Ett av Bengt O. Karlssons bästa inlägg: om Vattenfall och det nya trettioåriga kriget. Det finns inget som funkar så bra som indignation och kunskap i ett och samma blogginlägg. Detta är måsteläsning, och det blir skriftligt prov i ämnet på fredag eftermiddag, sal 13A, vässade pennor redo.

Jag har nu lyssnat på tre versioner av Sibelius-7:an: Osmo Vänskä med Lahti (på Spotify, länklöst), Leonard Bernstein med Wien, samt Mark Elder med Hallé. I min humbla opinion är Vänskä för bombastisk och spretig, Bernstein så nära det perfekta man kan komma, och Elder trist och långsam. Med Sib:7:an gäller uppenbart att speed is of the essence…

Försteviolinisten till hustrun: “Älskling, jag måste dra åstad åt konserthuset… Au revoir!”
Hustrun: “Vad kör ni i kväll, hjärtat…? Ingen Mahler, hoppas jag…?”
Förstevion: “Nej, för fan, det är Sib:7:an…!”
Hustrun: “Jamen, då är du ju hemma till hembakta citronmarängen…! Jag håller ugnen varm, darling!”

Jag är inte övertygad om att vad vi har framför oss är “1900-talets främsta symfoni”. Men jag vill också lämna det där tävlingsmomentet lite grand bakom mig och återkomma, så fort jag får tid under närmaste dagarna, till de kriterier som eventuellt ligger till grund för en sådan bedömning.

Främst då stråkarna. Hur blev the massed strings det huvudsakliga uttrycksmedlet för symfonisk/konstnärlig känslostyrka? Varför blev Mahlers senromantiskt giftiga arv till nittonhundratalsmusiken just detta att en tsunami av mollstråkar, med intermezziga mässingsstötar, har blivit hur vi tänker på musikalisk profunditet…?

1700-talet gillade träblåsare i den rollen, bland mycket annat. Varför försvann träblåsare som förmedlare av starka känslor?

Kaj Schuelers artikel om John Steinbeck (“Jan Stenbeck” på svenska) har fått mycket uppmärksamhet…. Själv tycker jag det mest intressanta är den björnfälla Akademien hade riggat upp för sig själv när man sa att efter Eliot (’48) kunde man inte ge priset till en engelskspråkig poet tills Ezra Pound hade dött (han dog 72)… (Och då dröjde det tills 1992 och Derek Walcott, följt ’95 av Heaney… ingendera av vilken, tja… låt oss lämna ämnet därvid…) Eliots antisemitism var acceptabel tre år efter krigsslutet, Pounds aldrig. Funny how these things work.

Det är mycket möjligt jag har missat det, men jag har ännu inte sett något i svenska tidningar om att man hittat och dna-identifierat Carin Focks kvarlevor på (f.d.) Karinhall och att de nu återbegravts i Sverige. Här också en rapport från Science Codex. Det är ett par forskare vid osteoarkeologiska laboratoriet vid Uppsala universitet som ska ha utfört det hela.

Något visst intresse tycker man väl det kan ha i ett svenskt medialt sammanhang…? Men kanske inte. Bygones are, after all, bygones…

Jag läser just (här) om att Large Hadron Collider vid CERN kommer att underkastas reparationer från och med mars (dvs. på skadorna som uppstod efter kraschen 2008). Men när den väl kommit igång igen, och det med väsentligt högre energier, så kommer forskarna att kunna ägna sig åt även andra frågor än Higgsbosonen, framför allt två stycken: att lista ut vad “dark matter” består av, samt att lösa mysteriet “varför naturen tycks föredra materia framför antimateria”?

Vad gäller den sista frågan tycker jag dock sunda förnuftet ligger vetenskapen lite grand i förväg. Materia är ju bara trevligare att ha att göra med än antimateria, eller hur? Mycket lättare att handskas med, väga och mäta, laga och äta. Vem orkar vara “anti” hela tiden…? Med en så helt negativistisk inställning blir inga vidare barn gjorda i den här världen, det vet ju alla. Det skulle förvåna mig väldigt mycket om det visade sig att forskningen kom fram till något annat.

På balkongen mitt emot dansar en ensam gul ballong dagen-efter-tango i den kyliga brisen.

Det är väl så här nyårsdagar ska vara, med den blåa himlen och solskenet, en rekonstituerande promenad i parken, en pint of Guinness och en cheese-on-toast på The Hop & Glory…

Mitt nyårslöfte till mig själv är som vanligt att ha mycket mer skoj. Jag funderar på att börja röka igen, cigariller är förfärligt goda ibland, det är bara det att det blivit så jävla dyrt. Och utomhus.

Närmast i planeringen ligger som sagt dock att bygga min pop-up studio i badrummet: hur det ska gå till med akustiken ska jag dryfta med ett par ljudtekniker inom kort, men jag siktar nog på ett stort draperi framför badkar och annat porslin, för att få ner ekot.

Faktum är, den här posten skriver jag egentligen bara för att det ska stå “January 2013” i arkivet… Nästa år är det nästan tio år sen jag började skriva blogg. Blimey.

Här kan man läsa om den första foten, förresten.

Nyårstraditionen här är att kolla Jools Hollands “Later Hootenanny”…. Alltid suveränt… Här är den av alla saknade Kirsty MacColl från 1995…

Och så Terry Callier och Beth Orton med Bosco på percussion…

Nu har jag i alla fall fixat så att man kan se samma klipp på youtube i stället…

Och förresten, för jösse namn, gitarristen i Callier/Orton-klippet är ju Angus va-fan-han-nu-heter-i-efternamn, en skotsk tummeman som Bosco ofta anlitade och som var den som fick sparken av Dylan en gång, jag har berättat det nån gång i det förflutna: Angus var nämligen studiomusiker på nån av Dylans album i New York (tidigt 2000-tal tror jag) när plötsligt, mitt i en låt, Dylan avbryter och säger att han måste “rest my voice”, och går ut i kontrollrummet. Så fort Dylan försvunnit säger Angus, “What fucking voice…?!” utan att komma ihåg att mikarna fortfarande är på. Två timmar senare satt han på planet hem.

Bara för att bekräfta att jag raderat en post här med mitt första podcast-test. Det funkar ungefär som jag trodde på internetsidan, nu gäller lite mer forskning om studiosidan, återkommer snarligen…

Nästa år fyller tuben 150 år. Det var alltså 1863 som det första tåget tutade iväg från Paddington till Farringdon, på Metropolitan Line.

Jag är ingen större vän av tuben. Bilden illustrerar dess mest tilltalande aspekt för mig.

Det är inte bara den varma, flottiga blåsten därnere (jag tycker alltid man känner sig skiten när man kommer upp i dagsljuset igen) utan också att för varandra okända människor inte är gjorda för att stå så tätt ihop. Särskilt inte när en del av dem är belgiska tågluffare med stora ryggsäckar.

Nu bor jag lyckligtvis i en del av staden, Hackney, som inte har en enda tunnelbanestation. Varför det förhåller sig så diskuterar de lärde ofta, utan att nå fram till något definitivt svar. Däremot har vi ett suveränt bussnätverk. Bussen är bäst.

Men det är också helvetesvisionerna. Jag tror det var kraschen vid Moorgate 1975, med 43 döda, som avgjorde saken för mig.

Under de fasansfulla dagarna efter 7/7 var det ju åttahundra resor värre att läsa vad som hände i Piccadilly Line-tåget under Russell Square än vad som hände på buss 30 inte långt därifrån, och inte bara för att offren var så många fler till antalet.

Vi borde helt enkelt inte befinna oss så långt under jorden, enligt min mening.