Jag tog vid femtiden min vanliga runda till Sainsbury’s Local och sen till Lord Clyde över gatan för en pilsner. Fiona på Sainsbury’s berättade att de just haft en snattare, som la färskt kött värt £75 i en av deras shoppingkorgar och bara promenerade ut med det, som den naturligaste sak i världen. Säkerhetskillen rusade efter honom och sa, ‘Vafan tror du du sysslar med…?!’ så killen bara släpper korgen på marken och promenerar vidare, synbarligt oberörd.

Detta händer enligt Fiona mer och mer, dvs att snattare inte stoppar in massa varor under rocken eller i fickorna och försöker smita. Man bara tar det man vill ha i en av de blå korgarna och spatserar iväg därifrån. Går det så går det, liksom. Jag antar det finns en viss beräkning med i spelet. Man kan tas för oskyldig, tills man kommit undan. “Nädå, jag försökte inte stjäla, jag är bara lite tankspridd, och glömde betala. Tror du jag skulle promenerat iväg med mig grejerna helt öppet i en av era egna korgar i så fall?”

Eller också kanske de bara är korkade.

+ Det ryktas att Johnsons nya valkrets blir Rutland and Melton (maj. 23,000+). Melton Mowbray är berömt för sina fläskpajer. Pork pie = rhyming slang for “lie” (e.g. “telling porkies”).

+ H:et i ghost sattes dit av en flamländsk boktryckare under medeltiden, för han tyckte det såg så fånigt ut med gost, som i vårt eget “gast”, snarare än det flamländska gheest.

+ Uttrycket Old Blighty för “England” är arméslang från första världskriget. En blighty var en krigsskada allvarlig nog att få en hemskickad. Men det kommer inte av blight, som i “härja, spoliera”, utan från hindis wilayati som uttalas bilati på “vulgär-urdu” (enligt OED).

+ I morgon ska jag köpa ett exemplar av “Lär dig vulgär-urdu i fem enkla lektioner”.

+ Feg som han är kommer han förmodligen att välja en annan och säkrare valkrets, men om Boris Johnson stannar kvar i Uxbridge and South Ruislip så är det inte alls osannolikt att han kan förlora sin plats i parlamentet. Hans majoritet är på dryga 5,000 röster bara. Inte bara finns många unga väljare på plats (Brunel University ligger där) utan det finns en del lokalfrågor han kan kritiseras för, inte minst hur han gjorde en helomvändning vad gäller Heathrows tredje runway, som nästan alla lokalbor är emot. Visserligen är det en ganska trist bit av stan (väster om Shepherds Bush, i princip) men jag skulle mycket väl kunna tänka mig att dörrknacka lite grand under den kampanjen.

+ Det är inte ofta jag har anledning att rikta en tacksamhetens bugning åt Växjö, men i och med att Öster slog Frej med 3-0 i lördags har GAIS klarat sig kvar precis över nedflyttningsstrecket i Superettan. Jag har inte sett någon av matcherna den här säsongen, men vad jag förstår har GAIS spelat rätt bedrövligt så lättnadens suckar hörs nog lite varstans kring Gårda, inte bara här i N1.

+ Och nu ut i höstsolens sken och en långpromenad till British Library. Eller ja, lång och lång. Fyrtiofem minuter, kanske.

+ Nya talmannen är som väntat förre vice talmannen, Sir Lindsay Hoyle, som är Labour, och enligt skriverierna lite av en establishment man. Hans accent, om någon undrar, är Lancashire.

Vänta er inte någon fortlöpande rapportering från valkampanjen här på Pressylta. Jag tar upp saker jag tycker är intressanta allt eftersom de dyker upp. En av dem är, redan nu, att det har börjat bra för Labour i alla fall. Först att Nigel Farage hotar med att ställa upp Brexitpartiets kandidater i varenda valkrets om inte Johnson droppar EU-dealen och går med på en taktisk röstpakt, vilket ju kan reducera Tories valsiffror rejält. Det andra att Donald Trump ringde Farages radioshow igår och (a) yrkade på just en sådan pakt, (b) kallade Corbyn massa hemska saker (Corbyn: <fistpump, fistpump> Yessss…!) och (c) påpekade att Johnsons deal faktiskt utesluter ett separat handelsavtal med USA, något som Ian Dunt och andra redan påpekat.

I morgon förmiddag är jag inte anträffbar p.g.a. den sportsliga motsvarigheten till valkampanjen: VM-finalen i rugby mellan England och Sydafrika (VM hålls i Japan, därav tiden). Tittar inte på överdrivet mycket rugby, men VM-finalen får man inte missa. Det kommer att bli brutalt.

+ Helt rättvis seger för Sydafrika med 32-12. Ogenomträngligt försvar, aggressiva forwards, utnyttjade varenda chans som kom deras väg.

Vår “nästa premiärminister”? I don’t think so. Tack och lov. Säga vad man vill om Tories och Labour, men jag måste säga jag hyser ett särskilt agg till LibDems, förakt till och med, för att de medverkade till de katastrofala åtstramningarna i koalitionen 2010-2015. Hyckleriet är hedersmedlem.

+ Så här långt ställer femtio MPs inte upp i det kommande valet, 18 av dem kvinnor som inte suttit särskilt länge, och de flesta pga av mordhoten och trakasserierna både IRL och på sociala medier. Det är fasansfullt.

“We will now launch the most ambitious and radical campaign for real change our country has ever seen,” säger Corbyn efter att EU27 nu officiellt godkänt förlängningen av A50 till 31 januari 2020. Det blir alltså nyval strax före jul. Och som bekant är det ingen som vågar förutspå utgången. Tories leder oftast i mätningarna med 3% eller mer, men de kommer säkert att förlora avsevärt med mark, framför allt i Skottland. Labour kan antingen gå mot katastrof eller de kan göra oväntat bra ifrån sig, som 2017, det beror i mycket på hur Corbyn personligen går hem (“i stugorna”, som det brukade heta). Vad många fruktar är att vi får ännu ett hung Parliament, där ingen har avgörande majoritet. Vad en del fruktar ännu mer är att de konservativa vinner med en klar majoritet. Polly Toynbee idag tror att Tories ändå är finished. Jag är inte så säker.

+ Också viktigt att komma ihåg att, som rapporterats på sistone, många Tory-MPs själva är privat inte särskilt pigga på nyval, för de tror det kan gå illa. De som entusiasmerar för nyval i Torypartiet är, precis som 2017, huvudsakligen de “genialiska” rådgivarna som omger PM, framför allt Dominic Cummings, som vill göra detta till ett parliament v people-val.

+ Här är en spekulation. Corbyn har ju katastrofala personal ratings-siffror (-60, enligt många) och det i samtliga kategorier väljare, inkluderat 18-24-åringar där han brukade ha ett visst stöd. Detta kan förstås bli till nackdel, självklart. Men det kan också bli tvärtom, att Corbyn i stället mer och mer framstår som valbar, som potentiell PM, särskilt kontrasterat mot Boris Johnson. Corbyn är en garvad och erfaren campaigner, han är till åren kommen och har ett lugnt och behärskat sätt att tala och framträda, till och med lite klumpigt, vilket under de fem veckorna kan skänka honom allt mer autenticitet, denna ovärderliga egenskap i väljarnas ögon (och som Johnson ju är raka motsatsen till). Corbyn kan helt enkelt få lite av “landsfader”-figur över sig, i dessa turbulenta tider. Men det är spekulation, som sagt.

Neal Ascherson skriver bra om de senaste tre och ett halvt åren: “Today, passive contempt for the other lot is more common than active fear and hatred. For the moment, basic civility survives between Britons, who take their frustrations out on foreigners”.

Jag träffade Ascherson en gång för många år sen. Han talade så tyst att man fick böja sig fram och liksom hänga på varje ord. Så har jag också läst honom allt sedan dess.

+ Nostalgihörnan: Gamle vännen Frank Perry och jag hade vid den tiden ett projekt på gång vi kallade ‘Arts Europe’ – “A series of documentary essays for European television”. Det måste ha varit 1988, att döma av presentationen jag just hittade bland papprena. Neal Ascherson gick med på att vara en av tre “editorial consultants” för serien; de andra två var Antonin J Liehm, grundaren av Lettre International (salig i åminnelse) och Arne Ruth, som väl var på DN då.

Programmen, var det meningen, skulle undvika “the journalistic and the explanatory in favour of illustration and suggestion, the juxtaposition of images and concepts, the large canvas and the light touch” för att presentera “a broad perspective on the diversity of European culture, a diversity which is the essence of its whole”. Minsann. Projektet rann förstås ut i sanden, eller snarare krossades under den störtande järnridån något år senare.

Hur som helst, en del av programmen låter fortfarande rätt matiga, måste jag säga. “The Body’s Metallic Dream” om “kroppen som samhälle och samhället som kropp”… Eller “The White Room and the Green Room” om våra sparsamt danskmöblerade rum och våra prunkande vildträdgårdar, tillvaron som konsumtion och icke-konsumtion… Eller “Symbols of the State” och de “avsiktliga eller oavsiktliga budskap” dessa förmedlar…

Vad som dock är mest slående, och nostalgiskt, när jag läser igenom presentationen nu är inte så mycket det som snart skulle hända i Östeuropa, utan det som snart skulle hända i våra vardagsrum och i våra telefoner. Ett omnämnande om “satellit-TV” är det närmaste vi kom den teknologiska revolutionen strax om hörnet.

Det brukade finnas en speceriaffär runt hörnet som hade en markis på vars framsida det stod “OPEN 25 HOURS”. Det var bara sant en gång om året, nämligen idag. Den håller nu på att byggas om till en skönhetssalong. Och det kan vi behöva, faktiskt.

Det var just sådana här blåsiga, kyliga, regniga lördagar i slutet av oktober på Broadway Market som förbannelsen brukade landa på en som en skitnödig fiskmås på en staty: “Inte en jävla vinter till…!” Det fick gärna vara half-term också, höstlovet, så att ruljansen var ännu taskigare än vädret. Några växelmynt i tupperwarelådan, ett par dassiga fempundssedlar i rockfickan. “Sånt här blir ingen rik på, jag gör det mest för den friska luftens skull…”, var min stående replik, men det var ingen som ens drog på munnen längre. Nej, ljusglimtarna var inte många. Prata skit med Pete, så det rimmade om det. Se hur full och/eller galen Big John kunde bli, han drack vodka och Red Bull dagen lång. Bläddra i Kyles låda med femtiotalsporr. Försöka fatta vad Etienne pratade om (“He’s full of crépe…”, gick talesättet, för han sålde franska pannkakor). Hade man tur hamnade Antonio i slagsmål med nån han var skyldig pengar. Vad jag menar är att om ni råkar gå förbi en gatumarknad en dag som denna, visa barmhärtighet, ta upp en femtilapp och köp ett miljövänligt shampoo, eller lite femtiotalsporr, eller en pannkaka. Sånt värmer inombords.

Det diskuteras (dvs twittras och bloggas) mycket just nu om journalisters förmåga att förstå/missförstå hur parlamentet fungerar i samband med Brexit (här) och hur många av de politiska korrarna rakt av rapporterar No 10:s (läs: Dominic Cummings) anonyma fake news-uttalanden så fullkomligt kritiklöst (Peter Obornes omtalade bloggpost här).

Så om ni nu läser rubriker (dock inte i The G) i stil med att “Johnson utlyser nyval 12 december” så är det fel. Ingen PM har rätt att utlysa nyval eller bestämma datum i förväg. Vad han tänker göra är att “table a motion” om nyval och då måste 2/3 av parlamentet rösta för, enligt FTPA-lagen. Därpå följer datumet. (“If Johnson fails in his motion to get a general election, only those with hearts of stone will not laugh like drains”, twittrar @davidallengreen)

Så det har vi alltså att se fram emot. Kul.

+ Holy shit! (Men det är nu många som är skeptiska mot de här resultaten. Låt oss se hur frågorna ställdes, hur de gjorde urvalet, hur de tolkat siffrorna, osv. Som icke-expert måste jag nog hålla med.)