Jag blev nyligen påmind om att det börjar bli dags att bestämma mig: Mahler eller inte Mahler?

Det har ju varit ett par Mahlerår nu, med 150 år sedan han föddes i fjol och 100 år sedan han dog i år, och detta uppmärksammade jag i en bloggpost här på Pressylta i januari 2010. Jag avgav då ett löfte att sluta raljera om bombasm och annat, för att under de följande två åren lyssna lite mer förutsättningslöst och bestämma mig en gång för alla, för eller emot…

Nu har väl mitt lyssnande inte varit så systematiskt som jag hade planerat, det rör sig mest om att råka på hans musik på BBC Radio 3 och försöka finna tiden att lyssna färdigt, samt några enstaka stunder med Spotify. Några konserter har jag inte gått på, och det inser jag är en orättvisa mot vår man: få orkestrala upplevelser kan mäta sig med Mahler, särskilt om man har turen att få höra berömda stråksektioner in action, som LSO och Berlin.

Men inte ens med den månad jag har kvar kan jag se att min position kommer att rubbas nämnvärt. Det här är fortfarande, för att citera mig själv, musik som “vinner på knockout i femtielfte ronden”…

…Mahler är romantikens sista, hejdundrande brakskit. Den plågade subjektiviteten har ingen annanstans att gå, it’s over, terminado. Emotionell bombasm är för de emotionellt döva, och nittonhundratalet/modernismen skar ner, skar tillbaka, rensade och klargjorde, och det är det modernistiska idiomet som är mitt, i musiken som i så mycket annat.

Jo, och då som nu tycker jag adagiot i 10:an är fullkomligt svindlande, Trauermarsch från 5:an skräckinjagande, och hela 6:an ett mästerverk. Men ändå. Jag har väl bara mig själv – och kanske min avancerade ålder – att skylla för min orubblighet.

Det franska etablissemangets reaktion på Dominique Strauss-Kahns arrest i New York i våras var väl ett av de mest motbjudande spektakel en ärrad och skärrad värld haft oturen att få beskåda: ett slags circle jerk av förnämsta symbolpolitiska värde, när en hel samhällsklass  som på given pavlovsignal tappar masken, och för detta bör vi egentligen vara DSK evigt tacksamma.

Det tar emellertid inte något ifrån det faktum att själva historien om vad som utspelade sig på Sofitels tjugoåttonde våning den 14 maj i år är, och förblir, en fascinerande historia, som möjligtvis har en hel del sprängstoff kvar. Edward Jay Epstein skriver i senaste NYRB artikeln “What Really Happened to Strauss-Kahn?“, och det är vad man med en mer vetenskaplig term kan kalla en jävla bra fråga. Läs och begrunda.

Sócrates Brasileiro Sampaio de Souza Vieira de Oliveira var den stora trösten för dom av oss som “talked a good game” men aldrig platsade, inte ens på reservbänken. Kedjerökare, storkonsument av iskall öl, utbildad läkare, demokratiaktivist under militärdiktaturens år – men framför allt en man som för det mesta tog det väldigt, väldigt lugnt…

Visst kunde han explodera, och i hans högerfot satt en laddning TNT (se bara det berömda 1-1-målet c:a 53 sek in i Youtubeklippet: den luckan mellan Dino Zoff och målstolpen finns ju egentligen inte – förrän skottet tränger igenom…)

Han var, som någon sa, en spelare som lade om matchens “arkitektur” tills den passade hans spel, och i Italienmatchen 1982 ser man väl det tydligaste exemplet på det: en av de bästa fotbollsmatcher som någonsin spelats, inte minst i det att den hade “fel” utgång…

(PS: Ursäkta det där med “en laddning TNT”… Något händer med hjärnan när män ur min generation skriver om sport… Jag kan bara beklaga.)

Är det inte så det brukar heta…? Ignore it and it will go away.

Britterna är, enligt Office of National Statistics, förvånansvärt lyckliga, trots… tja, trots allt. Vad gäller “life satisfaction” noterade man hela 7.4 poäng av 10 möjliga. I fråga om huruvida det man “höll på med i livet” var “givande” (worthwhile) låg snittet på 7.6…

(Ursäkta en något brechtiansk poäng här, men den där sista frågan skulle väl också en tiggare på svältgränsen svara ja på…?)

Högst snitt av allt fick britternas tillfredsställelse med sina “personliga relationer” och sitt “mentala välmående”, som båda hamnade på 8.3… Det där sista är särskilt förvånande för oss som bor i Hackney.

… särskilt när den levereras i små fint inslagna paket. Charlotte Church är en populär sångerska med talang för det lättare segmentet av den klassiska repertoaren, vars privatliv ofta fått henne att tumla in bland tabloidrubrikerna. Hon vittnade igår inför Levesonutredningen om pressetik, och berättade hur Rupert Murdoch bad henne sjunga på hans bröllop med Wendi Deng i New York 1999. Gaget skulle bli £100,000, plus ett löfte om att Murdochpressen skulle “lämna henne ifred” (Murdochsidan förnekar detta).

I samband med förhandlingarna om hennes uppträdande bad Rupert Murdoch att hon skulle framföra “Pie Jesu”… Church, så tretton år gammal hon var vid tillfället, undrade om det inte var lite opassande att sjunga en begravningspsalm på ett bröllop…? Men Murdoch ska ha svarat att han inte brydde sig om vad för slags ceremoni sången var avsedd för: “Han gillade den, helt enkelt…”.

Det här är inte bara utsökt nedlåtande om den okultiverade råbusen som vet-vad-han-gillar, det har också kolonialhistoriska ekon: i synnerhet australiensaren som kommer till the mother country och köper upp allt han kan lägga vantarna på, utom bildning och värdighet, för sådant kostar ingenting.

Lars Gustafsson skriver om den gamla bromiden att demokratier aldrig för krig mot varandra. Tanken kommer ursprungligen från Immanuel Kant och talar egentligen om “rättsstater”; i det här fallet dyker den upp i en ny bok av Jürgen Habermas.

Även om man kan förstå resonemanget, kanske mest för att det är så politiskt lockande, så ligger hos mig alltid en misstanke kvar att det är en idé som aldrig går att bevisa. Antingen hamnar man i en självuppfyllande profetia, eller också i ett cirkelformat non sequitur.

Antingen kan kantianerna hävda att kontrahenterna inte utgör fullvärdiga, kvalificerade demokratier (i första världskriget, till exempel) i fråga om parlamentarism, rösträtt, och just rättsliga aspekter. Men då begränsar man tillämpningen av principen till ett antal demokratier som för det första är relativt få till antalet, och dessutom inte har existerat som fullvärdiga demokratier särskilt länge. Ge dem en chans…!

Eller också kan kantianerna hävda att det inte rörde sig om fullvärdiga, kvalificerade krig (som när USA å United Fruits vägnar störtade den demokratiskt valda regeringen i Guatemala 1954). Men då väljer man ju att blunda för det ovedersägliga – och högst relevanta, i sammanhanget – faktum att fullvärdiga, kvalificerade demokratier är minst lika krigsbenägna som totalitära stater. Exempel? Ja, herregud, var ska man börja…?

När vi nått en punkt i fråga om politiskt omfång och historisk distans där tanken kan gå i övertygande bevis, så ska jag sträcka upp händerna i fullvärdigt demokratiskt lov. Tills dess fortsätter jag betrakta den som vacker banalitet.

Hitchens gör det väl lite för lätt, och lite för hemmablint, för sig själv när han klagar på att den amerikanska högern inte är mer kritisk mot amerikansk exceptionalism. Från ett europeiskt perspektiv verkar saken bra mycket enklare, och bra mycket mer sensationell än så. Titta bara på uppställningen republikanska kandidater på fotot i Hitchens artikel: Romney, Cain, Perry… Sheeesh…

Det enkla och sensationella ligger i det skräckinjagande faktum att USA sakta men obönhörligen håller på att tona ut i både storpolitisk och kulturell irrelevans. Ett magnetiskt centrum, en världsmetropol, håller på att förvandlas till geggigt bysamhälle i periferin, med vansinnigt blötstirrande evangeliepastorer och pizzabagare som tycker det är fel att talibanerna styr Libyen, och alla har dom en odds-on chans att bli president.

Och här klagar vi över hur tråkig Angela Merkel är…

Visst finns det fog för att kalla “Statsvetaren” en i anglosaxisk mening ‘intellektuell biografi’ över Jörgen Westerståhl. Men den är i lika hög grad en levnadsteckning över ämnet, disciplinen, statsvetenskap – som brukade kallas statskunskap, och kunde kallats politologi, om Hans Ruin fått som han önskade; ämnesrubriken i sig är bara det ett fascinerande kapitel av den här historien.

Westerståhl kom ju att förkroppsliga den svenska statsvetenskapen under förra århundradet. Inte bara i de konkreta frågor han ägnade sin uppmärksamhet, statsvetenskapens grundstenar, dvs. grundlags- och författningsfrågor; ämnesklungan press/media/opinionsbildning; val och valbeteenden, osv. Westerståhl var ju också en centralfigur i omdanandet av statsvetenskapen till en ‘samhällsnytta’, ett instrument med vilken man gjorde den politiska verkligheten begriplig, inte bara för väljarkåren utan kanske än mer för de folkvalda.

Det är lätt att tänka på det här dynamiska samspelet mellan akademisk forskning och praktisk maktutövning som en väsentligen svensk företeelse. Välfärdssverige byggdes på forskning, förnuft, saklighet och fakta, och om inte samhällsvetenskapen lämnat seminarierummet och gett sig ner på arbetsplatsen hade Sverige aldrig sett ut som det till slut gjorde (och jag skulle sagt att “till slut” inträffade sådär 1991, när Odd Engström förklarade för mig att “byggfasen” av det svenska välfärdssamhället nu gått över i “driftsfasen”…)

Men det är ju också en väsentligen amerikansk företeelse, detta att se samhällsvetenskaperna praktiskt taget sammanvuxna med den exekutiva politiska sfären, och inte sällan med militären. Westerståhl hämtade själv många idéer och intryck från USA, och fick dessutom flera stora forskningsanslag därifrån. Detta rör särskilt hans forskning kring propaganda och opinionsbildning, ett i mina ögon särskilt intressant område.

(Under läsningen av de här avsnitten plockade jag fram ur hyllan en annan bok som rör vid samma ämne, Christopher Simpsons ‘Science of Coercion: Communication Research & Psychological Warfare 1945-1960’ [OUP 1994] där särskilt sociologins förgreningar in i de militära strukturerna skärskådas).

Det finns anledning att återkomma till en mängd olika aspekter av ‘Statsvetaren’, särskilt det här med press, media och opinionsbildning. Westerståhls förfäktande av objektiviteten – vilket i princip betydde saklighet plus opartiskhet – är ett av många exempel på, ja nästan en doft från anno dazumal i den här boken…

Man skulle gärna velat höra hur Westerståhl resonerat i objektivitetshänseende (särskilt med hans betoning på vetenskaplig vederhäftighet) i fråga om public service-medias roll i klimatdebatten, med å ena sidan överväldigande vetenskaplig konsensus och å andra penningstarka lobbyister för fossilkapitalismen.

En annan liten pärla i ‘Statsvetaren’ är avsnittet om den fascinerande Karin Dovring, framstående propagandaforskare och skicklig poet, som jag först fick höra talas om i ett samtal med David Kahn för en del år sedan. Dovring var född i Göteborg och verksam under större delen av sitt liv vid University of Illinois, där hon bl.a. skrev den klassiska “Road of Propaganda: The Semantics of Biased Communication”. Hon dog i augusti i år, över nittio år gammal.

Vi fick honom som valp för sjutton år sen. På kenneln hade dom burrat upp hans päls så han såg ut som en jättelik svart snöboll… Ursäkta jag är krass, men vi fick honom ganska billigt, för ena testikeln hade inte ramlat ner så han kunde inte bli show dog. Så fort vi köpt honom ramlade testikeln ned. Ha! Men visade vi honom? Not on your Nellie…

Blue hade som roligast (1) att visa whippets att ingen kan springa fortare från stillastående start än en grand caniche (bortsett kanske från greyhounds, då’rå), och (2) att rota omkring i trädgårdens allra avlägsnaste hörn, där urbanrävarna gräver sig ner-under-uppför trädgårdsmurarna. Blue var fascinerad av rävar.

För tre veckor sedan gick han igenom en större operation. Men han hämtade sig magnifikt, tillbaka i sina gamla skuttande vanor, sugen på godis, kelsjuk och härlig. Fjorton dagar senare, i eftermiddags, kom vi hem och hittade honom kollapsad på köksgolvet. Ilfärd till RSPCA Harmsworth: “Det är inte mycket att göra, tyvärr…” sa veterinären.

Och det var det inte. Något väldigt lugnande, bara.

Den bästa poet jag aldrig läst, Malte Persson, tilldelas 2011 års Karin Boye-pris (se Svenskan) därför att “han, i en dynamisk och färgstark prosa och poesi, har utforskat språkets oanade nyanser och gränsöverskridande möjligheter.” Priset delas ut till författare som skriver verk i Boyes anda och som “i första hand är verksamma i Huddinge kommun”, som är prisets originator.

Välförtjänt som det är, så längtar jag faktiskt efter den dag en författare tilldelas pris för sin statiska och gråmelerade prosa och poesi, som lämnat alla språkets nyanser oanade och helt ifred, och hållit sig strikt inom gränserna för vad som kan sägas i hövligt sällskap. När jag hör ord som “gränsöverskridande” tänker jag alltid på komikern Al Reads buttra replik, “There was enough said at our Edie’s wedding…”.

Men Huddinge… Jag ska inte påstå att jag är så förfärligt bekant med Huddinge. Gustaf Ericssons mor ligger begravd där, det vet jag. Men av de “Kända personer” som Wikipedia associerar med Huddinge känner jag inte till ens hälften. Och att det ligger en god bit söder om Stockholms innerstad, jo förstås…

Men det sista, och största, jag vet om Huddinge är att jag där såg en av de bästa hockeymatcher jag någonsin sett, i en ishall nånstans bredvid Huddingevägen. Det måste ha varit i början av 90-talet, och handlade om en Aftonbladet Cup-match mellan Djurgården och Hammarby U-16-lag.

Jag minns nu inte hur matchen slutade, men det är också irrelevant, för den hade allt man kan begära av bra hockey, vad gäller snabbhet, teknik och strålande talang. Och där det kanske fattades något här och var i samspelets svetsfogar, så uppvägdes det mer än väl av den totala brist på cynism man bara ser hos “nästan-vuxna” spelare, som ännu inte hunnit lära sig fulheterna och greppen. Det var en av mina riktigt stora sportupplevelser, faktiskt…

Hur som haver, varma gratulationer till Malte!