Att bli en Pip.

Att bli en hygglig Third man (vid pass klockan elva på schemat ovan). Det är positionen där man sällan behöver springa (sånt sysslar deep, fine och square med, bakom mig) och lika sällan behöver vara särskilt reaktionssnabb (sånt sysslar man med framför mig, i the slips). Det är en slags Samuel Beckett-position, kontemplativ och i princip meningslös. (Beckett var en utmärkt medium-pace bowler, för övrigt, den enda litterära nobelpristagaren omnämnd i Wisden).

Samt att kunna göra 50 på foten. Jag vill inte dö förrän jag klarat det en gång till.

Tre gånger på sistone har jag hört människor säga/skriva att Sibelius 7:e symfoni är 1900-talets främsta i genren. Varmed jag förmodar att man menar den som mest framgångsrikt lever upp till de tekniska, musikaliska och kulturella förväntningarna på vad en symfoni borde åstadkomma efter senromantiken, omgärdad på vardera sidor av 12-tonsrevolution och nationalromantiska pliktbud.

(Det där var faktiskt jävligt snyggt uttryckt, om jag får säga det själv…)

Vad jag tänker göra är att lyssna på några Spotify/Youtube-versioner och sedan köpa tur-och-returbiljett till nästa tillfälle den spelas live här i London. Vilket väl inte bör dröja för länge. Om nån har några tips på onlineversioner, så bidra gärna. Är det Osmo Vänskä som gäller?

Dessutom skulle jag gärna vilja bilda mig en någorlunda välgrundad uppfattning om Mendelsohn (“han uppfann religiöst kitsch”, enligt nyligen framlidne Charles Rosen). Man sympatiserar ju med honom, mest då på grund av Wagner. Men jag tycker också mycket om en stor del av vad jag hört. Det är inga djupingfasoner på honom, men det funkar. Är han en slags musikalisk motsvarighet till Robert Louis Stevenson? Är han överhuvudtaget gaisare?

Platonic England, house of solitudes,
rests in its laurels and its injured stone,
replete with complex fortunes that are gone,
beset by dynasties of moods and clouds . . .

Det är klart som korvspad att man måste läsa Geoffrey Hill igen, och hinna i kapp denna med åldern allt mer produktiva diktare, den enda riktigt läsvärda jag någonsin stött på i det här platonska landet. “Tenebrae” (1978) är ett litet mästerverk.

Och så måste jag skaffa en tvåspråkig utgåva av René Char, ännu en diktare som kräver förnyad bekantskap… Av John Ashbery har jag inte läst särskilt mycket sedan den nu tolv år gamla ‘Your Name Here’. Och (sporrad av Bodil) jag har mycket av Ungaretti kvar.

…är allt jag ber mina läsare skänka detta bidrag till sunt förnuft, hälsa och välgång. Ni kommer att bli rikligt belönade. (Dan Korn ska ha tack för tipset).

Sir Patrick Moore har kolat vippen. Hans teveprogram “The Sky at Night” gick sedan 1957 och har, som det nu mycket riktigt sägs, inspirerat flera generationer astronomer från barnsben. Det är f.ö. också (käpphäst på intravande!) ett av de få teveprogram om vetenskap som talar till sina tittare som om de är vuxna människor med normalt utvecklade förståndsgåvor, snarare än barn som ständigt behöver underhållning.

Men Moore var också en genuin excentriker, vilket många ofta missförstår som en helt igenom trevlig och lite udda egenskap. Genuina excentriker brukar också ha sina mindre tilltalande sidor. Patrick Moore var nämligen också astronomen som inte gillade utlänningar, en världsalltets kunskapare som tyckte “the only good Kraut is a dead Kraut” och att invandrare var parasiter i en värld som dessvärre regerades av kvinnor.

It takes all sorts…

Är det verkligen klokt av Nordea att använda sig av Dominique Strauss-Kahn i sin annonsering? Än mer, är det verkligen klokt av Dominque Strauss-Kahn att överhuvudtaget ta jobbet? Mest av allt, är det verkligen klokt av kvinnan på bilden, som knappt kan hålla handduken uppe, att le så förtröstansfullt?

Jag tänker inte ens länka till det, men jag har just läst (i AB) Göran Malmqvists hotbrev till Li Li och hans hustru. Min haka vilar just nu på trottoaren på Balls Pond Road, London N1. Såna här människor är alltså dom som väljer vem som ska få Nobelpriset i litteratur? Holy shit…

Inte undra på att Bob Dylan borde få det.

Varför är folk så jävla tondöva ibland? DN rapporterar om en utmärkt ny kampanj, som dessvärre heter “Våga anmäl“… Vi har varit här förut…

Lite senare: Jag mailade faktiskt till dem, i hopp om att det kanske inte var för sent att rätta, men har inte hört nåt. Jag tyckte och tycker det är synd att ett lätt löjets skimmer faller över en kampanj som sannerligen inte förtjänar det.

Och nån ändring blir det väl sannolikt inte, eftersom det här felet nu blivit så synbarligen väletablerat att det kanske inte längre är ett fel. Det riktigt talande är ju att varken de iblandade eller DN eller någon annan tydligen ens reagerat. Vi får i stället skriva en ny grammatisk regel:

“Regelbundna verb i första konjugationen efter hjälpverb i imperativsatser står i infinitiv, ex “Våga granska Israel!” Regelbundna verb i övriga konjugationer, samt oregelbundna verb, förvandlas själva till imperativ, ex “Våga anmäl!””.

Ett litet språkhistoriskt ögonblick här på Pressylta, tror jag…

Ursäkta om jag berättat detta förut…

Tidigt 1988, när jag just påbörjat arbetet med översättningen av ‘Bonfire of the Vanities’, kom min förläggare Björn Linnell till London och bjöd mig på en drink på hotellet.

Vi talade om utgivningen och jag nämnde något om titeln. Björn avbröt mig och sa att eftersom han ville ge ut den praktiskt taget så fort jag var klar så hade de redan bestämt sig för titeln och tryckt den på omslaget. Den skulle heta ‘Fåfängans fyrverkeri’.

Det måste ha varit min uppsyn som fick honom att fråga, försiktigt, ‘Är det nåt fel…?’ Jag svarade: “Bortsett från genitiv-s:et efter fåfängan, så är det fel alltihop…”. Och fel har det förblivit ända sedan dess. ‘Fåfängans fyrverkeri’, minsann.

I samtalet som följde på den här alarmerande nyheten försökte jag för det första få ur Björn var i hela friden “fyrverkerierna” kommit ifrån. Men det hade nu kommit något fjärran över honom, så jag fick aldrig reda på det.

Jag tror inte heller han hade uppmärksamheten på mig när jag nämnde skillnaden mellan den “fåfänga” som t.ex. en ung man kan uppvisa framför badrumsspegeln, och de “fåfängligheter” (vanitas vanitatum omnia vanitas) som brann upp så muntert under fastlagskarnevalen i Savonarolas Florens år 1497.

Så även om jag alltid förklarat mig oskyldig till detta flerfaldiga brott mot språket, historien och sunda förnuftet, så rycker det till av obehag i mig varje gång jag ser boken, med mitt namn på försättsbladet.

Någon särskild tröst är det heller inte att romanens titel råkat illa ut även på andra håll. Den norska versionen får fåfängligheterna rätt men satsar, oförklarligt nog, också på fyrverkerierna (Forfengelighetens fyrverkeri). Den danska utgåvan träffar däremot precis rätt (Forfængelighedens bål).

Den tyska översättningen (Fegefeuer der Eitelkeiten) är också den korrekt vad gäller fåfängligheterna, men har vad jag förstått gått in för skärseldens flammor snarare än ett regelrätt bål (som antagligen skulle heta Scheiterhaufen) (?)

Enligt mitt lexikon kastar den franska översättningen (Le Bûcher des vanités) fåfängligheterna på ett likbål, vilket i alla fall kommer sanningen lite närmare.

Men som väntat träffade så klart den italienska översättningen mitt i prick: Il falò delle vanita.