Det finns ett enda jobb (inom publicistiken, skyndar jag mig att tillägga) som jag skulle åta mig utan någon som helst tvekan, som skulle fått mig att riva upp det engelska kontraktet och flytta till Stockholm i morgon dag, om så till minimumlön och taskiga arbetstider – och det är att gå in och helt göra om dödsrunorsidorna i någon av de två morgontidningarna.

Vilket helt enkelt innebär att kalkera det som Hugh Massingberd gjorde på Daily Telegraph på 1980- och 90-talen: att förvandla halvtråkiga rabblanden av datum, arbetsplatser och stendöda klyschor om umgängeslivet till mer voluminösa, inträngande, saltade och kryddade personporträtt, formellt/litterärt ett slags journalistiska varianter av den biografiska essän.

Ett exempel är dagens runa över Brian Crozier, en något ausgeflippter antikommunist som jag en gång i världen intervjuade för ett radioprogram (se ‘Cock-Up or Conspiracy‘ (pdf))

I brist på den armé av litteratörer som brittiska tidningar kan förlita sig på för sådana här ändamål skulle jag gjort det till en principsak att på frilansbasis hyra in meriterade skribenter som är minst 40 år gamla, dvs. på tok för ålderstigna för att skriva på kultursidorna. Gaget inte överdådigt, men skäligt, för vad som i regel borde vara ett tvådagarsknäck.

Jag kom – för femtielfte gången – att tänka på detta när jag igår och idag bläddrade igenom ett par pappersversioner av Svenskan. Alla dessa hyllningar från arbetskamrater och kolleger, till form och innehåll praktiskt taget utbytbara, snällt och menlöst… vilket slöseri med en helsida (+slaskspalt), det gör riktigt ont i en…

Det har blivit nåt vajsing på Pressyltafronten. Kommentarsspalten till höger har förlorat sina tio-senaste-teasers, även om själva kommentarerna finns kvar inunder varje post. Likadant har tjuvar varit framme och lagt vantarna på innehållet i de RSS-bara kategorierna strax ovanför, även om – återigen – posterna i sig finns kvar.

All helgledighet har dragits in för teknikavdelningen, som nu jobbar för högtryck.

På tal om indragen helgledighet. Det är ju runt årsdagen av upploppen här i London. Lägg detta till OS-mixen, och polisnärvaron blir som den blir. Det var lite gäng-hejsan-tjosan för någon timma sen i området där jag har mitt garage, fullt pådrag så klart, och precis som i fjol med ett markant walesiskt inslag. Alla vet numera var “snut” heter på kymriska: “heddlu”…

Och så Twitter, då’rå… Jag försökte komma på en parallell/analogi för själva sättet att kommunicera, enligt modellen att epost är som brev, bloggar är som dagböcker, websajter som ett slags marknadsstånd… Robert Hanks kom upp med tanken att Twitter är ungefär som kontorsskvaller… Eftersom jag aldrig jobbat på kontor kan jag inte avgöra hur adekvat den liknelsen är, men OK…

Det är den här bilden man krockar med så fort man hamnar på en ingångssida till någon av BBC:s OS-sändningar på nätet. Det påminner så klart om allt från biblisk ikonografi till sovjetisk propaganda, i den meningen att allt ska med! Den fysiska omöjligheten är en integrerad del av budskapet (BT Tower har hamnat på Trafalgar Square, bara det…). Ingen vet att de tre bussarna på Westminster Bridge alla har samma nummer. The Shard pekar mot fel himmel. Det påminner ju också om porr: man kan egentligen inte se allting av detta på en och samma gång, men vi låtsas.

Kan inte nog rekommendera Perry Andersons essäserie om det moderna Indien i LRB (gratisläsning dessutom: del 1, del 2, del 3). Det är inte bara lysande essäkonst av en av samtidens främsta radikala historiker/kritiker. Ämnet i sig är ju fullkomligt fängslande. Bland höjdpunkterna: omvärderingen av Gandhi; om romantikern/cynikern Nehru; hela problemklungan postkolonialism/nationalism/religion så som den manifesterade sig på märkligt likartade sätt i Irland, Israel och Indien; det historiografiska vakuumet i indisk lärdom (“Historia är bara ett avbrott i naturen” enligt Gandhi); kastsystemets roll i (bristen på) folklig mobilisering; och inte minst hur det samtida Indien mestadels väljer att blunda för det institutionaliserade våldet och korruptionen. Briljant. Bortsett då från att det säkert kommer att bli ett jävla bråk om Andersons oskrädade ord, dessutom…

Högsbo 1962

Bakgrund om Molly Russell och hennes utställning finns att läsa här.

Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till.
Gå fram, du mänsklighet! var glad, var tröst,
ty du bär evigheten i ditt bröst.

Med viss hjälp från Viktor Rydberg. Men min far läste den mycket bättre än Viktor Rydberg gjorde. Det kan jag garantera, för jag var där.

Av Madeleine Levy i AB och Johan Wirfält i Expressen förstår jag nu (och det är ju så dags!) att jag såsom boende i Hackney kommer att bli totalt utblottad respektive förgiftad till döds på grund av OS 2012. Men förhoppningsvis kommer Danny Boyles öppningsceremoni ikväll också att ingjuta i mig en sällan skådad grad av falsk medvetenhet, som då får bli min sista tröst innan isotoperna bränt ihjäl mig och jag trillar ner i fattiggraven.

Det märkliga med England, och med London i synnerhet, är att man redan vet allt detta och ändå – på det hela taget – ser fram emot OS. Huruvida den här motsägelsefullheten utgör civilsamhällelig svagsinthet och passivism, eller en slags pervers styrka, kan man förstås diskutera (Jonathan Freedland berör frågan i sin förstasidesartikel idag). Jag har varit omgiven av anti-OS-aktivister i ett halvår nu – de har sitt högkvarter på Chatsworth Road – och har sett alla siffrorna, hört alla argumenten. Och ändå…

Och ändå, när det kommer till den radioaktiva kritan, föredrar jag ambivalensen framför miserabilismen, dvs. att kunna gnälla och hylla på samma gång, detta mest londonska av ljud, en blandning av suck och vrål, av no and yes, av noise…

Det har alltså kommit därhän att jag börjat twittra. Det var en ren överlevnadsfråga, tydligen, för “den som inte twittrar, existerar inte”, som flera påpekat för mig. Och existera vill man ju gärna, en fin och varm sommar som denna, trots hösnuvan.

Nej, om inte annat så är det ju ett nytt sätt att existera, inte alls så tillrättalagt och redigerat och “publicerat” som en blogg.

Detta innebär nu inte, skyndar jag mig att tillfoga, att jag överger Pressylta. Jag vet att det hänt med andra bloggare som gått tweetvägen, men jag ser ingen anledning att släppa 140+ teckenmentaliteten. Ibland måste man ju få tänka till i vardagsrummet också, inte bara i garderoben.

Jag kommer huvudsakligen att twittra på engelska, och huvudsakligen om brittiska spörsmål. Så fort tekniskt rimligt ska jag lägga in en sån där “Follow me”-tjosan till höger nånstans. Kom gärna och hälsa på.