“‘English and French are a single language’, Wallace Stevens wrote in his ‘Adagia’…”

Så inledde David Wheatley i lördagens Guardian en recension av en nyutkommen översättning av Stéphane Mallarmé (maneterad ovan).

Fast det är inte riktigt sant, för Stevens skrev egentligen att engelskan och franskan utgör (“constitute”) ett enda språk. Och det är en jävla skillnad det, konstapeln… Stevens’ påstående blir inte lika radikalt, inte lika kategoriskt, inte lika – dare one say it? – leninistiskt…

Wheatley följer upp med en ögonblicksbild av en diskussion mellan André Gide och St-John Perse, i vilken den senare förkastade engelskans tendens mot konkretion och att “reinkarnera tinget i sig”…Wheatley citerar:

In its abstract way French used words “like coins as values of monetary exchange”, [St-John Perse] felt, whereas English “was still at the swapping stage”.

Jag är övertygad om att detta i alla fall var sant, när diskussionen utspelade sig (okänt när, men före 1:a Vk antar jag). Det kanske t.o.m. fortsatte vara sant. Andrew O’Hagan skrev nyligen om Hemingway: “Good reporters go hunting for nouns…” (läs första stycket i O’H:s recension och man hör St-John Perse sucka belåtet… här)

Men den substantivjakt engelskan är ute efter är ju, som hos Hemingway, en jakt efter etiketter, genvägar till meningsfullhet. Substantiven är skramlande tomma tunnor, inte fjäderlätta abstraktioner som hos Mallarmé (Rien = “No thing”…) eller aldrig förut beskådade självklarheter som hos Celan (försök översätta “Zeitgehöft” till engelska…).

Jag önskar få saker så innerligt som att jag kunde bättre franska. Som alla andra i min svenska generation gick jag i sjunde klass när valet stod mellan franska eller tyska. Jag valde franska, men det var fullsatt där, så jag fick tyska, och det kan jag inte heller särskilt bra.

Jag kanske borde gå någon kurs?

Jag har en ny mobil. Den heter Shirley Lindblom. Nej, förlåt, den heter HTC One Plus, och är ett slags mellanting mellan mobiltelefon och padda. Den lagar i och för sig inte kaffe åt mig på morgnarna, men gör i princip allt annat.

Den har inte minst en kamera som förbjuder en att ta dåliga bilder. Jag är alltså ingen fotograf. Jag är, om något, Nicke Lilltrolls “frotrograf”… (åldersintyg krävs för att fatta den referensen).

Men så är det ju drottningens födelsedag idag, med flygvapnets rituella “fly-past” över Broadway Market på väg in mot balkonggänget på Buckingham Palace (republikanen i mig vill alltid se bombluckorna öppna…)

Och först var dessa choppers… Jag riktade mobilen uppåt, satte pekfingret mot symbolen (what else is new…?) och fick igenom bredvidvarande, ganska fiffiga mygg-helikopter-bild… who’d’ve thunk it…?

Nästa tekniska framsteg bestod i att helt enkelt återuppliva mitt förflutna.

Mycket av vad jag skrev kring 2000-2003 fanns bevarat, inte bara på något så anakronistiskt som zip discs, utan i Word 5.1 format…  Jag var inte ens smart nog att spara dem i RTF eller nåt… Och inte bara det – bevarat i Mac! (Jag kör nu PC, på teknikavdelningens inrådan)

Här är då lärdomen jag drog, efter många om och väldigt, väldigt många men. Ladda ner (gratis) Microsoft Word Starter, vilket är en basic ordbehandlare (och spreadsheet). Stäng av alla filter/blockerare i Options “Trust Zone”, dubbelklicka på filen – och dom dyker upp lika snygga och anständiga som när de först såg dagens ljus…

Detta innebär att ni inom snar framtid kommer att få läsa en hel del gamla, opublicerade texter, bl.a. om grungemode, poliser, Feltrinelli, surströmming, klasshat, samt benediktinska munkar.

You lucky people…

BBC har idag en utmärkt historia om vart CPGB:s alla miljoner tog vägen… “Det faktum att det fanns så mycket pengar speglade inte alls något ‘Moskvaguld’…” förklarar veteranen Stuart Hill. De buntar med kontanter man fick från sovjetiska ambassaden, tills långt in på 1970-talet, gick i praktiken åt så fort man lagt händerna på dem…

Nej, det var i själva verket ständigt stigande “kapitalistiska fastighetsvärden” som var källan till rikedomarna, inte minst vad gällde högkvarteret på King Street i Covent Garden (som idag är en bank…). – “Hade det inte varit för den groteska inflationen i värdet på dessa fastigheter så hade det egentligen inte funnits någonting alls,” säger Hill.

Det där med kommunister och fastigheter leder oundvikligen till vad som mig veterligen fortfarande är ett göteborgskt mysterium, det har i alla fall kittlat mångas fantasi i många år: hur i hela friden hade dåvarande KPML(r) råd att köpa en stor fyravåningskåk på Fjärde Långgatan, mitt emot polishuset, som senare blev Marx-Engelshuset…?

Denna imposanta byggnad i den stalinistiska fastighetportföljen finns bl.a. att skåda på Google Streetview på “Fjärde Långgatan 8b, 413 28 Göteborg”.

I England har juni blivit november. I Ukraina har vädret blivit Spanien.

Hittills, i fotbollen, är väl historien att toppspelarna har svårt att funka i landslagskorpen: Ronaldo blek, van Persie stillastående, Zlatan frustrerad, och sedan då tragedin Fernando Torres. Undantaget Sjevtjenko…

Men vad som är kul är att engelska kommentatorer sitter och gnäggar belåtet om att varken England eller Frankrike “har något att frukta” från varken Ukraina eller Sverige.

Detta alltså från ett England som slått Sverige en endaste gång sedan 1968.

Fotbollen är nog det enda som Larry Elliott och Dan Atkinson glömde att nämna i den nya boken om hur UK håller på att bli ett “av-utvecklingsland”… ett läsvärt utdrag fanns att läsa i lördagsbilagan av The G.

Rasmus Fleischer har skrivit om detta tidigare, högintressant som vanligt, men ur en något annorlunda synvinkel än min. Jag har väl i alla fall något gemensamt med hans “passionerade ambivalens” gentemot “det långa artonhundratalets” musik, den som vanligtvis går under rubriken “klassisk”.

Jag vill egentligen ta ett steg längre tillbaka, och se det som förunderligt gränsande till oförklarligt hur den klassiska musiken kommit att bli så kanonisk, så dyr och dominerande, så definierande för vad vi kommit att se som essensen av konstnärligt uttryck.

Om man är lite mer generös än Rasmus och räknar “den klassiska perioden” från, säg, Monteverdi till Schoenberg, så har vi lik förbannat att göra med en blott trehundraårig tidsrymd under vilken den västerländska musiken (i allt från polyfoni till instrumentation) tog sin yppersta form.

Men det är en form som är slående i sina expressiva begränsningar: avståndet mellan Schoenberg och Monteverdi är ju nästan ögonblickligt; ytterligheterna i konstmusiken är nära nog incestuöst besläktade. Vilket man sannerligen inte kan säga om vare sig litteraturen eller bildkonsten under samma period.

Det här är förstås ett brutalt kortfattat resonemang. Men frågorna står kvar. Hur blev den klassiska musiken trots detta så dominerande? Varför attraherar den så ofantligt mycket pengar och uppmärksamhet? Varför har vi – utan att deras existens någonsin blir ifrågsasatta – statliga radiokanaler som helt och hållet ägnas denna trehundraåriga parentes?

De materiella förutsättningarna är förstås viktiga, men räcker knappast hela vägen. Exempelvis demokratiseringen av kyrko- och hovmusiken, Händel och folkbildningstraditionen, osv. De bredare kulturella förutsättningarna likaså, till exempel hur central romantiken är för många aspekter av den västerländska samhällsutveklingen, osv.

Jag tycker (återigen som Rasmus) att det finns mer än väl tilltaget utrymme för att kritisera och ifrågasätta konstmusikens dominans, på alla nivåer, materiella såväl som konstnärliga. Hur detta ska gå till i praktiken är däremot en fråga jag tänker lämna öppen.

Morning, noon & bloody night,
Seven sodding days a week,
I slave at filthy work, that might
Be done by any book-drunk freak.
This goes on till I kick the bucket:
FUCKITFUCKITFUCKITFUCKIT.

Som Philip Larkin skrev i ett brev till Monica Jones i november 1968, en av många eleganta och mindre eleganta versifikationer som inkluderats i en ny Samlade, recenserad i senaste TLS av Sean O’Brien.

O’Brien tycker dock inte att sånt därn’t är sånt som man borde komma ihåg Larkin för. Ej heller hans saloon-bar racism, eller hans dreglande efter småflickor.

Snarare ska man då komma ihåg honom för dikter som ‘Whitsun Weddings’ och ‘Aubade‘, enligt min mening ett stycke rimmat tankefläsk som egentligen borde haft undertiteln ”Oh Death, where is thy sting-a-ling-a-ling…”.

Om man skulle söka efter en svensk poetisk motsvarighet till Philip Larkin så skulle jag nog nominerat Olle Adolphson, faktiskt. Och det är inte lite beröm, det.

Daily Mail har idag en artikel om en ny norsk bok, “Blodsporet” av Espen Eidum, som handlar om det svenska samarbetet med Nazi-Tyskland, framför allt permittenttrafiken.

Vad själva artikeln anbelangar kan jag inte se så förfärligt mycket nytt, och står därför lite undrande. Är det någon som läst Eidums bok? Har den blivit omskriven i svensk press?

Bästa sättet, enligt min erfarehet, att testa dugligheten hos en engelsk-svensk ordbok är att se hur de handskas med “off” och “on” i cricket-hänseende. Jag blev påmind om detta när jag i morse fick ett reklammail om en uppdatering av Norstedts ord.se

I själva verket är det mycket enkelt, men ordböckerna ger sig ändå fan på att krångla till det, och få det fel.

En cricketplan är delad i två halvor utefter en tänkt linje som löper mitt igenom de två grindarna (se t.ex. här för illustration). Slagmannen står med kroppens sida vänd mot kastaren (se bild) med fötterna alltså placerade på ena eller andra halvan av planen beroende på om han är höger- eller vänsterhänt.

Den planhalva han står på kallas “on side” (eller “leg side”). Den planhalva han inte står på kallas “off side”.

Engelsk-engelska ordböcker har alltså inga problem med definitionen, t.ex. OED: “Off side: Applied to that side of the wicket or the field, opposite to that on which the batsman stands”.

Problemet är att de svenska ordböckerna är fixerade av höger-vänsterdimensionen som den avgörande skillnaden. Min gamla pappersordbok definierar t.ex. “off side” som “vänster sida räknat från kastaren”. Vilket alltså stämmer om slagmannen är högerhänt (som på bilden) men inte om han är vänsterhänt.

Den nya tjusiga definitionen i ord.se krånglar till det ännu mer, jag klipper och klistrar:

attributivt adjektiv

a) bortre, längst bort [belägen], mest avlägsen
b) höger, spec vid körning med häst o. vid ridning <the off horse, the off front wheel, a horse’s off front leg> c)kricket.

Om nån fattar vad som pågår här så skulle jag gärna vilja veta… “c”-kategorin saknar alltså fetstilad definition som i “a” och “b”, men eftersom den står på samma rad som “b” får man anta att de menar att “off” betyder “höger” i cricket. Vilket det alltså gör vid samtliga de tillfällen när det inte betyder vänster.

Analogt: det är som att definiera “backhand”/”forehand” som “racketslag på vänster resp. höger sida av kroppen”, en definition som Björn Borg visserligen skulle känt igen, men knappast Rafael Nadal…

Anledningen till att ni fått reda på detta är att familjen Munster (ej att förväxla med kungafamiljen) har något slags kolifej på gång, så vi har alla fått ledigt idag. Jag hade inget annat att göra. Men i morgon återvänder vi till allvaret.

Earl Scruggs i mars, och nu Doc Watson…

Hans sångröst kunde väl inte kallas annat än funktionell, dvs. han sjöng rent och man hörde orden. Hans låtrepertoar, när han väl lämnat the Appalachians bakom sig, strävade idogt i riktning mot den snälla och lite tårmilda mitten: “Snowbird”, “Grandfather’s Clock”, “Peach Pickin’ Time in Georgia”.

Men samtidigt var det helt och hållet typiskt att i just en gräddbakelse som “Snowbird” fogade han in ett solo (vid pass 2:00 i klippet), okomplicerat och vackert, som slutar med en scale run från högt C till lågt C, som bekräftar precis det Dylan en gång sa om hans gitarrspel, “Det är som rinnande vatten…”

Jag såg honom på Gaumont State i Kilburn nån gång i slutet av 1970-talet, ackompanjerad av sonen Merle, som något tio år senare dog i en traktorolycka.

Det finns förstås massor av Doc att lyssna och se på, på både Youtube och Spotify. Pröva ‘Sweet Georgia Brown’, ‘Windy and Warm’, ‘Black Mountain Rag’, eller för all del ‘Deep River Blues’ (inbäddad i Guardianrunan ovan).

Inte för att jag vill väcka några misstankar i onödan, men Kejnehistorien (om vilken jag just nu läser) ställer en inför ett till synes oändligt eländespektakel av lögnare och taskspelare, tafsare och hafsare, utpressare och scharlataner, småtjuvar och luder, samt socialdemokratiska politiker, att jag tyckte det var hög tid att sätta ljuset på ett homosexuellt förhållande man bara kan förknippa med kärlek och tillit och ärlighet och en fullkomligt rungande (tror jag är rätta ordet) poesi. Därav denna strålande bild på Walt Whitman och hans partner Peter Doyle. (Ur dagens Daily Mail)