Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Noor Inayat Khan till minne

Categories: Uncategorized
Thursday, Nov 8, 2012

För dom av er som delar mitt grundromantiska intresse för motståndsrörelsen mot nazismen… Efter många år, äntligen ett erkännande till Noor Inayat Khan.

Hennes sista ord, efter att SS-officeren hade slagit henne sönder och samman i Dachau, var “Liberté!”

Jo, det är ett romantiskt intresse. Men också något annat. Man undrar ju ibland hur man själv skulle agerat, och det är lite för lätt att följa sina hindsight-instinkter och låtsas att man skulle varit lika modig eftersom 2:a VK idag framstår som så svart-vitt: nazismen var ond, end of story.

Så var det inte då. Inte i England, inte i Indien och sannerligen inte i Sverige. Det är på den ambivalensen ens beundran för dessa människor måste vila.

Skvaller-Nytt

Categories: Svenskt allmänt
Thursday, Nov 8, 2012

Inte för att jag är särskilt up-to-speed vad gäller sånt här, men inte visste jag att Graham Greene ska ha baserat en rad detaljer i sin pjäs ‘The Complaisant Lover’ (1959) på omständigheterna kring Stig Dagermans självmord, och att detta skulle ansetts mindre god ton i ‘the Swedish literary community’. Det fick jag i alla fall reda på i Daily Telegraphs runa över Anita Björk idag. (Och Greene försökte tydligen lära sig svenska!)

En resa genom London, plus gissningstävling

Categories: Brittiskt allmänt
Monday, Nov 5, 2012

En minigissningstävlan, inga priser, bara vänlig omtanke som belöning: vad är det här för slags maskin? Den enda ledtråd jag ska ge är att den väger ett metaforiskt ton, vilket uppskattningsvis är lika med 40-50 kg.

Denna maskin transporterade jag i alla fall i kväll i min skåpbil, från Wood Green i norr till Brixton i söder, och därifrån vidare till Balham, som är ännu längre söderut, ja det ligger praktiskt taget med lilltån i Atlanten (närmare bestämt till Balhams magnifika Art Deco-tempel Du Cane Court).

Det är inte minst en topografiskt typisk Londonresa, och förklarar delvis varför södra London känns så totalt främmande (precis som västra gör). Det har med höjd att göra. London norr om Themsen och norr om West End domineras av tre höjder, västerifrån räknat Hampstead Hill, Highgate Hill och Hornsey Hill.

Den första segar man sig upp för från Camden Lock Market, via Haverstock Hill, Rosslyn Hill, Hampstead High Street och upp till toppen av Hampstead Heath. Den andra klättrar man från Archwayrondellen upp för den branta Highgate Hill (där Dick Whittington stannade till när han hörde kyrkklockorna ringa honom tillbaka). Den tredje jobbar man sig uppför mot Muswell Hill, alternativt Ally Pally, Alexandra Palace (där jag spelade min allra sista hockeymatch någonsin, år 1995) (det får bli en annan gång…).

Norra London definieras, inte minst socialt, av dessa höjdskillnader. Toppen av Hampstead och Highgate Hills bebos båda av entrenched kulturbourgeoisie, i fasansfullt dyra hus med stora trädgårdar, ställen där man bara ägnar sig åt politisk aktion när deras privilegier hotas av plebbiga företeelser som McDonalds eller kommunala skolor. Toppen av Hornsey Hill är ungefär likadant, socialt sett, fast utan de kulturella (dvs. vanligtvis gammalmedia: papperstidningar, radio, teater) anspråken.

Backarna tar alltså slut och man kör igenom de flodslätter som West End och – i kvällens fall – East End och City är byggda på. Man märker så klart inte skillnaden så mycket eftersom byggnaderna är så höga, dvs. den visuella illusionen av höjd och djup finns kvar, om än mer som a trick of perspective, vilket når sin punchline när man kör över Tower Bridge, detta komiskt maktgalna monstrum som i mina ögon alltid lyckas se lite pinsam ut, ungefär som nån som kommer till en fest uppklädd till strippa när maskeraden blivit inställd.

Därifrån en lätt backe ner för flodbanken mot Elephant & Castle – och sen är det hela vägen… platt. Och det fortsätter att vara platt i miltals, ända till man kommer till de första guppen i uppförsbackarna mot South Downs, kalkstenslängorna som Vera Lynn sjöng så vackert om. Höjd och djup blir här något helt annat, självfallet. Precis som i Wood Green är det bostadshus (detached/semi-detached, amorterat) som dominerar. Skillnaden är att norra London har mycket mer av viktorianska tre- och fyravåningshus; söder om floden dominerar edwardianska tvåvåningshus. Himlen kommer mycket närmare, allt känns mycket mindre.

Det är med andra ord en lättnad att tre timmar senare komma hem till de nedre slänterna, äta en bit lax med lime&chillisås, och begrunda backarnas betydelse i ens tillvaro. För ni kommer väl ihåg vad Catharina Grünbaum skrev i DN all those years ago? “En uppförsbacke och en nedförsbacke är samma backe. Samtidigt är de varandras motsatser. Om backen går uppför eller nedför beror på var man som betraktare befinner sig – det är ju så självklart att det inte behöver förklaras.”

Vad menade Werner?

Categories: Svenskt allmänt
Sunday, Nov 4, 2012

En av de, bokstavligen, finaste böcker jag äger är ett A1-exemplar av “Almqvist & Wiksells sättningsregler” (1961) författad av den fascinerande W N Lansburgh. Det är alltså den klassiska handboken för hur man som författare skriver, eller som typograf sätter, matematiska, fysiska och kemiska formler i bokform. Om man är okunnig om alla dessa områden – typografi, matematik, fysik, kemi – är den en källa till oupphörlig och fantasieggande icke-kunskap. There is a lot to be said for the recondite, som sagt…

Hur som haver, mitt exemplar äger också ovanstående inskription. Det är ett litet kittlande mysterium. Det står: “Habent sua fata auctores… / To Carol / with love / Werner / Uppsala 29.?.61”

Jag kan för det första inte uttyda vad det där tecknet mellan “29” och “61” ska vara: “w” eller “ur“? Vad det sedan för månad är jag alltså inte på det klara med, men det är i alla fall inte februari (jag har kollat).

För det andra, den latinska pastischen. Vanligtvis heter det “Habent sua fata libellis”, vilket jag alltid förstått som att böcker får de läsare de förtjänar, att bli missförstådd hör till jobbet, det är ödet. Att säga samma sak om “författare” – vilket jag med min bristfälliga latin antar att auctores betyder – gör att uttrycket subtilt men definitivt förändras. Det är ju mer eller mindre som att säga att en författare av födsel och ohejdad vana utsetts av ödet att bli missförstådd, det vill säga att författaren i fråga faktiskt inte är en särskilt bra författare…!

Eller med andra ord, vad menade Werner? Vad var det han anspelade på med denna sin nydaning av ett gammalt utnött latinskt citat. Vem var Carol? Vad hade hon skrivit, som kunnat missförstås? Hade det med typografi, matematik, fysik eller kemi att göra? Hemlig kärlek bland formlerna? En siffra på fel plats… ett ord för mycket…?

Min sista ledtråd är att jag hittade boken i källarvåningen på Primrose Hill Books, där de förr om åren hade antkivariat, ett par gånger med många böcker på svenska (jag hittade massa Lindegren i original, bland annat, som jag sedan sålde till Rönnells, vilket i sin tur betalade för ett par groggar på Hasselbacken och en spårvagn hem… oj, det var tider…)

PS: Om man är djärv kan man kanske gissa på att Werner är just Lansburgh själv, och att han därför är auctor i fråga… Men skulle man då inte kunna tolka det som att han är lite oförskämd mot stackars Carol? “Det ska fan vara auctor när man har såna korkade läsare som du…” Liksom.

Vasili Zvansovs öden och äventyr

Categories: Kommunism
Friday, Nov 2, 2012

Daily Telegraphs runor är obeskrivligt roliga och oupphörligt intressanta, därför att man aldrig får reda på vad som  är sant och vad som är… kanske sant. Det ingår liksom i dealen. Dagens runa över äventyraren Vasili Zvansov är ett enastående bra exempel. Vem FAN behöver romaner när sånt här finns?

Terry Callier RIP

Categories: Kulturellt
Thursday, Nov 1, 2012

Det fanns inte ett uns av choser hos Terry Callier, ingen attityd, inget titta-på-mig, stampa-i-golvet och ring-mig-en-taxi. Bara en begåvad och genomtrevlig människa som tog sin senkomna/återfunna berömmelse med ett ironiskt litet leende och en skakning på huvudet, ungefär som på bilden här bredvid.

Jag fick träffa honom några gånger, för min gamle vän Bosco d’Oliveira var hans percussionist under turnéerna i England och Europa, och de samarbetade på varandras inspelningar, ofta med Callier som en jävligt skicklig improvisatör. Hans sångröst kanske man kunde ge epitetet “höstligt atmosfärisk”…

Här är “I Don’t Want to See Myself” live i Berlin 2005. Och här berättas det hur återupptäckten gick till.

Dagens tredje dikt

Categories: Kulturellt
Tuesday, Oct 30, 2012

Ezra Pound: Ur Sonnevi/Ulléns översättning av ‘Libretto’ i Canto 81 (1945)

[…]

Vad du älskar djupt består,
resten är slagg
Vad du älskar djupt skall ingen ta ifrån dig
Vad du älskar djupt är din sanna arvedel
Vems värld, min, deras
eller ingens?
Först kom det skådade, sedan det gripbara
Elysium, om också i helvetets salar,
Vad du älskar djupt är din sanna arvedel
Vad du älskar djupt skall ingen ta ifrån dig

[…]

————

Fotnot: Det ska vara indents framför raderna 2, 6 och 8. För den som undrar lyder rad 7 i original: “First came the seen, then thus the palpable”… “skådade/gripbara” är lysande översatt, fast synd att förlora en aning av “thus”. De av er som läst ‘Idiotikon’ vet dessutom att jag har problem med “älska djupt” för “lovest well”.

Dagens andra dikt

Categories: Kulturellt
Tuesday, Oct 30, 2012

Ezra Pound: THE SOCIAL ORDER

I
This government official
Whose wife is several years his senior,
Has such a caressing air
When he shakes hands with young ladies.

II
(Pompes Funèbres)
This old lady,
Who was ‘so old she was an atheist’,
Is now surrounded
By six candles and a crucifix,
While the second wife of a nephew
Makes hay with the things in her house.
Her two cats
Go before her into Avernus;
A sort of chloroformed suttee,
And it is to be hoped that their spirits will walk
With their tails up,
And with a plaintive, gentle mewing,
For it is certain that she has left on this earth
No sound
Save a squabble of female connections.

[Ur ‘Lustra’ 1913]

Dagens dikt

Categories: Kulturellt
Tuesday, Oct 30, 2012

Ezra Pound (after Li Bai)

THE JEWEL STAIRS’ GRIEVANCE

The jewelled steps are already quite white with dew,
It is so late that the dew soaks my gauze stockings,
And I let down the crystal curtain
And watch the moon through the clear autumn.

———————————-

[Pounds fotnot är nästan lika bra som dikten: Jewel stairs, therefore a palace. Grievance, therefore there is something to complain of. Gauze stockings, therefore a court lady, not a servant who complains. Clear autumn, therefore he has no excuse on account of the weather. Also she has come early, for the dew has not merely whitened the stairs, but has soaked her stockings. The poem is especially prized because she utters no direct reproach.]

Det permanenta kriget

Categories: Kommunism
Saturday, Oct 27, 2012

Om man vill höra en av många berättelser om hur framtiden kommer att se ut så kan man läsa en fascinerande och skrämmande serie i Washington Post om det permanenta kriget: del 1del 2del 3. En serie som dessutom raserar det sista man kan ha haft av illusioner om Obama som på något endaste sätt progressiv.

Det är med andra ord dags att återupptäcka den oupphörligt intressante Randolph Bourne, amerikansk frihetlig tänkare, som lite olyckligt bara blivit berömd för att ha myntat sanningen att “War is the health of the State”. Essän den tanken stammar ur, “The State“, är värd en genomläsning, liksom mycket annat av hans alltför korta produktion.

Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004