Jag gick i kväll på vernissage, men ska inte närmare beskriva varken konstnären eller hennes alster, för det vore inte rättvist. Jag gjorde ett skrivjobb för henne i samband med utställningen (presentation + press release) och man biter ju inte den hand som föder en. Det följande är bara några mer allmäna reflektioner.
Varför är dålig konst dålig? Det finns så klart massor med faktorer, allt från krasshet och fantasilöshet till usel teknik och val av media. Men en sak har många dåliga amatörkonstnärer – i bild såväl som i ord – gemensamt, och det är att de är alldeles för kåta på att bli färdiga. De slutar ofta alldeles för tidigt, när det i själva verket finns massor kvar att göra.
Praktiskt taget varenda en av de bilder som hängde på galleriets väggar i kväll led av denna förtidighetsåkomma. Det blev inte bättre av att de alla också hade en intensivt självbiografisk provenans, så att alldeles för mycket blev mer än privat: det blev hermetiskt och oåskådliggjort. Att vara självbiografisk utan att vara tondöv är något av det svåraste som finns.
Men cirka halvdussinet bilder hade definitiv potential att bli något utöver en tom artistisk gest: potential att t.ex. bli fint avvägda, ironiska (om än lätt cartoonishy) studier i kärlek och besvikelse, i åldrande och melankoli, i barndom och dröm.
Men för att överhuvudtaget kunna se det, än mer att göra något åt det och arbeta vidare med bilden, krävs en distanserad disciplin – en djupt etablerad vänskap med papperskorgen – som amatörer nästan definitoriskt inte äger, och som man i bästa fall lär sig på akademierna. Det är en medvetenhet om konstnärligt arbete som tid och process, lika mycket som ingivelse och lateralt tänkande.
Det innebär i sin tur självklart inte att konstnärligt arbete måste ske långsamt och överlagt och försiktigt, långt mindre vara produktivt sparsam. En diktare som John Ashbery ska av allt att döma arbeta väldigt snabbt och effektivt; en målare som Jackson Pollock beskrivs som någon som alltid tog god tid på sig.
Men i båda exemplen fullbordar man ett kretslopp av strykningar och tillägg, ständiga avvägningar mellan lätthet och tyngd, tonförskjutningar i accenter och ellipser… tills en syntes till slut står där och ser dum ut, bokstavligen: den har inget mer väsentligt att säga till sin upphovsman, samtalet är avslutat.
Detta kanske lite väl schematiskt uttryckt. Och snorkigt. Men vafan. Det är ju tisdag.
