Mitt i den här röran får jag plötsligt beslutet om “settled status” från Home Office. Jag besitter nu två stycken permanenta uppehållstillstånd i UK, ett från 1982 och ett från igår. “Skärp och hängslen” var vägen att gå, ansåg min advokat, och jag höll med honom. Jag är för gammal för strul. Vilket det kunnat bli om jag bara haft det gamla, för HO har i sådana fall rätt att be en bevisa att man inte bott utanför UK “i två år eller mer” under perioden man haft det. Hur bevisar man att man varit “här”? Eller, för den delen, “där”? Djupa frågor.

Så till märkliga frågor. Mitt svenska bankkonto uppmanade mig igår att fylla i ett frågeformulär, som det tydligen är lag på att man måste svara på. Hurdana inkomster har man, var är man skattskyldig, osv. Men så kom en fråga med rubriken “Politiskt utsatt ställning” och som löd: “Är du eller har varit (1) en person i en utsatt politisk ställning (2) närstående eller känd medarbetare till en person i utsatt politisk ställning?” Jag tänkte med gång jag måste klicka på “Ja” – Brexit, för jösse namn! Snacka om utsatt politisk ställning!

Men det visade sig handla om penningtvätt och finansiering av terrorism och gäller egentligen bara om man varit regeringschef, riksdagsledamot eller suttit i Högsta domstolen. Och det har inte jag, vad jag minns.

Det behöver ju knappast påpekas att den här politiska processen är ett djupt odemokratiskt sätt att tvinga igenom en lagstiftning som kommer att orsaka djupa skador i samhället. Lagtexten publicerades igår kväll, beslutet ska fattas på torsdag = tre dagar. Som någon just påpekade: parlamentet fick längre tid på sig att debattera ‘Wild Animals in Circuses Act’, vilket påverkade sammanlagt nitton djur. Johnsons deal, en extremt hård Brexit i alla avseenden, påverkar 65 miljoner människor.

Det återstår förstås att se hur man kan “lägga krokben” för processen genom olika amendments under närmaste dagarna, om tullunion för hela UK eller om en andra folkomröstning. Men jag tycker också själva det “kuppartade” – den korta tidsramen, alltså – gör det i praktiken till en principiell demokratisk skyldighet att rösta ner WAB, även om man stöder den. Att hoppas många MPs uppfattar det som så är dock lite väl whistling in the wind… Återkommer kanske.

+ Jag nämnde honom i någon kommentar nedan, men Ian Dunt på bloggen politics.co.uk är nästan alltid klar, genomtänkt och påläst. På Twitter kan han vara lite hejsan-tjosan, men på bloggen är det alltid läsvärt. Här skriver han om en del av WAB’s många aspekter som tycks göra en No Deal allt troligare ju längre tiden går.

+ De intresserade av er har nog redan sett detta. Second reading av WAB gick igenom med trettio röster (329-299) för att gå till nästa steg (men vänta på amendments för att sabba det). Dagordningsbeslutet förlorade han (308-322). Johnson har sagt att då drar han tillbaka hela dealen och utlöser nyval, om EU ger förlängning. Vilket är vad vi väntar på.

Jag har länge tyckt det lite märkligt att man fortfarande ger ut så många guideböcker till London (och för den delen andra städer), specifikt sådana som ger sig ut för att tipsa om det senaste, det trendigaste, det nyaste vad-det-nu-kan-vara: matställen, klubbar, musik. Det trendigaste och nyaste blir ju per definition ganska snart otrendigt och gammalt, inte minst under den tid det tar att forska, skriva, redigera, korrläsa och ge ut boken.

Nu vill jag förstås inte uppmuntra någon att sluta köpa böcker, men det går inte att komma ifrån att all sådan information naturligtvis finns i mycket färskare skick online. Inte bara det: någon kartbok à la “A-Z” behöver man ju knappast heller när man har Goggle Maps på mobilen. Bortsett från, ähem, min egen oumbärliga bok om staden så finns det minst tre utmärkta guider till wot’s ‘appenin’, gjorda av både papper och nät.

Pappersupplagan av Time Out innehåller ju inte, sedan den blev gratis, några listings längre, enbart artiklar av varierande intresse (den kommer ut varje tisdag morgon, finns alltid utanför T-banan). Listorna hittar man i stället online på timeout.com/london.

The Guardians ‘Weekly Guide’ kommer (i A5-format) med papperstidningen på lördagar (finns inte online, vad jag sett) och har liksom tagit över listorna från gamla Time Out, även om de inte är riktigt så fullständiga som förr.

Och så en website jag faktiskt borde nämnt i boken, londonist.com. Här finns de absolut färsktrendigaste tipsen om allting, i princip. Men den är också värd att titta in på ibland för sina artiklar om historia, politik, bostäder och mycket annat.

This message was brought to you by Pressylta Redux Consumer Advice.

Om ni nu tänker följa vad som händer i parlamentet idag så är det kanske bra att börja med the new deal, det nya WA, som Commons Library nu lagt ut online här.

Den främsta demokratiska institutionen i landet har alltså haft 48 timmar på sig att läsa igenom ett dokument som kommer att förändra UK i generationer framåt. Till det sämre.

BBC Parliament här. Om inte den funkar så kanske parliamentlive.tv gör det.

+ Andy Beckett skriver bra om remainsidans argumentativa/retoriska nederlag: “Remainers may finally be able to say the words that some of them have been itching to use for years: “We told you so.” It’s emblematic of the whole Brexit tragedy that the remainers’ best line can only be used when it’s too late”.

+ Letwin amendment genomröstat 322-306. Omröstningen om dealen dröjer till nästa vecka, och blir mycket svårare att få igenom.

+ Vilket i och för sig är bra för demokratin, men… what a fucking palaver…!

+ Over and out.

Ett nytt avtal har alltså slutits med EU. Ni som följer det hela vet att mycket fortfarande hänger i luften, inte minst i parlamentet: var ska Johnson få sin majoritet ifrån? Juncker har avfärdat tanken på en förlängning av A50 (men ett beslut om det ligger inte på hans bord) så det står som det nu ser ut mellan det nya avtalet och no-deal. Kan Labour gå med på det nya avtalet i utbyte mot en andra folkomröstning (där Remain ingår som alternativ)? Vad gäller själva den nya dealen och vad den består i: Tom Kibasi är en bra kommentator och han är skeptisk, särskilt “Hong Kong-aspekten” på Nordirland, alltså “one nation, two systems”.

Jag får återkomma till detta.

+ Ur en Twittertråd av Keir Starmer, Labours Brexittalesman:

“Having reviewed what has been agreed, it is clear that the Johnson deal is a far worse deal than Theresa May’s deal. It paves the way for a decade of deregulation. It gives Johnson licence to slash workers’ rights, environmental standards and consumer protections”.

“Labour cannot support this deal. If Boris Johnson has confidence in his deal, he should put it back to the people in a public vote against remain – and that is an argument we will be making on Saturday”.

+ Medlemsstaterna har alltså inte följt Junckers avfärdande vad gäller en förlängning, utan har “lämnat dörren öppen”, vilket kan ha sin betydelse inför lördagen. Sista jag hörde var att en liten majoritet på 322 MPs var emot, mot 307 för, detta från BBC:s analyskontor. En annan källa säger att Johnson “bara” behöver 23 röster för att få igenom dealen.

Intressant text i The G igår om separatiströrelsen i Katalonien (skriven av en man med ett av de engelskaste namn jag vet, Giles Tremlett) och hur de i princip pinkade bort ett politiskt-moraliskt övertag med den olagliga folkomröstningen och självständighetsförklaringen för två år sedan. Idag ligger stödet för självständighet bland katalonerna under 50%. Det har ofta sagts att separatiströrelsen är ett utpräglat medelklassfenomen, medan de lägre samhällsklasserna tenderar att vilja “Remain in Spain”, en slags spegelbild av Brexit.

Under tiden har SNP sin partikongress och kraven på en ny folkomröstning har ju blivit allt starkare med Brexitprocessen. Nicola Sturgeon målade i ett tal igår upp en bild av skotsk självständighet inom EU som “the best of both worlds”. Men det är, precis som 2015, långt ifrån klart att EU skulle gå med på Skottlands (åter)inträde. Då var det ironiskt nog spanska regeringen som tog avstånd från den tanken, just med tanke på hur något sådant skulle uppmuntra katalonerna. Trots separatiströrelsens (tillfälliga?) nederlag kan man ju tänka sig att den invändningen fortfarande gäller.

Jag kan också tänka mig att EU principiellt inte så lätt skulle acceptera att “nya nationer”, baserade i splittringen av “gamla nationer”, finner en alltför enkel och smärtfri väg in. Det skulle förmodligen ge “fel signaler” både här och var i den europeiska periferin.

Book news… Jag fick just en avräkning på Londonboken från förlaget. Fram till 1 april 2019 – alltså första året, i princip – sålde den 1,105 ex i pappersupplaga och 245 ex som ebok. Det tycker jag är ganska hyggligt, för att vara en bok av mig: kalla det att luta sig mot kiosken, snarare än välta den. Fast jag är lite förvånad också, för jag trodde det skulle vara något jämnare säljsiffror mellan papper och ebok. Men så kanske det inte funkar. Intressant är också att försäljningstopparna, så som de är, verkar sammanfalla med recensioner och omnämnanden i pressen. Legacy news gäller fortfarande.

DIY news… Jag håller på att rigga upp en tillfällig, provisorisk ljudstudio i en lite avskild del av lägenheten. Samlar ihop gamla lakan att klä väggarna med, mattor på golvet och ett tjockt, ljuddämpande draperi framför. Vilket involverar IKEA-prylar. Vilket involverar svordomar. Särskilt när man upptäcker att borret slutat fungera, stendött batteri. Vad de närmast kommande inspelningarna gäller ska jag återkomma till. Men en baktanke är att jag kanske också ska sätta igång med lite podcasts, som jag länge funderat på. Lite småintervjuer, några upplyftande föredrag, inga märkvärdigheter.

Acting news… Jag har fått min andra skådespelarroll! Den första var för nästan jämnt tre år sen, jag skrev bl.a. om det här. Men det gällde en berättarröst, det här är riktig what’s-my-motivation real deal. Jag ska spela ett troll i en animerad Netflixserie för barn som heter ‘Hilda‘. Ett troll, alltså. Jag gjorde klart för dem att jag inte har någon som helst skådespelarbakgrund, men det hjälpte inte. Ett troll. Min erfarne vän Cedric Smith mailade just och gav mig följande ovärderliga råd: “Most of these cartoon things require a certain pumped up ‘stakes are high’ response. They seldom say, could you step back off that a little?” Det tror jag på. Och agerar därefter.

… i en saga ni säkert är lika trötta på som jag är. Idag kl 11 BST kommer Queen’s Speech som lägger fram Johnsonregeringens program för den första nya parliamentary session sedan juni 2017. Blir den nerröstad efter tre dagars debatt blir det nyval per automatik. Så på torsdag 17/10 följer EU-mötet där det avgörs om de nya förhandlingarna under helgen lett fram till något eller om Johnson måste ta sig upp ur diket han tänkte dö i och begära förlängning. Så följer en extraordinär parlamentsdebatt på lördag för att debattera veckans händelser och det är då, om inte tidigare, det bör komma till något slags avgörande om nyval, andra folkomröstning, eller om alla bara går hem, glömmer hela skiten och kollar RuPaul’s Drag Race UK på BBC. Jag vet vilket jag skulle föredra.

Jag anser att mycket av kritiken mot att ge det till Peter Handke är self-serving whingeing.

Litteraturpriset är alltid politiskt, ibland mer eller mindre explicit (Pasternak, Solsjenitsyn) och ibland helt enkelt by default, dvs man “bortser” från det politiska och gör därmed priset ännu mer politiskt. Man kände mycket väl till Tokarczuks kritiska inställning till Polens nuvarande politiska väg och man kände (minst) lika väl till Handkes ställningstaganden visavi Serbien, men man lägger ingen vikt vid det i bedömningen av deras litterära kvalitet. Vilket i sin tur gör att den litterära bedömningen väger allt tyngre i politiskt hänseende. Det är denna infinite loop av politiskt/opolitiskt, som gör Akademiens arbete så tragikomiskt att iaktta utifrån.

(Ni som eventuellt följer mig på Twitter känner igen det följande från igår). Som de flesta andra har jag sedan ungefär femtonårsåldern läst, uppskattat och t.o.m. beundrat författare vars politiska inställning jag avskyr: Wyndam Lewis, Ezra Pound, L-F Céline, Knut Hamsun, Ernst Jünger, och listan kan göras längre. Det är en kluvenhet – och ett ansvar – man måste lära sig att handskas med som läsare under det modernistiska/postmodernistiska tidevarvet (och det här går ju mycket tillbaka på själva modernismen, se t.ex. Fredric Jameson och andra inom ‘Fascist Modernism’-skolan). Jag tycker både Tokarczuk och Handke, båda klart politiska val, båda lysande författare, förtjänar sina priser.

Att då börja gnälla när priset går till någon vars politiska ställningstaganden man inte håller med om – att gnälla på Handke men inte på Tokarczuk – är i mina ögon ett hyckleri av drastiska dimensioner. En av vår tids stora charlataner, Slavoj Žižek, citeras mycket riktigt i The G idag: “This is Sweden today. An apologist for war crimes gets the Nobel Prize while the country fully participated in the character assassination of the true hero of our times, Julian Assange”. Till vilket svaret måste bli “Oh, fuck off, Noddy!” Bara detta att se en rent juridisk process som “karaktärsmord” säger ju allt man behöver veta om den mannen. Det hög tid för honom och för många andra att grow the fuck up.