(På tal om tiggare, en gammal text från augusti 2005:)
Det sitter en tiggare utanför tunnelbanestationen som jag bekymrar mig en hel del för. Inte så mycket just för att han är tiggare, utan för att han inte tycks ha fattat vad tiggandet går ut på. Han kan nämligen inte hantera sin besvikelse.
Varje gång det går förbi någon som inte ger honom en peng tar han det som en fruktansvärd förolämpning. Han blir så upprörd att han bara får ur sig ett drypande sarkastiskt “Well – thank – you – VERY – MUCH!!!” som sedan sitter som en anklagande logga i ryggen på en, hela vägen hem.
Det är klart man känner sig taskig. Men samtidigt undrar man ju hur han kommer att klara av tiggandet om han blir så oerhört besviken, så traumatiserad, varje gång det går förbi en snål människa. För om det är något som karaktäriserar tiggandet – tiggandets “själ” får man väl säga – så är det ju att en hemskt massa snåla människor går förbi. Om man ska vara tiggare så är ju snåla människor regel snarare än undantag, måste vara det, annars skulle man ju inte behövt tigga.
Eller i alla fall inte behövt tigga så särskilt länge, kanske bara ett par timmar på morgonen, eller ett snabbt kvällsskift.
Det är inte att vara hårdhjärtad och inhuman att konstatera att vi har vissa förväntningar på våra tiggare. Alan Bennett skrev en gång om hur besynnerligt störande det är att killen som sitter utanför Marks & Spencer i Camden Town brukar läsa tidningen medan han tigger. Hur kan man vara tiggare om man har uppmärksamheten på annat håll? Vi kräver hans oavvända blick, förväntansfull och illusionslös på samma gång. Det är ju vi som ska ha uppmärksamheten på annat håll, inte han.
Förväntningarna vi har på tiggaren kommer förstås ur en vältummad historiskt-litterär trop: om syskonparet medlidande och förakt. Tiggaren – och givaren – är problematiska figurer inbegripna i ett problematiskt spel: en central metafor hos Shakespeare, hos Nietzsche, hos Brecht, och många andra. “När den medlidsamme böjer sig ner / för att ge en allmosa / är han full av förakt / han hycklar rörelse för att skydda sina rikedomar / och med sin gåva ger han tiggaren / bara en spark”, säger markisen i Marat/Sade.
Det är denna delikata balans i spelet som inte får störas. Givaren fuskar när han ger för mycket, eller av någon pervers princip aldrig ger. Tiggaren vid tunnelbanan fuskar när han blir så överdrivet ledsen, eller är så överdrivet ointresserad som tidningsläsaren. Att tiggare ska spela enligt reglerna är väl det minsta man har rätt att vänta sig för sin femtiöring.
