Dags att börja samla ihop nödvändigheterna i ryggsäcken, kamrater. Vi har fem minuter kvar.

Jag tar med mig min ännu opublicerade runa över Margaret Thatcher (jag ville så få sista ordet… ännu finns tid…) samt en pocketupplaga av Karl Marx ‘Louis Napoleons 18:e brumaire‘ (“första gången som tragedi, andra gången som fars”, osv osv).

Jag tar med mig en smörgås med ost. En burk tonfisk. En saucisson sec. Ett äpple (cox’s orange pippin).

Jag tar med mig – så klart – laptopen och ett solbatteri, samt min just nypåbörjade playlist på Spotify, som börjar med Duke Ellington ‘Take the A Train’ i Newport 1965, och slutar med The Fureys ‘I Know Where I’m Going’…

Jag tar med mig nästa nummer av LRB… Wyndham Lewis trilogi ‘The Human Age’ (man behöver ju veta en del om livet efter detta i den här situationen)… samt Myles na gCopaleens samlade tidningskrönikor…

Jag tar med mig en bild på Gina Lollobrigida.

Farväl.

Daily Mail gör sitt för att vässa spetsjournalistiken i dessa trubbiga tider: fnissiga svenska ortnamn, minsann… För mig har annars alltid måttstocken för en onlinetidnings kvalitetsbrist varit antalet youtube-klipp man lägger in på landningssidan… och där vinner ofta de svenska kvällstidningarna, faktiskt… Men Kattstjärt är ju… rätt roligt… ähem…

Kosan styrs till Parasol Unit i Islington för att se Time and Memory: Cecilia Edefalk and Gunnel Wåhlstrand, en utställning som uppmärksammades av Laura Cumming i Observer igår. Bilden är Wåhlstrands “By the window”.

För dom av er som vill se fler bilder på Paul Cocksedges “Bourrasque” i Lyon strax före jul så finns en hel del i en artikel i senaste numret av Dezeen, ett vansinnigt trendigt designmagasin, som har den goda smaken att citera min pressrelease i sin helhet… 

Ävensom kul, och lite nostalgiskt, att notera att de översätter “Lyon’s Hôtel de Ville” med “a hotel in Lyon”… Jag begick precis samma faux pas när jag för första gången kom till Paris vid sjutton års ålder och fick syn på en skylt med “Hôtel de Ville”, och tänkte: “Stadshotellet? Jamen, det låter ju inte dumt, tror jag ska kolla priserna…”.

The party’s on…! En man i orgonfilt och orgonhatt, med tillhörande orgonskjutare…

Wilhelm Reich upphör aldrig fascinera, i alla fall inte mig. En ny bok har kommit, “Adventures in the Orgasmatron: Wilhelm Reich and the Invention of Sex” av Christopher Turner, den recenseras i senaste TLS, och står nog högst på min inköpslista just nu.

Det är inte så mycket det som är ausgeflippt hos Reich som fascinerar mig, för allt det där hade ju samtidigt sina rätt mörka aspekter: historien om Reich innehåller egentligen inte särskilt mycket komik. Nej, det är snarare hur hans liv och verk som helhet utgör en slags illustration av hur det går till när en idé dör, närmare bestämt det psykoanalytiska begreppet repression, och därmed – liksom i förbifarten – Reichs gloriösa sexuella befrielse. Allt visade sig vara en fiktion.

Arton år efter att de mördade Stephen Lawrence har nu två av dem, David Norris (mitten bak med blå skjorta) och Gary Dobson (längst bak t.h.), fällts och fått 14 och 15 år vardera. Bilden är tagen i juni 1998, när de fem kom ut från the Macpherson Inquiry och äggen började flyga…

De andra tre – Luke Knight och bröderna Neil och Jamie Acourt – kommer förmodligen fortsätta att gå fria. Den huvudsakliga anledningen är bittert ironisk: Norris och Dobson har farit med så många lögner, i arton år, både i och utanför rättssalarna, att ingen längre kan tro på något de säger. Men till pressens heder – för en gångs skull, och inkluderat Daily Mail – så kommer tidningarna inte att släppa dem ur sikte: they will live in infamy…

Det låter som en klyscha, men är det inte. Det rasistiska mordet på Stephen Lawrence förändrade det här landet, både bokstavligt och bildligt. Det var den direkta anledningen till att man avskaffade “double jeopardy”, dvs. att ingen kan ställas inför rätta två gånger för samma brott; och det gav upphov till Macphersonutredningen, som en gång för alla etablerade att Londons Metropolitan Police är “institutionellt rasistisk”.

Om det sista fördes naturligtvis en intensiv debatt, inte minst vad frasen egentligen innebär? Men det var till slut inte så svårt att definiera. En organisation är “institutionellt rasistisk” när icke-rasister i organisationen inte vågar riskera sin karriär genom att tala ut, “när goda människor tiger”. Utan tvekan har också the Met förändrats sedan dess. En ny generation har tagit vid, och medvetenheten har skärpts, även om snedrekryteringen i fråga om etnisk bakgrund inte hjälper något vidare.

Men det här är en dag att fira, utan tvekan. Rättvisa skipad är ett vackert föremål.

Från tragedi till fars i två enkla handvändningar… Jag lämnade in bilen till besiktning i morse och väntade mig väl sådär 3-400 pundare för service och reparationer (på en fyra år gammal Citroën Berlingo, drygt 18,000 km på klockan)…

I’s a fool…

Båda främre bromsskivor, avgasrör, nytt höger framdäck och vajsing hjulbalans, arton olika glödlampor, nya vindrutetorkare – inte ens tutan funkar…! På 1,200 pundare blir det inte ens över till en gräddkola. Jävla tur att man har en privat förmögenhet att falla tillbaka på när rallarsvingarna börjar svischa förbi en…

Det märkliga är att vid senaste besiktningen, i februari i fjol, var det bara ett par bromsplattor som behövdes. På elva korta månader har den här bilen i princip gått från Friskis & Svettis till intensiven på Östra, till ett totalt jävla sammanbrott. Jag skyller på samhället.

Och på Citroën… Aldrig har väl det namnet varit mer passande. What a fucking lemon…

Det finns, i denna jämmerdal, inte många människor jag med gott samvete kan säga att jag är stolt att ha lärt känna. Det är överhuvudtaget inte lätt, om man haft “författare och journalist” på visitkortet under ett antal år…

Eller “stolt” kanske inte riktigt är det rätta ordet. Snarare att man känner en postum tacksamhet mot de tillfälligheter som gjorde att man fick tillbringa avsevärd tid i dessa människors sällskap, och hitta ett plan, en symmetri i tänkande och inställning, där skillnader i saker som bakgrund, ålder och åsiktsrepertoar blir näranog irrelevant. Alvar Alsterdal och Gösta Gierow var två av dem; Olle Alsén – som gick bort under julhelgen, 88 år gammal – var alldeles definitivt en annan.

För de av oss som började läsa DN på sextiotalet var Olle en av den generationen journalister som blev måste-läsning, jämte t.ex. Sven Öste och Kerstin Vinterhed, och Lagercrantz förstås. Man märkte redan då, och fick under senare år bekräftat, att Olle var en aningen för självständig och samtidigt aningen för oumbärlig skribent på tidningen: hans kritiska inställning, alltid byggt på solidaste faktaunderlag, fick sällan eller aldrig tidningens officiella stöd, utan blev (som Nycander skrivit) oftast ämnen för “personliga krönikor” i stället.

Exakt när, eller på vilka vägar jag lärde känna honom, minns jag faktiskt inte. Men det måste ha varit en bit efter februari 1986, för Palmemordet var det som förde oss samman. Jag skrev en hel del i ämnet i både svensk och brittisk press, och första gången vi träffades var här i London när Olle och Inger kom på besök. Han var en mycket stilig karl, Olle, vilket hans stigande ålder bara tycktes accentuera; Vinterhed har skrivit att kvinnliga journalister brukade svärma för honom under de tidiga åren, och det undrar man inte på…

Hans personlighet speglade sig också i hans sätt att skriva: en kuriös blandning av sträng exakthet och flyhänt elegans. När han talade om saker som engagerade honom kunde han å ena sidan låta underligt luddig och svävande, medan man å andra sidan snart förstod att man lärt sig en förfärlig massa i just det han sagt. Det var som att lyssna på en skicklig skribent mitt i arbetet, som om han strök, rättade, skrev om, och skrev om igen, allt medan man satt där med honom i trädgårdsstolarna nere vid den vackra sjön…

Hans engagemang i Palmemordet var för mig en journalistisk förebild. En del tog avstånd från honom därför att han konsekvent och rigoröst alltid delade med sig av sina uppgifter till Palmegruppen. Han insåg nog också själv både det ironiska och det avväpnande i hans handlingssätt: hans förhållande till Hans Ölvebro, chief obfuscator-in-residence under många år, var av saltad och sockrad hatkärleksart. Men för mig som något utanförstående i den här kretsen – inte bara geografiskt, jag saknade ju också bakgrund som nyhetsjournalist – blev det en slags måttstock på olika Palmejournalisters trovärdighet vilken inställning de hade till Olle Alsén.

Nå, för att avsluta en post som kanske håller på att bli väl lång med lite bredvidläsning… Det var Olle som 1995 förde mig samman med filmaren Allan Francovich, med vilken jag samarbetade på ett projekt under ett och ett halvt år, och vilket jag skrivit en text om under rubriken “Allan Francovich och filmen-som-inte-blev om Palmemordet” (pdf-fil ursprungligen postad på Pressylta 22 oktober 2005). När Allan plötsligt dog i början av 1997 var det Olle som ringde och meddelade mig. Han var uppenbart i chocktillstånd: “Det är ett elände, ett elände, det är ett elände…” upprepade han bara. Ett elände, ett elände…

Även om Olles död inte är ett lika akut elände som det vi stod inför då, så känns det mer än sorgligt, därför att hans liv och verksamhet känns oavslutade. Det är nog så det är med skribenter av betydelse.

[PS: Är det inte typiskt för det klantiga jävla reklamtivoli som är DN online att det ska vara hart när omöjligt att söka fram Kerstin Vinterheds runa…? När jag hittat en länkbar väg dit så ska jag langa in den i texten]

Veteranerna bland er vet att Pressylta traditionellt tillbringar nyårsaftons förmidddag på IKEA, den här gången filialen i Edmonton (jag drar mig så klart för att kalla den “IKEA Tottenham”, som en del gör…).

Syftet med denna tradition är tvåfalt. Dels att inhandla kvällens viktualier i form av Leksands knäcke, två sorters sill (inlagd och senap) och en bit av vad som brukade kallas Västerbotten, men numera fallit under ikeabrand-nivelleringen och bara kallas “ost lagrad”.

Det andra syftet är av mer melankolisk art: att kasta ett årligt rheumy eye över Billyböckerna, dvs. den svenskspråkiga litteratur som IKEA köper in som metervara för att göra hyllorna mer, ähm, levande…

Vilka av ens generationskamrater har gjorts den äran i år…? Lyckligtvis tror jag de flesta restupplagor av mina böcker sedan länge bränts upp, så jag tycker mig gå ganska säker… Vet gör man dock aldrig.

Jodå, jag klarade mig i år också… Men tre som inte kunde skatta sig lika lyckliga är Theodor Kallifatides med “Ett enkelt brott” (jag räknade 63 exemplar, sedan gav jag upp), Staffan Söderblom med “Ursinnet” (47+ ex), samt gamle vännen Lars Anderssons fina roman “Vattenorgeln” (22+)…

Så med mitt litteraturhistoriska anseende ännu någorlunda intakt ber jag att få önska mina läsare Feliç Any Nou och ett 2012 som är mödan värt!

Jag fick en ny dator av tomten, och med den kan jag titta på SVT Replay utan att den en enda gång beter sig som en astmatiker i uppförsbacke, som min gamla lånade notebook alltid gjorde.

Hur som haver, jag tillbringade en timma efter hemkomsten idag med att titta på “Året med kungafamiljen“, i hopp om lite girl-on-monarch action, men därav blev intet. Jag trampar kanske på några rojalistiska tår här, men sanningen är viktigare än, ähm… tår. Några frågor öppnar sig för en normalt funtad utlandssvensk, som vill tro det bästa om alla.

Det är alltså sant att Silvia ser ut som Jack Nicholsons ‘Joker’ i första Batmanfilmen.  Vad hände…?!

Det är alltså sant att Victoria och Daniel är fullkomligt – jag vet inget bättre ord – unthreatening… Daniel är född team player, och kommer att dö team player, medan hustrun inte verkar ha ärvt ett uns av sina föräldrars lite trögtänkta mörker, deras lätt aggressiva vilsenhet… Kungen och Silvia är för mig paradbeviset på extrem historiematerialism, som produkter, nej råvaror av sin klassbundna miljö.

Det är alltså sant, till sist, att hovet helt enkelt inte har en medieansvarig. För avsaknaden av en fungerande mediestrategi är ju plågsamt uppenbar. Min fråga är: hurdana är mina chanser att få det jobbet? Jag tror att en övertygad republikan är som klippt och skuren för något sådant, allt enligt vaccinationsprincipen: i kristider tar man en bit gift för att inte bli förgiftad. Löneanspråk på begäran.

Jag menar – och hade jag fortfarande orkat prestera en “Årets media”-lista som jag brukade så hade Årets Katastrof varit den där enda frågan som TV4-reportern ställde, och svaret den fick, vilket repeterats av det vänstervridna tevefolket med skadeglad regelbundenhet… “Har ni någonsin varit på en sexklubb eller en strippklubb?”

I stället för att be karl’n veta hut och avbryta intervjun med en hauteur som borde suttit i hans DNA, men uppenbart inte gör det, så ställer sig kungen i “tänk”-position och stirrar ut i det foggiga förgångna i två evighetslånga sekunder… -“Ähm… nej… det tror jag inte… nej, det kan jag nog säga… nej, det har jag inte…”

Han behandlar alltså den fråga som står miltals högst på den offentliga dagordningen som om den löd, “Har ni någonsin paddlat kanot nerför Kalixälven?”, eller “Släcks verkligen ljuset i kylskåpet när man stänger dörren?”… Man står lika mållös som man – någonstans – önskar kungen gjort.