Människor som försvinner är ett fascinerande ämne, på flera olika sätt. Dels äger det brutal, livsförändrande verklighet, det är ett genuint och plågsamt socialt problem: den brittiska polisen får in i snitt 900 anmälningar om försvinnanden om dagen, varav majoriteten är barn och c:a 40% vuxna.

Men dels har ämnet också en metaforisk, närmast skönlitterär aspekt i hur det via individer beslyser samhället i stort; det berättar en historia om en och om alla (se t.ex. Andrew O’Hagans fina bok The Missing från 1995).

Problemet är att historierna egentligen aldrig blivit berättade. Det har, tills nu, inte funnits någon systematisk forskning kring motiven bakom varför människor väljer försvinna.

Ett nytt projekt har nu startats, Geographies of Missing People, som ska föra ihop framför allt akademiker och polisväsen/sociala institutioner, där den mesta erfarenheten ligger. Man ska helt enkelt spåra upp de försvunna och be dem berätta. Ett projekt att följa.

The Guardian skriver bra bakgrund här.

Mannen från Hökarängen
suckade stilla och sa:
Min fru äter skorpor i sängen.
Annars är allting bra.

Ja, vad ska man egentligen tycka om Alf Henrikson…? Jag tycker oftast om honom, som i den ovanstående versen, även om jag aldrig närmar mig extatisk lycka, som kan ske med t.ex. Red Top och några till.

Har han åldrats, Henrikson…? är kanske det jag menar. Låter han idag lika tidstypisk/gammalmodig (stryk vilket som) som titeln på sin debutsamling 1927, “Jazzrytm”…?

Han är inte en nån särskilt elegant versifikatör, takten är alltid stadig och pålitlig kaserngårdsmarsch. Men han är en underbar frassnickare och en mycket listig (det brukade kallas “finurlig”) kommatör: de två punkterna efter rad tre och fyra ovan är ju vad som lyfter hela versen och ger punchlinen dess punch.

Som sagt, jag är lite osäker på vad man ska tycka, i alla fall tills klokare huvuden sagt sitt. Har ni några favoriter? Svenska Wikiquote har några stycken.

“Åldrat” är förresten en moot point… Jag skrev detta helt enkelt med anledning av att jag läste en av Henriksons mindre intagande verser i en dödannons i en nylig SvD… Från tillfällesvers till evighetsvers, liksom…

Först och främst ska Fredrik ha stort tack för att ha visat mig Googletricket som får fram dessa siffror.

Jag och andra har ju ofta raljerat om detta med “Daily Mail rewrites” i svensk kvällspress. Men en snabb undersökning visar faktiskt att särskilt Aftonbladet under de senaste åren på ganska omfattande sätt kommit att använda Daily Mail som källa till stories, och det i avsevärt högre grad än vad som är fallet i Expressen.

Tabellen här nedan visar på antalet omnämnanden av frasen “Daily Mail” i Aftonbladet resp. Expressen under senaste sju kalenderåren, och som jämförelse samma siffror vad gäller gäller “Daily Mirror”.

Varning: dessa siffror ska reduceras med de c:a 10% som bara är t.ex. angiven fotokälla eller “meta”-omnämnanden om tidningen själv. Resten, cirka 90%, är dock rena källhävisningar typ “…skriver Daily Mail”, “…enligt Daily Mail”, “Källor har uppgett för Daily Mail…” osv.

Siffran för “Daily Mail”-omnämnanden i AB under 2012 ser ut att gå mot mellan 750-800 vid slutet av året. Det innebär i så fall i snitt drygt två artiklar om dagen med ursprung i den brittiska tidningen.

Vad jag egentligen ville tala om med föregående post om Åsheden var det oerhört märkliga sammanhang hon ingick i. Bröderna Poutiainens bok är enastående bra om just detta: de första timmarna – upp till dygnet – efter mordet. Allt som inte borde hända, hände. Samtliga inarbetade procedurer övergavs. Motsatsen till rutin blev rutin.

Från tidigt följande morgon (så fort Holmér hunnit in från sin älskarinnas lägenhet i Solna) leddes Palmegruppen av en skrivbordspolis och partipolitisk panjandrum som aldrig i sitt liv skött en mordutredning; och den innehöll en representant från den socialdemokratiska regeringen (Klas Bergenstrand, senare Kurt Malmström) vilket i princip är så rättsvidrigt det vill bli,  samt en “journalist”… en journalist som inte ens orkar berätta för oss om allt det sinister buffoonery som utspelade sig framför hennes ögon när det begav sig…

Jag har inte läst Åshedens bok ännu, men jag tar för givet att den är full av mea culpa, typ: -“Jag kunde över huvud taget inte uppfört mig mer oprofessionellt, och den här boken är min chans att be den tidninsgläsande allmänheten om ursäkt för att jag inte sagt ett dyft förrän tjugofem år senare…”….

Eller hur, så måste hon ju skriva nånstans…?

(PS: Här Jan Guillou om det i AB…)

(PPS: Och Gunnar Wall skriver som vanligt skarpt och insiktsfullt i sin recension i AB idag onsdag 12/9…)

Fotot på Anna Maria Åsheden säger väl allt. Advokater här över har en förskönande omskrivning för “Oh shit, I really really hope this didn’t happen…!” Och den lyder ill-advised… Det här fotot är ill-advised… Ikonografi från tidigt hemlig-agent-1970-tal… Hon ska spränga igenom med laserblick, men lyckas bara se trött ut…

Varför gör folk sånt här…? Jag förstår det fortfarande inte, efter alla dessa år, varken fotot eller missen.

Något så enkelt att kolla som just Kegö och Barrling, för jösse namn. Och sedan Herman L:s fadäs nyligen: läser karl’n inte böcker…?! För att inte tala om rena plagiat, som den där människan på Nerikes Allehanda, och Jonah Lehrer på New Yorker… Och, nej, jag tror inte på den där halvpsykologin med att “egentligen vilja bli avslöjad”…

Det har förstås att göra med redigeraryrkets död, the death of subbing… Vi lever ju i en post-factual world, där en gammal halvhemlig sanning bland radiojournalister blivit vardag: säg någonting med mörk röst och i kompletta meningar (subjekt-objekt-predikatsfyllad-punkt… think Carl Bildt, Bill Clinton, Stephen Fry) och allt du säger blir sant. Spooky, but true…

Och det riktigt underliga är att dessa ovanor verkar öka med vår ökade kapacitet att avslöja dem!

Vi spenderade eftermiddag och kväll på Paralympics, och blev imponerade. Det var välorganiserat, utan att kännas nordkoreanskt (utom i det att vägen från t-banan till olympiska parken kantas av tonåringar med megafoner som skriker åt en hur “excited” vi alla är… )

Och jag visste ju att Olympic Park var stort, för jag har kört omvägar runt det i flera år nu, men det är först när man väl är där som man fattar dimensionerna. Det kändes lite grand som Borås, storleksmässigt.

Typiskt Storbritannien: dom överlägset längsta köerna såg man utanför McDonaldstemplet och köptemplet “2012 Megastore”. Vad Napoleon glömde bort var att “a nation of shopkeepers” kräver en nation av shoppare…

Men, som sagt, min slentriancynism gav rätt snart vika. Det var kul att vara där. Folk hade uppenbart skoj: där var stora familjer, kompisgäng, unga par… Vädret uppförde sig, det fanns mycket att göra och titta på, tågen gick i tid…

Bilden ovan föreställer för övrigt The Coca-Cola Beatbox, jag tog den från dassen alldeles bredvid, med mobilen… Bilden nedan är på stadion med Anish Kapoor’s helter-skelter bredvid…

You Have Got To Be Fucking Joking – att detta är en seriös tidningsrubrik i en – lallande och förfelad, visserligen, men ändå tenderande åt seriös – svensk tidning. Inte undra på att folk litar mer på Googleyoutubetwitter… “Hur man gräver sin egen grav”… Papperstidningarna har inga ursäkter kvar….

Som sagt…

Som sagt…

Som sagt…