Det råkar sig så, i korthet, att vi är i flyttningstagen. Vi hade nys på en liten lägenhet inte långt härifrån, som skulle passa oss perfekt. Men det fanns en väntelista, på vilken vi stod tvåa. Efter en evighet av fram-och-tillbaka bestämde sig n:r 1 på väntelistan att tacka nej, med följd att vi fick den. Hurra. Vi flyttar in under de kommande två veckorna.
Den här modulen handlar om den brittiska engelskans komplicerade förhållande till instrumentalitet. Och detta är ett skolexempel, för när man då berättar den här goda nyheten för (infödda) vänner och bekanta så får man nästan undantagslöst samma reaktion: “Oh, well done!”
Man har alltså “gjort bra ifrån sig” under en process där man förhållt sig helt och hållet passiv, en händelseutveckling under vilken man uteslutande är objekt, inte subjekt. Allt vi gjorde var att vänta på någon annans beslut. Man har alltså inte “gjort” något alls. Men det man då inte har gjort, ja, det har man gjort väldigt bra.
Men vänta nu. Inte säger väl spanjorerna “Bien hecho!” i samma läge? Eller i Sverige “Bra jobbat!”, liksom…? Reaktionen borde väl snarast bli, liksom… “Grattis!”, “Vilken tur!”, “High 5, muchacho!”, och så vidare…
I vilken grumlig sociopsykologisk lingvistisk soppa flyter då den här idiomatiskt genomstekta ärtan upp till ytan? (Sånt fick jag betalt för att skriva en gång i tiden…)
Två tänkbara recept. “You make your own luck” brukar det ju heta, och här har man då åstadkommit ett särskilt gott hantverk. Well done! Eller en mer New-Agey version av samma tanke, alltså Good Karma… “Well done, that karma!” liksom…
Men nej… Jag tror det har med förtjänst att göra. Fair play, helt enkelt, en slags grundsten i engelsk medelklassmoral.
Aldrig någonsin har den brittiska pressen varit mer ursinnig på skrala grunder (och att vara “ursinnig på skrala grunder” är ju den den brittiska pressens livsblod) än när en fängslad våldtäktsman 2004 vann den stora Lottovinsten, över 7 miljoner pund…
Storbritannien är en manuskriptbaserad kultur, och det ingår inte i intrigschemat att det ska sluta lyckligt för elaka människor. Eller i alla fall inte att de ska ha så mycket pengar att de kan skicka sina snoriga ungar till samma privatskolor som våra. Jag menar, läs Dickens, för jösse namn…!
Därför konstruerar man sitt språk så att ansvarsbördan blir åtminstone tvetydig. Det finns dussintals exempel på hur man växlar subjektivitet/objektivitet för att bekräfta en slags samhällsmoral… “That’s a problem that wants fixing…” säger man när man tittar på en droppande badrumskran i en lägenhet ens son just ska hyra.
“That parcel wants fetching from the Post Office before 3 this afternoon…”. Och så vidare…
Det är själva problemet som kräver lösning, och du som motvilligt skrider till undsättning. Problemet är subjekt, du är objekt. The white man’s burden. Det imperiala imperativet. Du själv har ingen instigerande roll, ingen skuld, inget som kan ställas till svars. Du är ett offer för omständigheterna.
[PS: Om nån fattar vad jag pratar om så vore jag tacksam för tips. Mailadress ovan.]
