Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Anteckningar

Categories: Uncategorized
Wednesday, Feb 27, 2013

Under en lång tid talade han till mig i allusioner. Kanske ansåg han att jag var alltför ung, eller så var han rädd för att göra mig till cyniker. Jag lyckades enbart snappa upp fragment av den kritik som yppades i de samtal han hade med andra. Han började öppna sig för mig när jag blivit 24, därför att han ansåg jag borde känna till den omgivning vi befann oss i och vara medveten om vad som väntade oss. Han hyste agg mot min mor för att hon lade hinder i vägen för min utveckling: hon ansåg att ju mer ögonen öppnades på mig, desto större skulle riskerna bli. Hon visste mycket väl att jag inte kunde dölja mina känslor och tankar. Hon var rädd även hon för att jag skulle bli cynisk, och skyddade mig från världen så långt hon kunde. Hon blev arg när min far fällde några sardoniska yttranden inför mig, och talade skarpt till honom på megreliska, som jag inte förstod särskilt väl.

Sergo Beria om sin far Lavrentii Beria (ur ‘Beria My Father: Inside Stalin’s Kremlin’ 2001, min övers. Jag recenserade för övrigt boken i DN, en html-version finns här)

Jag håller på att rota bland gamla anteckningar och annat. Så det kan säkert komma mer. If you’re lucky.

Namn & Nytt

Categories: Språk
Monday, Feb 25, 2013

The Guardians vetenskapskorrespondent heter Ian Sample. Jag känner en ljudtekniker som heter David Crackles. En oproportionerligt stor andel amerikaner med mindrevärdeskomplex heter Small i efternamn.

Vid tidpunkten för en olycka vid Sellafield år 1986 var den offciella talesmannen för British Nuclear Fuels Ltd en man vid namn Con Allday. Men herr Bluffar-Hela-Dagen gjorde inget bra jobb ifrån sig. Man ersatte honom med en man som hette Neville Chamberlain.

Hvad gör väl namnet? Det, som ros vi kalla / Med annat namn dock lika ljufligt doftar…

(Med anledning af…)

£=SEK

Categories: Svenskt allmänt
Saturday, Feb 23, 2013

Kan någon förklara för mig – långsamt – varför pundet idag kostar mindre än tio kronor att köpa (9.79 vid senaste titten)? Är det därför det var så mycket svenskar på Broadway Market idag? Jag menar, inte för att jag har tillräckligt med kronor eller pund för att bekymra mig, men jag hade liksom vant mig vid att pundet kostar sådär 12 spänn… Fel av mig. What happened?

Lundkvist profilerar

Categories: Kulturellt
Friday, Feb 22, 2013

poeterArtur Lundkvists lilla häfte “Poeter i profil: tolv poetporträtt” (en titel som väl knappast kan lämna någon i det minsta tvivelsmål om innehållet…) kom som ett brev på posten i förra veckan (tack, M!).

Den utgavs som FIB:s Lyrikklubbs årsbok 1959, och kostade fem kronor. Jag tycker alltid det är något väldigt hemtrevligt med äldre föremål som kostade just fem kronor. Det går att lita på saker som kostade fem kronor.

Och Artur Lundkvist går absolut att lita på. Här är han inte så mycket kritiker som introduktör, och kanske var det i den rollen han egentligen klädde sig bäst. (Jag tror mig aldrig någonsin ha läst en dikt av Artur Lundkvist, nu när jag tänker på det…).

Han har verkligen förstått sig på dessa tolv poeter, och det han skriver är aldrig mindre än förnuftigt, och aldrig mer än bra. Man får sig dessutom flera funderare på modeskiftningarna i den moderna lyriken. Wallace Stevens är förstås alltid aktuell, men vem läser idag Paul Eluard? Varför känns surrealismen så förfärligt gammalmodig (även om jag lockats läsa om Tristan Tzara igen)? Är Dylan Thomas idag verkligen så stendöd som han framstår här? Henri Michaux kan också vara värd ett återbesök, förresten, liksom förstås René Char.

En annan funderare är om det överhuvudtaget skrivs sådana här introduktioner till utländska poetiska författarskap längre? Jag har en känsla av att det idag kommer ut avsevärt fler sådana författarskap i svensk språkdräkt än det gjorde 1959, men ska gärna låta mig överbevisas om motsatsen. Mycket givande läsning, hur som helst.

Solsken

Categories: Uncategorized
Friday, Feb 22, 2013

Som sagt var, om man kan kolla den här videon utan att tappa hakan så är det nåt fel på en… Mer här i Slate.

Vita människor kan inte sjunga blues…

Categories: Uncategorized
Wednesday, Feb 20, 2013

…särskilt inte när de heter Stevie Winwood… på (vad är det?) estniska?

 

Canto 81 (igen)

Categories: Kulturellt
Tuesday, Feb 19, 2013

Jag läser just Artur Lundkvist om Ezra Pound (i “Poeter i profil: tolv poetporträtt” FIB:s Lyrikklubb 1958) där han återger några rader ur Lars Forssells översättning av den Canto 81 som jag flera gånger skrivit om förut (bl.a. här). Där Sonnevi/Ullén har “Vad du älskar djupt skall ingen ta ifrån dig…” väljer Forssell “Vad du troget älskar skall ej rövas från dig / Vad du troget älskar är din sanna arvedel…”

“Troget” är definitivt bättre än “djupt”, dock utan att nå ända fram till den mångfasetterade innebörden i “lovest well”… Forssells tolkning av slutstrofen är också suverän (obs: radbrytningen är inte som den egentligen ska vara, men det går för tillfället att förbise)

Du är en slagen hund under en hagelstorm,
En uppsvälld skata i ostadig sol,
Halvt svart, halvt vit
Ej kan du skilja stjärt från vinges form
Slå ner din fåfänga
Hur fult du hatar
Fostrad i falskhets knä
Slå ner din fåfänga
Snar till förstörelse, snål i barmhärtighet,
Slå ner din fåfänga,
Jag säger dig slå ned.
Men att ha gjort – där icke göra vore möjligt –
är ej fåfänglighet
Med ödmjukhet ha knackat på
Att en glömd må öppna
Att ur luften ha samlat en livfull tradition
och ur ett fint gammalt öga den obesegrade lågan
är ej fåfänglighet.
Här ligger villfarelse blott i det icke gjorda,
blott i misströstans svekfullhet.

——————————

(Här finns originalet, med länk till ljudfil där Pound själv läser strofen, inspelad tror jag i Spoleto 1965)

En veklagan

Monday, Feb 18, 2013

Den finns i den brittiska mediavärlden en väletablerad, och väl utbredd, kultur av professionalism som bl.a. yttrar sig på det viset att man alltid svarar på tilltal.

Om jag som journalist och skribent tar kontakt med en medieorganisation i vilket syfte det än må vara – i allt från program- eller artikelidéer, till en enkel förfrågan om mer information om något specifikt – så får man utan undantag svar inom en vecka, oftast inom 48 timmar. Jag ska ge några exempel från enbart de senaste tolv månaderna.

* I en teveserie om historia förmedlades en uppgift jag aldrig hört talas om förut. Jag mailade producenten, som omedelbart mailade tillbaka och sa att han vidarebefordrat mitt mail till researchteamet. Jag hörde inget mer på ytterligare fem dagar, när då producenten själv mailar mig och undrar om jag fått svar på min fråga. När jag svarade nej kickade han upp en storm och jag fick mitt svar följande dag.

* Jag mailade till BBC:s radioarkiv och undrade hur jag kunde komma över en inspelning av ett gammalt program jag gjorde en gång: formulär att fylla i, avgifter, rättighetsstrul? Ingetdera. Jag fick en cd med programmet två dagar senare, no questions asked.

* En artikel på Guardians Commentsidor nyligen gjorde mig ganska förbryllad, bl.a. eftersom den verkade innehålla ett par-tre ganska flagranta breaches of privacy, ett omstritt ämne i det här landet (som vi vet: se McKennitt v Ash-kategorin härbredvid…). Jag mailade redaktören i fråga, och fick ett uttömmande svar 48 timmar senare – i vilket hon först ursäktade sig för det fördröjda svaret…!

* Ronald Dworkin-historien (se Pressylta 15/2/13). På en lördag kväll mailade jag The G:s obitredaktion för att få kontakt med artikelförfattaren Godfrey Hodgson. Jag fick meddelande från obits vid lunchtid söndag att de vidarebefordrat. Jag fick mail från Hodgson tre timmar senare.

* Vid två tillfällen har jag erbjudit artiklar till två olika tidskrifter, och det blev nej tack båda gångerna: den ena för att deras advokater inte ville släppa igenom den, den andra för att ämnet blivit något överspelat. Båda gångerna fick jag inom några dagar telefonsamtal som svar på mina ursprungliga mail, med ett par roliga och konstruktiva samtal som följd.

Ingen av de ovanstående hade behövt ens svara mina mail, om de inte velat, och jag hade egentligen inte blivit särskilt förvånad om jag bemötts med tystnad.

Men det här landets mediekultur ser det, inte bara som en professionell hederssak att ställa upp och hjälpa till med vad man kan, så fort man rimligtvis kan – utan det vilar också på rent egenintresse, i så måtto att man själv flera gånger säkert behövt (och kommer att behöva) journalistisk hjälp av det här slaget. Det blir en professionell nödvändighet att hålla det ömsesidiga samspelet flytande.

I Sverige existerar helt enkelt inte den professionella kulturen. Jag talar nu av över trettio års erfarenhet, och det kan mycket väl hända att min situation är något speciell, vad gäller det fysiska avståndet jag alltid haft till den svenska medievärlden. I så fall vore det intressant att höra andra erfarenheter.

I princip gäller för mig erfarenheten att man enbart kan räkna med prompt svar – om det kommer ett svar överhuvudtaget – om man redan känner personen i fråga. The rest is silence. Och, nej, jag tänker inte ge exempel. Det här är människor och institutioner jag möjligtvis, förhoppningsvis, kommer att samarbeta med i framtiden. I’m not a fool, fool...

Men väsensskillnaden är gastkramande. Det svajar en skylt på ytterdörren till svenska media: “Stör ej!” Och det är kanske där man ska leta efter ett av många skäl till att det finns så mycket okvalificerat skit i svenska media. Man är inte öppen för samspelet, inte intresserad av yttervärlden. Det brukar kallas “institutionell stasis” och det är vid såna tillfällen styrelsen brukar dra in gäng som McKinsey för att sparka folk i ballarna och säga till dom att uppföra sig.

Mycket av detta går naturligtvis tillbaka på att man befriade sig från frilansare. Allt ska produceras in-house. Problemet med den strategin är samma problem som Stalin råkade på med kollektiviseringen av det sovjetiska jordbruket. Det finns inga nomadiserande fåraherdar kvar, för dom har alla arkebuserats. Det finns inga riktiga konstkritiker kvar, för vi hade aldrig råd att ge dem rejäla frilanskontrakt.

Om man förlorar den kontraktsbundna kontakten med yttervärlden förlorar man ofta också alla anspråk på samtidighet, på de ständigt omformulerade kritiska positionerna, på att känna till och kunna, allt utanför gränserna… En institution klarar definitionsmässigt inte av att vara antiinstitutionell. What the fuck’s the mystery?

The mystery sitter på välbetalda poster i styrelsen, och de sitter i bekväma stolar på redaktionerna. Det är bedrövligt. Bedrövligt förutsägbart.

Ryska spioner

Categories: Uncategorized
Monday, Feb 18, 2013

spion

Den här spionen behöver äta upp sig, helt klart

Cryptome hittade jag ett gäng ryska spioner i en mängd olika typer av löjliga uniformer (är ryssarna världsbäst på löjliga uniformer? Eller är det engelsmännen?) Ni kommer väl för övrigt ihåg bildgalleriet på våra favorit-Stasiagenter?

Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004