Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Återstoden

Categories: Kulturellt
Wednesday, Apr 11, 2012

Efter något halvdussin utgallringar bland mina böcker under de senaste sju-åtta åren är detta vad som nu återstår. Två Billy-hyllor med det jag vill/måste ha nära till hands. Resten har jag sålt antikvariskt, eller gett bort, eller kört ner till Svenska Sjömanskyrkan i Southwark, eller packat ner i papplådor och staplat i 55:an.

Vad som inte är med på bilden, och liksom inte “räknas” i det här samanhanget, är referensböckerna längre ner i hyllan: lexika, grammatiker, Brewer, Cruden, Fowler, bibeln.

Men det är alltså poesin som dominerar. Vänner som Strömberg och Runefelt, bekanta som Ekelöf och Södergran (den senare står alltid bredvid Eva, medan Emily Dickinson tenderar att hamna bredvid Ragnar). Och så “tyskarna” (Celan allt, Trakl urval, Rilke en hel del, Höderlins ‘Hyperion’ och en samlad Brecht). Och jänkarna, förstås: Ezra Pound, Wallace Stevens, Emily D (fast vart i hela friden har min Marianne Moore ‘Collected’ tagit vägen…?!). Och så Gunnar Björling, Gabriela Mistral, Ragnar Jändel, Getrude Stein, samt Hjalmar Gullbergs urval av Ola Hansson från 1943.

I skönprosan är det egentligen bara Flann O’Brien och jag själv som gäller… Klas Östergren-böckerna står där mest för syns skull, ähem… Men vad gäller det lilla som finns av sakprosa blir det lite mer komplicerat. På nedre hyllan längst till höger står, i tur och ordning… Leonardo Sciascia ‘The Moro Affair / The Mystery of Majorana’… två briljanta, för evigt omlästa essäer av en ofta förbisedd skribent. Barbara Tuchman ‘The Zimmermann Telegram’… tänkte jag skulle läsa in mig lite mer på det där, efter en nylig post. Bertil Pettersson ‘Att hitta vilse: snedsprång i litteraturen’… en underbar pekoralantologi av en genuin själsbroder. Elaine Scarry ‘The Body in Pain: The Making and Unmaking of the World’… en bok som faktiskt förändrade mig i grunden, fast jag märkte det inte förrän långt efter jag läst den för första gången. Yvonne Hirdman ‘Att lägga livet till rätta’… som ju varken mer eller mindre handlar om det moderna Sveriges väsen. Paul Virilio ‘The Aesthetics of Disappearance’… ett slags skafferi för knyckbara tankar och idéer, ständigt omläst.

Men om nu hyllan tiger och böckerna talar, så undrar man ju vad i hela friden det är dom pratar om…? Jag begriper det i vart fall inte.

Svenskt och sånt…

Categories: Svenskt allmänt
Sunday, Apr 8, 2012

Jag vet inte om jag är ovanlig bland utlandssvenskar i det avseendet, men jag har kommit att gilla Sverige mer och mer ju längre jag bott utomlands.

Jag tycker det är ett högst  beundransvärt land på många, många olika sätt – och Christopher Kullenberg får lov att representera bara en aspekt av min beundran, inte för CK som person (har aldrig träffat killen, han kanske hatar barn och hundar och är öisare och allt annat hemskt) utan som ett förkroppsligande av en viktig sida av det samtida svenska, där tekniskt nytänkande och politisk progressivitet möts.

Andra aspekter står jag så klart inte lika beundrande inför. De flesta av dem är nog uttryck för Sveriges enspråkighet, att det liksom bara pågår ett samtal åt gången. Det känns lite lufttomt ibland.

Jag ska inte blanda mig i debatten om “svenskheten”, bl.a. annat hos Karin och Bengt, annat än på två sätt: dels att kritisera de som använder ordet “exil” om utlandssvenskars utlandsboende. Det är ingen exil, och genom att använda ordet i det här sammanhanget tycker jag man förringar och banaliserar den verkliga exilen. Ingen har tvingat oss att bo utomlands. (Jag skrev om detta också den 7 juni 2006, på ång-Pressylta)

Det andra är att damma av en essä från 1994, som egentligen är en plädering för att avskaffa Sverigebilden. Den är ganska lång och har legat och skräpat i arkivet sedan länge, men i WordPress (nedan) blir den lite lättare att läsa än i HTML. Jag skulle nog inte skriva under idag på allt jag sa då, för arton år sen, men det mesta tycker jag dock står upp än idag.

———————————————————————————————————————————-

Gunnar Pettersson: “Till det främmande Sverige” (ingår i ‘Endast propagandan är sann’, Moderna Tider Förlag 1995).

Ezra Pounds Sverigebild var lika slumpartat sammansatt, lika excentrisk som alla de bilder han hade av kulturer han inte kände till särskilt väl. De två huvudsakliga ingredienserna utgjordes, framför allt i Cantos, av de svenska statsfinanserna, särskilt under Vasa och det karolinska enväldet (Canto 97: “When kings quit, the bankers began again “) – och, självfallet, av Nobelpriset.

(more…)

Pressylta goes glamour…

Categories: Kulturellt
Friday, Apr 6, 2012

Ni får nu ursäkta lite vänskapskorruption, men dom av er som har åldern inne vet vad vi pratar om här… Englands – eller närmare bestämt, Swindons – svar på Marilyn Monroe, Diana Dors.

Min gamla vän Niema Ash, som trogna läsare stött på förut i samband med ett långt utdraget och plågsamt rättsfall (se kategorilistan), har nu gett ut en bok tillsammans med Diana Dors son, Jason, och den uppmärksammas i dagens Daily Mail.

Och det är så sant som det är sagt: det är ett mirakel att Jason inte är mer flippad än så flippad som han faktiskt är. Det är rent av svårt att veta om detta är en av de taskigaste barndomar man någonsin hört talas om, eller raka motsatsen, eller båda på samma gång…

Jag menar, är man född med champagne i nappflaskan så är det väl i alla fall osannolikt att man slutar som revisor vid Försäkringskassan.

Niema och Jason bor för övrigt granne i Broadstairs vid Kentkusten, dit jag ibland åker för lite R & R…

Kåken de bor i heter Eagle House, och ligger mitt pladask på stranden, tjugo meter från svallvågorna… Det brukade tillhöra amiralitetet, och heter som det heter beroende på att det var hit man förde det napoleonska örnstandaret efter slaget vid Waterloo.

I en del av de fortfarande intakta fönsterrutorna kan man också läsa de inristade namnen på officerare och manskap från den tiden.

Från Swindon till Waterloo, från Diana Dors till Duke of Wellington… Här går det undan när det går undan…

Visste ni…?

Categories: Uncategorized
Thursday, Apr 5, 2012

Waiting for the Electrician, or Someone Like Him” heter ett gammalt album av Firesign Theatre, och beskriver väl rätt väl orsaken till mitt lätt uttråkade innesittande just nu, denna torsdagseftermiddag. Därför kör vi lite konsumentupplysning för att fördriva tiden.

Visste ni…

…att man kan få offsideregeln grafiskt förklarad för sig på baksidan av ett 50-pencemynt? (Tänk om de satt den på fel sida…)

…att “purjo” är ett av de ytterst få svenska matorden som härleds från spanskan? (Bortsett alltså från “Zarzuela de Mariscos a la Catalana”…)

…att man i engelsk lag inte kan förolämpa ärekränka de döda? (…menade jag ju… de döda är ärelösa…)

Uppdateringar

Categories: Uncategorized
Monday, Apr 2, 2012

Först, flytten nu klar… i princip. Lite byråkratiskt kvar, telefonräkningar och sånt… Livet kommer inte att återgå till det normala inom snar framtid, däremot, beroende på att den nya lägenheten ser ut som ett bombnedslag…. Jag sitter och skriver detta i en slags dalgång mellan berg av papplådor, skåp och onödiga attiraljer. Ibland klättrar jag upp på en av höjderna och blickar ut över mitt nya landskap, ungefär som Friedrichs vandringsman med käppen, uppe på klippan…

Om ingen annan har något att bidra med så får en diskussion om Celandikten vänta tills Bodil blivit strulfri. Jag ville skrivit så mycket mer om Earl Scruggs, men i flyttan och villan blev det inte mer än ett par yt-klipp. Ska försöka åstadkomma något mer matigt, för det handlar om musikaliska – host-host – paradigmskiften, och sådana finner jag förfärligt intressanta… Det är faktiskt inte helt fel att kalla Scruggs “banjons Segovia”… och när gapskratten dött ner ska jag förklara varför.

Skulle velat skriva något om Falklandskriget också, det är ju 30 år sen det hela startade… Det var en underlig tid, inte minst för mig personligen: min andra roman ‘Reträtten’ skulle komma ut den hösten, jag skrev (vad jag minns) mycket i Aftonbladet, hustruns affärer började komma igång på allvar… Och så drabbas man av detta sanslösa, senilimperialistiska, kukcentrerade, bravadoflämtande pang-pang-evenemang på en ö där inte ens pingvinerna kände sig hemma… Simon Jenkins idag förklarar resten.

Trött som en pannkaka i lovart, är jag faktiskt. Nu tänker jag ta mig ett glas vin och titta ut över min nya huvudgata, Balls Pond Road… Ballardammsgatan… Som jag brukar säga: “If you lived here, you’d be home now…”

Jag fånar mig med min natt

Categories: Kulturellt
Sunday, Apr 1, 2012

Paul Celan: Ich albere…

Ich albere mit meiner Nacht,
wir kapern
alles, was sich hier losriss,

lad du mir auch deine
Finsternis auf
die halben, fahrenden
Augen,

auch sie soll es hören,
von überallher,
das unwiderlegbare Echo
jeder Verschattung

(Lynch/Jankowsky:)

I fool about with my night,
we capture
all
that tore loose here,

your darkness too
load on to
my halved, voyaging
eyes

it too is to hear it
from every direction,
the incontrovertible echo
of every eclipse.

(Pettersson, c:a 1998, på ett instucket pappersark jag inte sett sedan dess…)

Jag fånar mig med min natt,
vi (kapar?)
allting
som här rivit sig loss

lasta också ditt
mörker på
mina halva, vandrande
ögon (blick?)

också den ska höra det
överallt ifrån
det ovedersägliga ekot
av varje förmörkelse.

Follow my Lieder

Categories: Kulturellt
Thursday, Mar 29, 2012

Det var tydligen kritikern Virgil Thomson som rätt händigt definierade Richard Wagner som “Schubert, but louder”.

Det pågår en stor Schubertfestival på Radio 3, den kanal som oftast står på när jag kör flyttlassen. Så det här har blivit lite grand som med Mahler härförleden: ett mer eller mindre systematiskt försök att komma underfund med varför denna kompositör aldrig riktigt, vad ska man säga, fångat mig. Det fina i kråksången förstår jag med huvudet, men begriper inte med hjärtat, och själen står helt handfallen…

Härmed utfärdas officiell skitpratvarning, men kan det vara just nåt med att det är Wagner på lägre ljudnivå…? Det är något programmatiskt, något deklamatoriskt, något krasst verbalt på gång här… Romantiken – trots denna ensamhetssträvan, trots alla dessa vandringsmän och deras utanförskap, tystnads- och avskildhetsidealet – var egentligen en förfärligt pratig affär.

Romantiken har liksom för mycket att säga, om inte särskilt mycket.

Eller är mitt motstånd helt enkelt en fråga om kulturell prägel, dvs. att jag förknippar Schubert med fetlagda medelålders män som står vid en blank flygel och gör hiskeliga grimaser om en forell?

På spaning efter den tid som flytten tar…

Categories: Uncategorized
Sunday, Mar 25, 2012

Allt mitt bohag, dyrbara tavlor, glittrande juveler, oskattbara förstautgåvor, min vinkällare, min ökällare, och min Festiskällare, samt personalens bostäder, en mindre armé av faktakollare, mina tre privatsekreterare Lucy, Suzy och Floozy, samt ett gym, en bar, och ett utedass (för gamla tiders skull), och en kajplats med rum för två snedseglare i Majnabbe…

…ska jag från och med i morgon lasta in i denna sagolika farkost.

Vilket betyder att inte ett knyst kommer att höras från Pressylta under större delen av veckan. Talk amongst yourselves.

Avancerad engelska, modul 2f

Categories: Språk
Thursday, Mar 22, 2012

Det här är vad man med en mer teknisk term kallar en “grej”. Grejen består av en hylsa (den översta biten, alltså) som i det här landet kallas ceiling hanger… Denna har ett hål i “hatten” längst upp, genom vilken man för in en lämplig skruv, som man medelst skruvmejsel skruvar upp i taket.

I denna ceiling hanger sitter iskruvad en s.k. insert clamp. (Jag hoppas ni tar anteckningar här, för det blir provskrivning i morgon fredag, efter frukostrasten, Hörsal 4). I denna insert clamp trär man en stålvajer, i vars andra ända hänger, tja, en lampa, till exempel, eller kanske en korv, eller en sill.

Det fiffiga med denna insert clamp är att den inte bara, av naturliga skäl, är one-directional, ungefär som med cable ties. Annars skulle ju både lampan och korven och sillen drösa i golvet.

Skillnaden här är att man kan göra vår insert clamp two-directional genom att trycka in den lilla grunkan som sitter längst ner på the insert clamp, den lilla fjädrade ståltub genom vilken stålvajern gör sin entré i the insert clamp.

Trycker man in grunkan kan man alltså också dra ut den. Stålvajern, alltså. And leave your filthy imagination at the door. Please.

Men – det är här det börjar bli avancerat. Vad heter då denna lilla fjädrade grunka?

Den måste alltså ha ett namn. Den är en “fnasbröj”. Den är en “sprung vatic”. Den är en “Ganzhalterwiederpfalz”. Någonstans i en verkstad just nu någonstans i världen gapar Nisse åt Lasse att hämta tre “bröjfnasar”…

Det är inte omöjligt att jag redan i morgon dag får reda på det officiella namnet. Jag har en del kontakter i den här världen. Inte många, men en del.

Men efter långa och intensiva konsultationer med annan, tillgänglig teknisk expertis – främst då Roger, uppblåsbarhetens Leonardo, som är näranog ett tekniskt geni i mina ögon – har vi kommit fram till att ett lämpligt namn vore spring release grip

Alla övriga bidrag mottages med taxamhet.

Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004