Jag har funderat lite mer på varför Twitter inte kändes helt riktigt, efter drygt två månaders tweetande (om än inte mer än ett par gånger om dagen i snitt). Det handlade om ett par saker.

Det första är att en av de huvudsakliga anledningarna man twittrar – eller snarare en av de riktiga fördelarna med det – är att kunna hålla sig ajour med tidningar, sajter och outlets allmänt som man vanligtvis besöker allt-som-oftast via vanligt websurfande: i mitt fall exempelvis MediaGuardian, The Onion, LRB-bloggen, osv. Deras riktade tweets sparar ju tid, om inte annat.

Men jag fann att traditionalisten i mig än en gång besegrade socialmediavarelsen. Jag föredrar fortfarande rasslandet av cybernetiskt papper när man viker upp dagens edition av MediaGuardian och NYRB, etc, via vanligt websurfande, snarare än att få varenda rubrik tweetad med tillhörande länk. Jag vill inte få mina nyheter på meny, jag vill serveras ett (grafiskt) smörgåsbord.

Det andra är mer tekniskt/språkligt. När man underkastar sig, frivilligt eller ofrivilligt, ett korthugget språkbruk, i rent kvantitativ mening – vare sig det är 140 tecken på Twitter eller hemingwaysk prosa – så tenderar språkbruket förr eller senare att bli… “aggressivt” är inte riktigt rätta ordet, kanske snarare självsäkert och monokromt, brådskt och otåligt…

Detta förstås av naturliga anledningar. Det korthuggna språkbruket har bråttom, och Twitter har bråttom, och det har därför en touche av den dödsdömdes sista ord över sig. Det finns väldigt mycket attityd på Twitter: mycket posturing, posing, showoffing… både av bra och dålig kvalitet (bland de bra gillade jag särskilt @diski och @suzanne_moore, för övrigt)

Just denna korthuggna självsäkerhet i kombination med det siffrigt oerhört prestigeladdade spelet om antalet followers man har (hur mycket man än försöker förneka att det är spel) gjorde till slut Twitter till en onlineversion av allt det värsta och mest mardrömslika jag vet om Bokmässan, ärligt talat.

En sak jag gillade var dock att skriva mer konsekvent på engelska. Jag funderar på att starta en separat engelskspråkig blogg, men vilka former och uttryck den ska ta är jag fortfarande inte riktigt klar över. Watch this space. Or that space.

I sin mycket intressanta och fräna uppgörelse med Uppsalaskolan (se gårdagens post) citerar Arnold Ljungdal en dikt av den (tack vare Herman Lindquists fadäs) aktuelle Karl-Gustaf Hildebrand, en dikt som mycket väl fångar den intellektuella skymningsvärld som var värdenihilismen. Jag har tyvärr inte kunnat reda ut vilket år den skrevs.

Karl-Gustaf Hildebrand “Uppsala”

Ingen säger det längre
(kunskap är till för att gömmas
i oskrivna avhandlingar
eller på sin höjd skrämma barn med).
Men var gång man samlas i staden
till klibbigt förtal eller meningslösa ordlekar,
viskar en hemlig svart insikt i orden,
högfärdig, molande:

Vi får inte besvära tillvaron
(vi som vet, hur den har det,
och alla hör till kotteriet).
Vi får akta oss att vilja något
och verkligen uträtta någonting.
Tillvaron är litet ömtålig,
för egentligen finns den ju inte.

– Ingen säger det.
Bara de fränt uppriktiga kajorna
far utan väg eller sångröst
i moln omkring tornet och knarrar sin eviga liksång:

Vi vet det, vi vet det, vi vet det.
Alldeles meningslöst.
Ingenting. Ingenstans. Aldrig.
Och deras sång faller
svart som ett askregn ur de meningslösa lufthaven.

Snuddar hastigt vid smaknerverna.
Smyger sig som en tunn slembildande massa
in i de innersta bronkerna.
Och medicinare omtalar,
att den finns i blodet hos självmördare.

Jag sitter i min nu twitterfria tillvaro och läser Arnold Ljungdal om Nihilismens filosofi. Här är en mening ur den:

“Om jag vill använda mig av motsägelselagen som ett kriterium på riktigt tänkande, så kan en sådan tillämpning tydligen aldrig avse de nämnda begreppen i och för sig utan endast det sätt på vilket de i fortsättningen sammanföras till högre logiska enheter – till omdömen, slutledningar, bevis.”

Om jag har fattat rätt så har ordet “tydligen” genomgått en avsevärd förändring sedan detta skrevs, år 1943. Hos Ljungdal tycks det enbart ha betydelsen – ursäkta engelskan – “clearly/obviously”, medan det idag (väl?) enbart används som “apparently/seemingly”…

Likadant använder han, ganska charmerande, ordet “tillvaro” som direkt synonym med “existens”: “…därför att vi förutsätter tillvaron av föränderliga logiska subjekt”.

Men jösses, skriva han han, den gode Arnold…! Det är nog dags att bekanta sig med resten av hans författarskap också. Har hittills bara läst ‘Marxismens världsbild’ och översättningarna av Brecht och Hölderlin.

PS: Dessutom inser jag det är dags att börja läsa en författare som jag länge beundrat på de mest skrala grunder, nämligen att aldrig ha läst annat än brottstycken: Carl-Henning Wijkmark. Nån som vet mer?

PPS: Har också varit oförskämd nog att stava Ljungda(h)l fel hela vägen igenom… pinsamt…

Jag har nu avslutat mitt Twitteräventyr. Det var inte så intressant som jag trodde det skulle vara, varken för mig som twittrare, eller vad gäller det informativa värdet från dom man följde. Vill jag veta vad folk tycker är roligt att se på teve… så tror jag jag hellre ser på teve. Ah well, there you go…

Varför har ingen berättat för mig om Alf Robertson..?!?!? Karl’n är ju geni…

Fullt införstådd med att vi svenskar ska vara medfödda konfliktundvikare, så har det väl ändå gått lite väl långt med både “hen” och Tintin.

Båda åtgärderna – att konsekvent ersätta han/hon med hen, och att ta bort hela Tintinserien från Kulturhusets barnbibliotek – hade ju som avsikt att “lösa” var sin konfliktladdade problematik, den ena gällande genus, den andra rasism.

I båda fallen löste man problemet, inte genom att konfrontera det, utan genom vad anglosaxisk juridik kallar an act of concealment, ett försök att dölja.

I Tintinfallet tycks mig en sådan åtgärd dubbelt fåfäng. Inte bara går det att bevisa att rasistiska föreställningar existerade i Belgien och annorstädes vid tiden för Tintins tillkomst, hur noggrannt man än gömmer undan serieböckerna om honom.

Men dessutom tycker jag man försitter en utmärkt chans att göra livet komplicerat för de 7-8-9-åringar som för första gången slår upp Tintin i Kongo och börjar läsa. Visst är Tintin en trevlig jävel, men hans attityder stinker, och det var han sannerligen inte ensam om på den tiden när pojkar sprang omkring i äppelknäckarbyxor.

Så skulle ett samtal kunna börja.

Just att det handlar om historisk kontext gör dock grälet kring Stina Wirsén till en helt annan femma. Där handlar det om ett pickanninny-ansikte som tillkommit i en tid (vår egen) när sådana ansikten sitter fast i en sedan länge etablerad rasistisk bild- och symbolrepertoar. Missar man det måste man vara skumögd på gränsen till helblind.

Med “hen” har man närmare till gapflabbet, men ändå förhåller det sig likandant: patriarkatet försvinner inte bara för att Tintin kallas “hen”.

Det löjliga i hela resonemanget är ju att man skulle uppnått exakt samma grad av genusförtigande om man istället konsekvent alltid använt “hon”, och aldrig “han” (som för övrigt sker i engelskan från tid till annan, och det utan några fjolliga förtecken).

Men språket är inte bra på att förtiga. Språk tenderar alltid mot koncishet och klarhet, det brukar tappa bort onödigheter och komplikationer. Så kommer också att ske med “hen”, helt enkelt därför att det är ett trick. Det vill säga, en lögn.

På Pressyltas monter X3B18 i nedre avgångshallen får du inte träffa en enda av våra författare, som inte signerar en enda av sina böcker och inte har ett endaste dyft att säga om dem till någon enda av alla de besökare som lika jävla troget varje år monterköar sig framför oss med sina eviga frågor, “Vem tjänar mest i min kommun?”, “Hur blir din nya boränta?”, “Vad har hen som inte jag har?”

Mot en “konspiration” emanerande från en ohelig allians av polis- och rättsväsende, plus en varmt inbäddad journalist (som samtliga verkar vara ute på alldeles för djupt vatten, ärligt talat) står en rakryggad räcka av framstående undersökande journalister och skribenter – framlidne Råstam, samt GW, Guillou och Zaremba – som äntligen vågar göra vad de är satta till livet att göra: speak truth to power.

Det är, så här lite grand von oben, enastående att beskåda.

Tänk, bara tänk… (kan man inte låta bli att tänka) …om vi hade haft skribenter av liknande kaliber under åren som följde på mordet på Olof Palme 1986. Ett sådant principfast civilkurage, en sådan vägran att ta polis- och rättsväsendets utsagor för kontanta, sådana resurser lagda på att syna allt-säger-allt bevismaterialet i sömmarna, en kvällspress med något som liknar tandgarnityr…

Ja, vad skulle de inte kunnat åstadkomma. Då när det begav sig. Undrar man gärna.

I morgon kommer ett nytt konstverk här på Pressylta, alldeles egenhändigt konstverkat… Det heter “Fyra sfärer” och är egentligen en vidare utveckling av konceptet bakom ett av mina tidigare konstverk: “Tre horisontallägen“. Det ser just nu hemskt bra ut. Telefonbud antages. Cash on the nail only. En investering.