Fögur er hlíðin svo að mér hefir hún aldrei jafnfögur sýnst, bleikir akrar en slegin tún, og mun eg ríða heim aftur og fara hvergi.

Lars Lönnroths översättning är förstås nästan lika vacker: “Fager är liden, så att den aldrig har tyckts mig så fager som nu: blekgula åkrar och tunen slagna. Hem vill jag rida och ingenstans fara.”

Det är ju i och för sig en av de mest berömda raderna som finns. Gunnar har landsförvisats, han rider bort från Lidarende, hästen snubblar, Gunnar faller och ser – liksom uppånerpå, har jag alltid fattat det som! –  sitt hemman och uttalar, som en annan Orfeus, de enda ord i hela den klassiska isländska litteraturen som med fog kan kallas naturbeskrivning.

Och det är en enligt min mening fullkomligt magisk sammansättning av ord, som med sin underbara plötslighet i de tre första orden, sin karga färgskala av grått och gult och grönt, och sin oförmedlade känslomässiga äkthet inte har någon motsvarighet i vare sig antiken, Shakespeare, Dante, eller Bertil Pettersson. Stora ord, men jag står för dem.

Nå, jag är i och för sig öppen för andra “tävlingsbidrag” här. Motiveringen måste dock vara särdeles stark för att kunna övertyga mig.

Hon skrev romaner, enligt runan i The Telegraph, som exempelvis ‘Xorandor’ (1986), andra boken i hennes “Computer Quartet”, som handlade om “a sort of sentient silicon pebble which overdoses on Caesium, becomes convinced it is Lady Macbeth and threatens to destroy the world. The work is narrated in the form of an invented technological slang dialogue between a pair of twins and their computer”.

Jag läste en av hennes tidigare romaner – det var på den tiden man läste experimentell prosa, gubevars – men pinsamt nog kommer jag inte ihåg vilken det var. Det kanske säger något, bara det. Jag fann henne tekniskt oerhört skicklig och väldigt rolig på det där införstådda, litterärt-lekfulla viset som ibland blir lite kylslaget och opersonligt. Hon var ju i grund och botten akademiker, eller närmare bestämt analytiker, och var väl aningen för medveten om prosans alla möjligheter och perimetrar för att lyckas göra den helt och hållet levande i sina romaner.

Vilket är förklaringen till att jag tycker hennes två böcker om Ezra Pound, som jag också läst, är fullkomligt lysande, särskilt “A ZBC of Ezra Pound” från 1971. Och att ha jobbat på Bletchley Park är ju rätt tjusigt, det också…

Det är ingen direkt inspirerande lista att välja från, i borgmästarvalet 3 maj.

Jag är bortrest mesta den dagen ändå. Skulle i och för sig kunna rösta tidigt på morgonen, om jag ville. Men det vill jag nog inte. “Bortrest” får bli min ursäkt.

Låt oss då räkna av de (o)möjliga.

Aldrig i livet att jag skulle rösta konservativt, för det första. Så Boris är ute.

Jag har helt tappat förtroendet för Ken Livingstone. Det är alldeles för mycket Tammany Hall över honom. Dessutom underliga attityder till judar, och fraternisering med skumma typer som Sheikh Yusuf al-Qaradawi (läs bl.a. Jonathan Freedland nyligen)

Jenny Jones för De Gröna har väl en del klokt att säga, men är ju samtidigt nästan definitionen på en bortslängd röst.

Brian Paddick för Lib-Dems? Gay och liberal, säger även han ofta kloka ting. Men aldrig i livet att jag skulle rösta på en snut. Inte ens en före detta snut.

Den “oberoende” kandidaten Siobhan Benita har jag nämnt förut. Inte särskilt imponerande: något slags mitten-blairigt-trist.

Och resten verkar ju bara vara konstiga i huvudet. Vilket i och för inte diskvalificerar dem som politiker, snarare tvärtom. Men att rösta för någon av dem skulle ju i så fall kännas mer som att ta del av en terapisession än att göra sin demokratiska plikt.

Nej, det blir Broadstairs och en vaniljglass på stranden för min del. Sist i plurret är en fegis.

Johan Lundberg skriver om skillnaden mellan fascism och konservatism, och definierar den senare som följer:

Fokus [i konservatismen] ligger på det icke-impulsiva, icke-revolutionära, på respekten för traditionerna snarare än på en vilja att skapa framtiden här och nu. Man ser det som viktigt att bibehålla regelverk som kontrollerar och hämmar impulsivt agerande. Man ser kultur och utbildningsväsende som viktiga medel för att skapa incitament för ett civiliserat, ödmjukt och ansvarsfullt agerande hos individen gentemot omvärlden.

“Hämma impulsivt agerande”… “ovilja att skapa framtiden här och nu”… “civiliserat, ödmjukt och ansvarsfullt”… Nu plötsligt fattar jag varför konservatismen alltid varit sådana instinktiva motståndare till den fria marknaden…

Jag säger, som alltid, vad gäller Johan Lundbergs Axess: Sverige förtjänar en mer kompetent konservatism.

En av LRB:s styrkor som tidskrift är området historia, och det nyss utkomna numret är speciellt givande. Inte bara det, tre av de mest läsvärda texterna har ingen betalspärr: Perry Andersons fascinerande recensionsessä över Carlo Ginzburg, “The Force of the Anomaly“; Mary Beard om Caligula; samt Eric Hobsbawm om Tony Judt.

(Ej gratis i samma nummer är för övrigt en text om Karl Popper, som än en gång bekräftar för mig att Popper och Isaiah Berlin var två av de mest överskattade tänkarna som kunde sägas haft politiskt inflytande under mitten av 1900-talet… Jag minns inte vem det var, men någon påstod en gång att Berlin var för politisk filosofi vad Alfred Brendel var för pianomusik: magisterial, self-regarding and pompous…)

Hur som helst, Mary Beard är särskilt intressant, dels om språkbruket under det romerska kejsardömet, hur man använde och mer relevant inte använde double-speak, och i förlängningen hur språk fungerar i diktaturer. Och dels den rent historiografiska frågan om hur och varför historien om det kejserliga Rom berättades av de samtida krönikörerna.

Det visar sig att samtliga romerska historiker, utan undantag, inkluderat Tacitus och Plinius, helt enkelt skrev för att rädda sitt eget skinn…

Augustus, den första kejsaren, åstadkom en hel del vad gäller omvandlingen av den romerska staten, skriver Beard. Men vad han inte lyckades åstadkomma var en successionsordning, dels därför att Rom inte hade lagar om t.ex. förstfödslorätt, och dels för att Augustus och Livia inte hade några barn tillsammans. En del historiker har t.o.m. påstått att varenda en av Augustus efterföljare blev mördad. Det kejserliga Rom var i vart fall en synnerligen blodig historia.

Roms historia under den här epoken skrevs alltså av människor som fann det av yttersta och skyndsammaste nödvändighet att avslöja den förfärliga sanningen om den nyss avlivade tyrannen – en sanning som dessa skribenter hade haft priviligierad tillgång till, förstås… “Grabbar, ni anar inte vilket monstrum det här var… saker jag har sett, alltså… jag ska berätta…”

Betänk detta: historieskrivning helt och hållet som ett inside job. Tanken svindlar.

Mary Beard skriver: “Even the most hard-headed and cynical of ancient Roman historians are implicated. Tacitus, who devastatingly exposed the corruption of the regime of Domitian (81-96 AD) after the emperor’s death, had himself been a beneficiary of Domitian’s patronage during his reign and had been rapidly promoted by that monster in the Roman imperial honours race…”.

Det är ju mer som analogi än något annat som den här insikten speglar nutiden. Historien skrivs inte av djupt implicerade statstjänstemän som känner snaran dras åt om halsen… Inte bara, i alla fall…

Men när man ser alla dessa påkostade BBC-serier om historiska figurer och skeenden, så blir man ju matad med en historieskrivning som är så etablerad och så långt bort från ifrågasättande den någonsin kan bli; det enda nya är väl bara att historikerna ser lite snyggare ut än de brukade göra, och att de flåsar när de pratar.

Men historia skriven i ren självbevarelsedrift… Det borde låta mycket mer främmande i samtida öron än det faktiskt gör…

Den här boken hängde med i poesiflytten mer för att det är en fin bok, trots det skadade omslaget. En arketypisk Norstedtsutgåva. Och en del av Beskows illustrationer är rätt fina. If you like that sort of thing. Jag är som hörs inte överdrivet entusiastisk över träsnitt från det svenska mitt-nittonhundratalet, typ dessa.

Men Gabriela Mistral som diktare känns, vid närmare omläsning, förfärligt passé. Under ett lätt googlande igår stötte jag på en lite syrlig radiotext av Göran Sommardal från 2007, som jag tycker träffar ganska rätt: “…ett kvinnligt dygdemönster i tidens anda.”

Hon fick ju Nobelpriset 1945 (det var tydligen Elin Wägner som var den drivande kraften bakom valet) och den här volymen, förmodligen den första på svenska, kom året därefter. Sommardal har för övrigt också rätt i det att Hjalmar Gullbergs introduktion inte precis sätter världen i brand.

Nästa avsnitt i serien ‘Poeter som inte precis sätter världen i brand’: Ragnar Jändel.

Han följde hem en annan;
jag såg dem gå förbi.
Som vanligt sjöng på vägen
blott vindens melodi.
Och dess usla ögon
såg honom gå förbi!

Hans kärlek får en annan
på jordens blomsteräng.
Ett rosenträd har taggar;
en sång har slutrefräng.
Men honom får en annan
på jordens blomsteräng.

Nu kysser han en annan
på stranden till vårt hav;
citrongul är den måne,
som böljan glittrar av.
Mitt blod skall ej mer svalla
av brus från detta hav!

För evigt bär en annan
i lust och nöd hans ring.
De två ser himlen öppen.
(Gud säger ingenting!)
För evigt bär en annan
i lust och nöd hans ring!

————————————————————————–

(Redigeringsproblem: ursäkta att diktens sista rad hamnade på sniskan lite grand)

Det här är en ganska berömd dikt, så jag har inte ens gett titeln på den, det vore för lätt. Och med Google är det nog rätt lätt ändå, därför tänker jag komplicera det något djävelusiskt.

Frågesporten börjar här. Ni har för det första tre namn att klura ut: författaren, översättaren, samt illustratören. Jag är först ute efter en sångtitel, åtta bokstäver. Ni kan lista ut den genom att lägga ihop följande.

(1) Sista bokstaven i illustratörens efternamn.
(2) Sista bokstaven i författarens förnamn.
(3) Fjärde bokstaven i författarens efternamn.
(4) Sjätte bokstaven i översättarens efternamn.
(5) Fjärde bokstaven i författarens förnamn.
(6) Fjärde bokstaven i översättarens förnamn.
(7) Näst sista bokstaven i illustratörens efternamn.
(8) Näst sista bokstaven i illustratörens efternamn.

Upphovsmännen bakom den sångtiteln var ett band vars namn för många av oss också signifierar en helt annan produkt än musik och sång. Ta den produkten och lägg till den bokstav som betecknar den kromosom som förs vidare från far till son. Lösningen bör bli ett engelskspråkigt ord på fem bokstäver som karaktäriserar hela den här bloggposten. No more, and no less. I kid you not.

Priset? En puss.

…är ett av mina engelska favorituttryck, när de mörka molnen lägrar sig över grannkommunen, som de har för vana att göra i aprilväder.

Det här är det vänstra – för att inte säga det radikala – perspektivet från mitt arbetsfönster i vår nya boning…

Till vänster en gammal fabrik som blivit svindyra bostäder (This is Islington, darling, we’re too posh for Hackney…).

Till höger en bit av Leroy House, ett kontorskomplex där allehanda välgörenheter och radikala organisationer håller hus…

Om ni har tur ska jag omsider presentera högerperspektivet ur mitt arbetsfönster, med ett särskilt livligt avsnitt av Balls Pond Road…

(Inte undra på att jag har så många läsare… alla dessa hundratusentals… det här är ju gripande stuff, edge-of-the-seat, I mean…)

Och som extra bonus ska ni få se en annons jag just lagt upp på Gumtree… jag vill nämligen bli av med min gamla soffa, som inte gick att få in trappvägen, hissvägen, eller fönstervägen… Tragiskt, men sant… Om nån av er vill ha den så får ni nog snabba på…

Jag har under de senaste veckornas gång läst och hört en hel del positivt om vänsterns kandidat i det franska presidentvalet, Jean-Luc Mélenchon: idag ytterligare en artikel, av en fransk akademiker vid UCL. Bara detta att ha trasat sönder Marine Le Pens argument i en paneldebatt förtjänar väl någon slags medalj. Jag fortsätter hålla ögonen öppna, och hör gärna vad de mer insatta i fransk politik har att säga.

Det franska valet då i bjärt kontrast, och inte bara i politisk dignitet, med det kommande borgmästarvalet i London, där det i princip står mellan Tweedledee och Tweedledum, a.k.a. Boris Johnson och Ken Livingstone. Som någon skrev igår, London förtjänar bättre. Om det fanns en kandidat vid namn “None of the above” så skulle hon vinna en jordskredsseger, men det är väl tveksamt om den i artikeln omnämnda Siobhan Benita platsar i den rollen.

Händer något mer intressant i det här sammanhanget så står er korrespondent redo.

Thomas Kinkade – bedragare, tafsare, blottare, strippklubbsbesökare, fyllo, lögnare, gaphals, samt massproducent av “kristen” “konst” som “tavlan” här ovan – har nu så att säga gått samma väg som sitt måleri: till dödsriket. Runan i dagens Telegraph är ett mönster av återhållsamt äckel. Det snällaste man egentligen kan säga om Kinkade är att hans vidrighet i alla fall var konsekvent.