En minigissningstävlan, inga priser, bara vänlig omtanke som belöning: vad är det här för slags maskin? Den enda ledtråd jag ska ge är att den väger ett metaforiskt ton, vilket uppskattningsvis är lika med 40-50 kg.
Denna maskin transporterade jag i alla fall i kväll i min skåpbil, från Wood Green i norr till Brixton i söder, och därifrån vidare till Balham, som är ännu längre söderut, ja det ligger praktiskt taget med lilltån i Atlanten (närmare bestämt till Balhams magnifika Art Deco-tempel Du Cane Court).
Det är inte minst en topografiskt typisk Londonresa, och förklarar delvis varför södra London känns så totalt främmande (precis som västra gör). Det har med höjd att göra. London norr om Themsen och norr om West End domineras av tre höjder, västerifrån räknat Hampstead Hill, Highgate Hill och Hornsey Hill.
Den första segar man sig upp för från Camden Lock Market, via Haverstock Hill, Rosslyn Hill, Hampstead High Street och upp till toppen av Hampstead Heath. Den andra klättrar man från Archwayrondellen upp för den branta Highgate Hill (där Dick Whittington stannade till när han hörde kyrkklockorna ringa honom tillbaka). Den tredje jobbar man sig uppför mot Muswell Hill, alternativt Ally Pally, Alexandra Palace (där jag spelade min allra sista hockeymatch någonsin, år 1995) (det får bli en annan gång…).
Norra London definieras, inte minst socialt, av dessa höjdskillnader. Toppen av Hampstead och Highgate Hills bebos båda av entrenched kulturbourgeoisie, i fasansfullt dyra hus med stora trädgårdar, ställen där man bara ägnar sig åt politisk aktion när deras privilegier hotas av plebbiga företeelser som McDonalds eller kommunala skolor. Toppen av Hornsey Hill är ungefär likadant, socialt sett, fast utan de kulturella (dvs. vanligtvis gammalmedia: papperstidningar, radio, teater) anspråken.
Backarna tar alltså slut och man kör igenom de flodslätter som West End och – i kvällens fall – East End och City är byggda på. Man märker så klart inte skillnaden så mycket eftersom byggnaderna är så höga, dvs. den visuella illusionen av höjd och djup finns kvar, om än mer som a trick of perspective, vilket når sin punchline när man kör över Tower Bridge, detta komiskt maktgalna monstrum som i mina ögon alltid lyckas se lite pinsam ut, ungefär som nån som kommer till en fest uppklädd till strippa när maskeraden blivit inställd.
Därifrån en lätt backe ner för flodbanken mot Elephant & Castle – och sen är det hela vägen… platt. Och det fortsätter att vara platt i miltals, ända till man kommer till de första guppen i uppförsbackarna mot South Downs, kalkstenslängorna som Vera Lynn sjöng så vackert om. Höjd och djup blir här något helt annat, självfallet. Precis som i Wood Green är det bostadshus (detached/semi-detached, amorterat) som dominerar. Skillnaden är att norra London har mycket mer av viktorianska tre- och fyravåningshus; söder om floden dominerar edwardianska tvåvåningshus. Himlen kommer mycket närmare, allt känns mycket mindre.
Det är med andra ord en lättnad att tre timmar senare komma hem till de nedre slänterna, äta en bit lax med lime&chillisås, och begrunda backarnas betydelse i ens tillvaro. För ni kommer väl ihåg vad Catharina Grünbaum skrev i DN all those years ago? “En uppförsbacke och en nedförsbacke är samma backe. Samtidigt är de varandras motsatser. Om backen går uppför eller nedför beror på var man som betraktare befinner sig – det är ju så självklart att det inte behöver förklaras.”
För dom av er som delar mitt grundromantiska intresse för motståndsrörelsen mot nazismen… Efter många år, äntligen ett erkännande till Noor Inayat Khan.
