Den finns i den brittiska mediavärlden en väletablerad, och väl utbredd, kultur av professionalism som bl.a. yttrar sig på det viset att man alltid svarar på tilltal.
Om jag som journalist och skribent tar kontakt med en medieorganisation i vilket syfte det än må vara – i allt från program- eller artikelidéer, till en enkel förfrågan om mer information om något specifikt – så får man utan undantag svar inom en vecka, oftast inom 48 timmar. Jag ska ge några exempel från enbart de senaste tolv månaderna.
* I en teveserie om historia förmedlades en uppgift jag aldrig hört talas om förut. Jag mailade producenten, som omedelbart mailade tillbaka och sa att han vidarebefordrat mitt mail till researchteamet. Jag hörde inget mer på ytterligare fem dagar, när då producenten själv mailar mig och undrar om jag fått svar på min fråga. När jag svarade nej kickade han upp en storm och jag fick mitt svar följande dag.
* Jag mailade till BBC:s radioarkiv och undrade hur jag kunde komma över en inspelning av ett gammalt program jag gjorde en gång: formulär att fylla i, avgifter, rättighetsstrul? Ingetdera. Jag fick en cd med programmet två dagar senare, no questions asked.
* En artikel på Guardians Commentsidor nyligen gjorde mig ganska förbryllad, bl.a. eftersom den verkade innehålla ett par-tre ganska flagranta breaches of privacy, ett omstritt ämne i det här landet (som vi vet: se McKennitt v Ash-kategorin härbredvid…). Jag mailade redaktören i fråga, och fick ett uttömmande svar 48 timmar senare – i vilket hon först ursäktade sig för det fördröjda svaret…!
* Ronald Dworkin-historien (se Pressylta 15/2/13). På en lördag kväll mailade jag The G:s obitredaktion för att få kontakt med artikelförfattaren Godfrey Hodgson. Jag fick meddelande från obits vid lunchtid söndag att de vidarebefordrat. Jag fick mail från Hodgson tre timmar senare.
* Vid två tillfällen har jag erbjudit artiklar till två olika tidskrifter, och det blev nej tack båda gångerna: den ena för att deras advokater inte ville släppa igenom den, den andra för att ämnet blivit något överspelat. Båda gångerna fick jag inom några dagar telefonsamtal som svar på mina ursprungliga mail, med ett par roliga och konstruktiva samtal som följd.
Ingen av de ovanstående hade behövt ens svara mina mail, om de inte velat, och jag hade egentligen inte blivit särskilt förvånad om jag bemötts med tystnad.
Men det här landets mediekultur ser det, inte bara som en professionell hederssak att ställa upp och hjälpa till med vad man kan, så fort man rimligtvis kan – utan det vilar också på rent egenintresse, i så måtto att man själv flera gånger säkert behövt (och kommer att behöva) journalistisk hjälp av det här slaget. Det blir en professionell nödvändighet att hålla det ömsesidiga samspelet flytande.
I Sverige existerar helt enkelt inte den professionella kulturen. Jag talar nu av över trettio års erfarenhet, och det kan mycket väl hända att min situation är något speciell, vad gäller det fysiska avståndet jag alltid haft till den svenska medievärlden. I så fall vore det intressant att höra andra erfarenheter.
I princip gäller för mig erfarenheten att man enbart kan räkna med prompt svar – om det kommer ett svar överhuvudtaget – om man redan känner personen i fråga. The rest is silence. Och, nej, jag tänker inte ge exempel. Det här är människor och institutioner jag möjligtvis, förhoppningsvis, kommer att samarbeta med i framtiden. I’m not a fool, fool...
Men väsensskillnaden är gastkramande. Det svajar en skylt på ytterdörren till svenska media: “Stör ej!” Och det är kanske där man ska leta efter ett av många skäl till att det finns så mycket okvalificerat skit i svenska media. Man är inte öppen för samspelet, inte intresserad av yttervärlden. Det brukar kallas “institutionell stasis” och det är vid såna tillfällen styrelsen brukar dra in gäng som McKinsey för att sparka folk i ballarna och säga till dom att uppföra sig.
Mycket av detta går naturligtvis tillbaka på att man befriade sig från frilansare. Allt ska produceras in-house. Problemet med den strategin är samma problem som Stalin råkade på med kollektiviseringen av det sovjetiska jordbruket. Det finns inga nomadiserande fåraherdar kvar, för dom har alla arkebuserats. Det finns inga riktiga konstkritiker kvar, för vi hade aldrig råd att ge dem rejäla frilanskontrakt.
Om man förlorar den kontraktsbundna kontakten med yttervärlden förlorar man ofta också alla anspråk på samtidighet, på de ständigt omformulerade kritiska positionerna, på att känna till och kunna, allt utanför gränserna… En institution klarar definitionsmässigt inte av att vara antiinstitutionell. What the fuck’s the mystery?
The mystery sitter på välbetalda poster i styrelsen, och de sitter i bekväma stolar på redaktionerna. Det är bedrövligt. Bedrövligt förutsägbart.