Wallace Stevens
Tretton sätt att betrakta en koltrast
I
Bland tjugo snötäckta berg
var det enda som rörde sig
koltrastens öga.
II
Jag var trehågsen,
som ett träd
i vilket det sitter
tre koltrastar.
III
Koltrasten virvlade i höstens blåst.
Det var en smärre del av pantomimen.
IV
En man och en kvinna
är ett.
En man och en kvinna och en koltrast
är ett.
V
Jag vet inte vilket jag föredrar,
skönheten i inflektioner
eller skönheten i insinuationer,
en koltrast som visslar
eller alldeles efteråt.
VI
Istappar fyllde upp det långa fönstret
med barbariskt glas.
Koltrastens skugga
korsade det, fram och tillbaka.
Stämningen
spårade i skuggan
en otydbar orsak.
VII
O Haddams magra män,
varför föreställer ni er gyllene fåglar?
Kan ni inte se hur koltrasten
spatserar kring fötterna
på kvinnorna runt er?
VIII
Jag vet nobla accenter
och klara, ofrånkomliga rytmer;
men jag vet också
att koltrasten är inblandad
i det jag vet.
IX
När koltrasten flög ur sikte
markerade det gränsen
för en av många cirklar.
X
Vid åsynen av koltrastar
som flyger i en grön luft
skulle till och med välljudets madamer
ge ifrån sig gälla skrik.
XI
Han skred genom Connecticut
i en glasvagn.
En gång borrade skräcken genom honom
när han förväxlade
skuggan av sitt ekipage
med koltrastar.
XII
Floden rör sig.
Koltrasten flyger nu.
XIII
Det var kväll hela eftermiddagen.
Det snöade
och det skulle snöa.
Koltrasten satt
i cedergrenarna.
—————————————
Här det engelska originalet. Jag är inte nöjd med VIII (vad annat kan man ha än “känner till”?) och XII, men rätt så nöjd med V och X.