkar med historiska anor (inte minst kopplat till Broadwaterkravallerna 1985) och en ständigt bubblande konflikt mellan ordningsmakten och oordningsmakten; samt en extremt konsumentmedveten form av massplundring (PC World, JD Sports, Carphone Warehouse…) som följde på en “genuin protest”, alltså demonstrationen som hölls i torsdags. (Londonkravaller är överhuvudtaget mycket konsumentmedvetna, inkluderat antiglobaliseringskravallerna i det förgångna…)

Igår natt spred sig oroligheterna också till Enfield, Brixton och Walthamstow, fast då av mindre och sporadisk art. Jag bor alltså på Dalston Lane (tills vidare…) som är en av huvudartärerna när det gäller polisinsatser i nordöstra London. Tre-fyra gånger om dagen kör det förbi en kolonn om tolv-femton massiva antikravallmonster, som jag vid ett tidigare tillfälle beskrev så här: “…massiva, svartmålade pansarbilar med svärtade rutor och såna där tunga brandgardiner som hänger från bakre kofångaren ner i gatan, mynningsöppningar utefter båda sidor av karossen… Dom är ett slags våldsapparatens bilparks drätvärstingar, seriöst antiterrormeck, Staten och Kapitalet going out for a spin…”

Denna… mäktiga bild är hämtad ur Daily Mails artikel om en samling Stasifoton som en tysk fotograf hittat i arkiven. Fotona var avseddda att ge vägledning till agenterna om hur man “smälter in”.

Man får anta att dom menar “smälter in” ungefär som Tjernobyl och Fukushima “smälter in”. Katastrof är det hur som helst.

På tal om vilket. The G rapporterade för någon vecka sedan att Horst Mahler, en av de fyra grundarna av RAF, var så kallad “IM”, alltså inoffizielle Mitarbeiter åt Stasi.

Det är en uppgift som jag inte lyckats mobilisera någon särskild förvåning inför, om man säger så. Jag menar, generellt är det ju inte mycket som har med RAF att göra som kommer som nån särskild överraskning.

Som till exempel att Horst Mahler idag sitter i fängelse – i Bayern – för att ha förnekat Förintelsen.

Det har hela mitt liv funnits en tills nu oupptäckt “garage”-sekvens i mitt DNA. Jag har hyrt detta garage för att stuva in mitt bråte inför flytten. Och jag gillar mitt garage. Det heter “Nummer 55″… 55:an och jag fann varandra omedelbart. Det var bara en blick så sa det klick, ungefär som med kungen och Silvia. Och jag hoppas så klart att mina läsare också ska ha nöje av denna nya bekantskap.

Det är nog nånting med oss äldre karlar, egentligen. Av vad jag sett hittills är nästan alla garagen hyrda av män i övre medelåldern. Det är i garaget man har sina grejer, det är i garaget som man går och puttrar, som en gammal dieseldunkande Evinrude. Garagen är för de flesta en blandning av verkstad och rent glory-hole, alltså rummet där vi män förvarar sådant som säkert kan komma till användning en dag: rostiga muttrar, porrtidningar, bra kartonger.

Det har blivit augusti. Tryckande högsommarvärme. Jag har just lämpat in ett par gamla bokhyllor i 55:an och ställt dem mot bakväggen. Där ska jag ha gamla dokumentboxar och mappar, böcker jag inte behöver omedelbar tillgång till (Östergrens ‘Nusvensk ordbok’, till exempel), och kanske några lådor med rostiga muttrar.

Vare sig man gillar cricket eller ej… Jag utmanar vem som helst att låta bli att gapflabba åt den här historien: kvinnor hejdlöst, män plågsamt…

 
(Via Harry Pearson i The G)

Det är en bra artikel, men jag tror inte det är första gången Dan Josefsson i Aftonbladet snubblar över myten om att Murdochstöd åt partier = seger i brittiska val. Det är ju just denna groteska vanföreställning som ligger i centrum av mysteriet varför brittiska politiker varit så patetiskt knäfallande inför the Rupe.

Det finns inga som helst belägg för ett samband mellan Murdochpressens stöd för ena eller andra partiet, och en viss valutgång. Låt mig ägna mig åt en av mina favoritsysselsättningar och citera mig själv (om det senaste valet) (som de konservativa förlorade, märk väl, därav koalitionen med Lib-Dems):

Tories stod inför en tretton år gammal och utmattad labourregering, och den mest impopuläre premiärministern sen John Major. De hade hela den samlade högerpressen mangrant bakom sig [inkluderat Murdochpressen]. De hade £5 miljoner från Lord Ashcroft att vinna marginalkretsarna med, och tre år och fulla resurser att förbereda sig på. Och de klarar bara av att lägga fem procent [från 31% till 36%] på Michael Howards post-Irakvalinsats 2005.

Eller som (den konservative) mediekännaren Stephen Glover uttryckte det i Independent i måndags (ursäkta långt citat):

And yet, as we know, David Cameron did not win the general election in May 2010. The Tories got 36.1 per cent of the vote. We will all have our differing interpretations. I happen to believe they presented too vague a prospectus. At all events, they did not do as well as might have been expected against a very unpopular Prime Minister and a discredited Labour Party. It is also impossible to ignore the fact that from the moment The Sun took up the Conservative cause – at the beginning of October 2009 – Mr Cameron’s fortunes began to decline.

I do not suggest any causal link. What is undeniable, though, is that the fervent support given to the Tories by the Murdoch tabloid, as well as its denigration of Gordon Brown, failed to win them the election.

That is not to say they did not perform better with the support of The Sun than they might have done without. According to Ipsos Mori, there was a 13.5 per cent Labour to Conservative swing among Sun readers compared with a national swing of 5 per cent among all newspaper readers. On the other hand, this swing was 7 per cent among social grades C2 and DE, which make up a high proportion of its readers. It is also noteworthy that there was a 10 per cent Lab-Con swing among readers of the Daily Star, which took little interest in the election and offered no party endorsement.

On this evidence, The Sun may have delivered Mr Cameron some extra votes but by no means enough to affect the outcome. And the question which he and his advisers should be asking themselves is whether they did not greatly exaggerate the potential benefit of having the support of the Murdoch press. The costs of Mr Cameron’s abasement in front of Rupert Murdoch surely far outweigh the benefits.

Det mest uppseendeväckande här är väl att tabloidjournalister gör så relativt bra ifrån sig i den allmäna opinionen. Men, som Greenslade påpekar, så är det ju aningen problematiskt nuförtiden att använda begreppet “tabloid” på det här viset. (Grafiken från Independent)

Det finns några vanliga missförstånd i samband med Murdochskandalen. Ett av dem är att det var en våg av folklig avsky och vrede, i kölvattnet på avslöjandet om Millie Dowler, som så till den milda grad “förgiftade varumärket” och fick Murdoch att lägga ner News of the World. Visserligen har många läsare kommunicerat sin avsky till både Murdochtidningar och andra, men “the proof is in the eating”, och en genuin avsky borde främst visa sig i drastiskt sjunkande lösnummerförsäljning för Times, Sunday Times och Sun. Eftersom vi inte har juli månads ABC-siffror ännu kan man bara spekulera (jag har hört ryktet att Times siffror har gått ner, dock inte särskilt drastiskt), men om läsarflykten till andra söndagsskvallerblad är något att gå efter så tycks hungern efter NotW-journalistik lika stark som förut.

Det var förstås annonsörernas reaktion som blev den avgörande faktorn (och det är för övrigt reklamvärlden som uttrycket “toxic brand” kommer ifrån). Det lite intressanta här är dock att annonsörernas reaktion tog en påtagligt “folklig” form, dvs. den skvallerjournalistiska jakten på alla som med fog eller ofog kan kallas “kändisar” (slebs på engelska…) fick gärna bli så hänsynslös och illegal den ville, inkluderat phone hacking. Men när det drabbar okändisar (civilians på engelska, myntat av Liz Hurley), och framför allt brottsoffer som familjen Dowler, då har man gått över gränsen. Jag tror om något att reklamvärldens första instinkt är att på det sättet förutse en folklig reaktion, och dra konsekvenserna därav, även om den folkliga reaktionen i själva verket kanske aldrig skulle blivit så pass principfast och moraliskt rakryggad som man förutspått (det finns som bekant skäl att vara skeptisk i det hänseendet).

Nej, Murdochskandalen är briljant politisk teater, helt enkelt. Den utgör ett kontinentalskifte i den brittiska eliten, eller “härskande klassen” om man så vill. Och vad som än blir resultatet av hela historien – vad gäller öppenhet, ansvar, transparens – så får man ju hoppas att det får större genomslagskraft än vad som var fallet med bankkrisen och “MP’s expenses”-krisen, där man ju mer eller mindre återgått till ordningen. Men att Murdochskandalen sträcker sig särskilt långt utanför “the Westminster village” (och självfallet News Corps globala framtid) är knappast med verkligheten – hittills – överensstämmande.

Ett annat missförstånd är att slutresultatet av Murdochskandalen bland annat skulle innebära ett allvarligt hot mot genuint undersökande journalistik. Det är en för slentrianvänstern helt och hållet typisk reaktion (Kenan Maliks artikel i Expressen för några dagar sedan är ett exempel), dvs. att uppståndelser som denna alltid måste sluta i att den repressiva staten genom lagstiftning, och den kapitalistiska upplevelseindustrin genom monopolistiska tendenser, kommer att visa sina “rätta ansikten” och ta skvallerjournalistiken som ursäkt för angrepp på den genuint undersökande diton. Detta är inte bara fel, det är fel på flera olika nivåer.

Politiskt vore sådana åtgärder (hur de nu skulle se ut, jag ska återkomma till det) fullkomligt omöjliga, särskilt med det klimat som nu råder, och som kommer att råda en lång tid framöver. Murdochsfären befinner sig i dagens situation nästan helt och hållet på grund av genuin, klassisk undersökande journalistik utförd av Guardian och New York Times, med benäget samarbete av ett par envisa och orädda parlamentsledmöter, under många års arbete som nu kulminerat i årets julihändelser. Tvärtom kan man väl snarast säga att den genuint undersökande journalistiken aldrig stått starkare än den gör just nu, i förhållande till de politiska och kommersiella och juridiska sfärer den har som uppgift att granska.

Och hur skulle en sådan inskränkning i pressfriheten gå till rent praktiskt? Det anmärkningsvärda nuförtiden är ju att den undersökande journalistiken mer och mer kommer från mediainstitutioner av typen stiftelser (som The Guardian) och public service- och non-profitorganisationer (som BBC och CIJ), vid sidan av traditionella tidningshus som ägnar sig åt det, inte så mycket av hjärtats publicistiska godhet, utan för att det ofta blir ett vapen i striden med konkurrenter (NYT i det här fallet är ju paradexemplet; och detta är något som bl.a. BBC råkar ut för gång efter annan, rättvist eller ej). En strävan efter att inskränka möjligheten till undersökande journalistisk möter alltså på stora praktiska hinder, särskilt vad gäller lagstiftning. En tendens till självcensur ska man förstås också alltid vara på vakt mot men, som sagt, med dagens klimat finns det väl ingen särskild anledning att oroa sig i det avseendet.

Där man talar om förändringar, praktiskt och lagligt, handlar främst om ägarstrukturer och monopoltendenser, vilket väl snarast är en positiv utveckling. Det är mer än sannolikt att ägarkoncentration som Murdochs inte kommer att existera i framtiden. Ett förslag, vad gäller papperspressen, är att ingen ska få äga mer än två rikstidningar, vilket skulle stöta på protester från nästan samtliga existerande tidningshus. Det kan rent av visa sig i kölvattnet på Murdochskandalen att “public service”-begreppet ser mer och mer attraktivt ut. Vi lever, som sagt var, i intressanta tider.