Det är väl vår gamle vän Sir N. Dippity som varit i farten igen, men jag har av okänd anledning en tid gått och spånat på den gamla (1952) Hollywoodfilmen “Hans Christian Andersen” med Danny Kaye i huvudrollen, den som avslutas med “Wonderful Copenhagen“… (“-haagen” inte “-hejgen”, alltså…)

Det här är alltså hollywoodsk storproduktion. Budget på $4 miljoner, med alla de stora namnen vad gäller cast & crew: Farley Granger och Zizi Jeanmaire jämte Kaye, regi Charles Vidor, manus Moss Hart och Ben Hecht, sånger av Frank Loesser, alla damerna i baletten med full-on choreography…

Vad hände här egentligen? Vi befinner under de första åren av ett triumfalistiskt amerikanskt decennium, jag menar då i vidaste kulturpolitisk kallakrigsmening: i allt från populämusik och blockbusterfilmer till den politiserade turismen.

En vacker dag beslutar man sig för att plantera en gigantisk kulturell blötkyss på Danmarks skälvande läppar. En av de saker jag undrar över är hur reaktionen blev i Danmark.

Å ena sidan är ju det här en övning i nation branding som är guld och platinum värd. Sån här reklam går inte att köpa. Danska UD och turistrådet måste ju ha kissat på sig av upphetsning. För att inte tala om damerna i Nyhavn.

Å andra sidan är det ju en gravt hollywoodfantiserad expropriering av den danska folksjälen, en aggressivt välvillig ockupation av det danska kulturarvet. Jag kan tänka mig hur en del danskar blev fullkomligt rasande över denna sockergräddtårta levererad mitt i planeten. Produktionen hade tydligen inte ens vett att besöka Danmark: hela spektaklet spelades in på Sam Goldwyns Lot 48 i West Hollywood.

Jag undrar hur pass – om alls! – införstådda, inbegripna, involverade danska myndigheter var under förarbetet, inspelningen och lanseringen. Hur blev box office i Danmark – överväldigande, blygsam, mitt emellan? Hur sålde skivan med sångerna från filmen (den låg etta i många veckor i USA)? Hade CIA något med det hela att göra?

(Det där sista var bara skoj)

Om någon vet mer så vore det intressant att höra. Varför det vore intressant vet jag dock ännu inte.

Nej, jag ska sluta raljera om det där, med omedelbar verkan, jag lovar. Men håll med om att det här antingen är kalaskorkat eller extremt postmodernistiskt… (Eller menar jag “och extremt…”?)

Debatten om den postuma benådningen av Alan Turing (se gårdagens länk) är principiellt intressant. Justitieministern Lord McNally gav som skäl bakom beslutet att inte gå med på benådningen det vanliga, och högst förutsägbara, “kontextuella” argumentet: domen mot Turing 1952 var med andra ord korrekt med dåtidens juridiska mått mätt.

Och, brukar det här argumentet fortsätta, precis som man inte kan döma någon retroaktivt så bör man enligt samma naturrättsliga princip inte kunna benåda dem retroaktivt heller.

Problemet är ju bara att man kan döma någon retroaktivt. Det var precis det som hände i Nürnbergrättegångarna efter kriget, dvs. “brott mot mänskligheten” existerade inte som folkrättslig princip när brotten under nazitiden begicks, och domarna mot nazistkoryféerna stred därför egentligen mot naturrätten.

Men man skulle kunna hävda att just åsidosättandet av tabut mot retroaktiviteten i det fallet skapade ett prejudikat, i så måtto att något sådant bara kan ske i fråga om brott som har med intolerans att göra, vare sig det gäller ras, eller sexualitet, eller något annat.

A: Motargumentet blir då att Förintelsen var a unique event, som följaktligen krävde unique law… En individ som dömts, helt korrekt enligt samtida lagstiftning, för ett sexualrelaterat brott kan inte ens börja mäta sig med ett kollektiv av individer som dömts för den systematiska utrotningen av ett helt folk.

B: Motargumentet mot det motargumentet blir då att lagen kanske känner till gradskillnader som dessa, men naturrätten gör det inte.

A: Jo, men domstolar dömer inte enligt naturrätt, de dömer enligt gällande lag….

B: Och under gällande lag ligger ett antal naturrättsliga antaganden som man inte kan avvika från. Annat än undantagsvis… Och varför ska undantagen då bara gälla brott av en viss dignitet…? Folkmord, men inte vad nu än den patetiska brottsrubriken var i Turings fall… “sexuellt ofredande”, jag vet inte… Vad har storlek på brottet med saken att göra?

A: Allt. Det är därför det finns “mord” och det finns “dråp”… och så vidare…

B: Jo, men det där handlar om intentioner… nog så viktigt, men har ingenting med naturrättsliga principer att göra…

(Forts. följer)

Det finns så mycket att skriva om, men min globala rockturné (börjar Singapore som förband åt Sting, slutar Ullevi som efterband åt Madonna) hindrar mig från att gå in på detaljer… Bara detta med att Jean Jülich har dött, den sista av Edelweiss-Piraterna, den motståndsgrupp under nazismen jag helst skulle vilja ha tillhört… vilka hjältar… jag hörde först talas om dem när jag skrev Ericsson-boken 1998-9…  Eller att vår homofoba koalitionsregering – a coalition without coition – har satt upp hinder för benådningen av Alan Turing… enbart brittiska medborgare kan skriva på e-petitionen, men, tja, varför inte vara lite, tja, kreativ…? Eller att det inte alls är omöjligt att Ordfront gör min Ericsson-bok till print-on-demand inom en relativt snar framtid…? För oss på vänstersidan av opinionen är allt OK, alltså. Hur går det med er på högerfronten? Det finns pekböcker. Om ni har problem.

Som George Monbiot påpekar i sin tisdagskrönika idag, det är lite pinsamt att säga det och borde egentligen inte ge upphov till någon skadeglädje alls… Men det har gång efter annan visats, nu senast i en kanadensisk studie, att människor med politiskt konservativa åsikter i genomsnitt har lägre intelligens än människor med åsikter till vänster om mitten.

Det finns en avsevärd mängd forskning som visar att låg intelligens i barndomen förutsäger större fördomar mot människor med annorlunda etnicitet eller sexualitet i vuxenskapet. Att ha ett öppet sinne, flexibilitet, att kunna lita på andra människor: allt detta kräver viss kognitiv förmåga. Att förstå och acceptera andra – särskilt “annorlunda” andra – kräver en förhöjd kapacitet för abstrakt tänkande.

Om inte annat så borde väl detta förklara hur det kommer sig att människor som föds med dessa kognitiva fördelar i barndomen tenderar att bli så jävla självbelåtna som vuxna…

Den som intresserar sig för debatten om Jan Guillous skildringar av tysk kolonialism i Afrika – jag skrev om det i september – så finns i senaste LRB en mycket intressant artikel i ämnet (som vanligt betal, men värt det) av en av de främsta specialisterna på tysk historia, Richard J Evans, och den ger faktiskt starkt stöd åt Jackie Jakubowskis uppfattning att Guillou slätat över och romantiserat verkligheten, men går inte så långt som att se “en röd tråd” till Förintelsen.

-“German colonialism does seem to have been more systematically racist in conception and more brutally violent in operation than that of other European nations, but this does not mean that it inspired the Holocaust,” sammanfattar Evans.

Jag ska begränsa mig till enbart två påståenden i Johan Norbergs artikel om Margaret Thatcher i dagens Expressen:

Thatcherismen är i Storbritannien lite som välfärdsstaten i Sverige: man kan kritisera dess utformning, men måste svära dess grunder trohet för att folket ska anförtro en makten.

Politiskt och statistiskt oxbabb. Thatcher vann aldrig en klar majoritet av rösterna i ett riksval, kom inte ens i närheten (de tre procentandelarna var 43.9, 42.4, 42.2). Hennes valseger 1979, till exempel, hade – som Blairs 1997 – mycket mer att göra med ett politiskt utmattat regeringsparti och ett skruvat valsystem.

Inget riksdagsval därefter har visat att de tre stora partiernas “trohet” mot thatcherismen – hur man nu definierar det – gjort dem några särskilda röstmässiga tjänster, särskilt inte de konservativa förlorarna i senaste valet.

Varken protester eller egna statsråd kunde rubba hennes färdriktning.

Det var väl därför “poll tax” blev den orubbliga succé vi idag kan bevittna… Ohistoriskt oxbabb. Och den numera mycket rika litteraturen om Thatchers tid vid makten borde givit Norberg helt andra insikter om detta, särskilt vad gäller den ekonomiska politiken.

Tillväxten, som bara ett exempel. Thatchers “mirakulösa” åttiotal kunde uppvisa exakt samma tillväxtnivå (2.4%) som rådde under det “sjuka” 1970-talet. Och den kunde inte på långa vägar mäta sig med nivåerna på det så föraktade korporatistiska sextiotalet.

Det paradoxala är i själva verket att den brittiska ekonomin äntligen kunde komma på fötter igen när Thatcher just ändrade färdriktning och “slutade vara Thatcher”, dvs. när hon lättade på Keith Josephs strypgrepp om pengatillflödet och kämpade ner pundet till mer sansade nivåer, allt under intryck av hennes nya ekonomiska rådgivare, Sir Alan Walters.

“The lady was most certainly for turning,” det är vad historieskrivningen nu vet att berätta. Synd att Norberg inte hann få med det.

Tystnaden har varit näranog total från mig den senaste veckan (“Om den bara hade fått fortsätta…” muttrar kanske en del… ähem…). Det beror som vanligt på att reallivet fortfarande har droit de seigneur passage över virtuallivet i den utpräglat feodala ekonomi som är min vardagliga tillvaro. (Det där lät förfärligt snyggt, men är nog skitprat…).

Nå, jag återvänder som Cato till ämnet Kartago, och som Peter Jenkins till ämnet anglosaxiskt sabelskrammel. Jenkins har skrivit den här artikeln vid pass fyrahundra gånger vid det här laget, men den blir bara bättre och bättre för varje gång, enligt min mening.

Vi lever inte längre i Chou En-Lais “intressanta tider”, vi lever i kliniskt sinnessjuka tider. Tanken på ett krig med Iran är så långt bortom allt förnuft att det kommer ut på andra sidan som ett pjäsmanus författat av Alfred Jarry (som i rollistan för Ubu Roi hade med saker som “1 styck preussisk armé”, “3 styck ryskt artilleri”, “2 döda generaler”, och jag minns inte vad…).

See you next week!

Nick Davies, journalisten som i mycket drivit phonehackingsagan, skriver för en stund sen i The G om hur betydelsfulla lördagens arresteringar av fyra forna och nuvarande Sun-journalister, och en polis, egentligen är… Det handlar framför allt om ett  miljontal email inbegripna i vad som kallas Data Pool 3. Detta har potential att bli explosivt och har, enligt Davies, tagit upp den här historien på en helt annan nivå. Mest därför att ingen riktigt vet vad Data Pool 3 innehåller. Ännu.

Det är väl bara jag som behöver glasögon… nej, förresten, jag har ju redan glasögon! … men jag tittar först på den här rubriken i The Onion och sedan den här rubriken i Göteborgs-Posten … och tänker, “Bollar faller upp i skyn… OK, men – vart föll de förut….? Innan Australian Open inställdes, så att säga…? Var det ingen som märkte nåt?”