Jag kan inte riktigt släppa det där med “androm till varnagel”… (är “androm” gammalt dativ, för övrigt?)

Föreställ er att ni inte kan svenska, överhuvudtaget. Föreställ er sedan en serie böcker och/eller ett dataspel som utspelar sig i en, typ, fantasy/warcraft-värld som är en osalig blandning av de gamla vanliga kulturella/historiska/visuella klyschorna: de teutoniska krigen, Tolkien och Ringen, nazismen, nordisk mytologi och språk, keltisk mytologi och språk, där de säger saker som “…blighted by the curse of Fjordor…” och “…he is Brigg, son of Heldor the Bard…”, och där dom slåss med stora svärd och stora skägg.

I denna värld utgörs the good guys av en stam heroiska krigare, de så kallade tillerna, vars hövdingar är ett brödrapar, tvillingar, den ena modigare än den andra, den andra stridsdugligare än den ene. Deras namn?

Den ene heter Enom till’Straff. Den andre heter Androm till’Varnagel.

Sweet, or what…?

Jag berättar egentligen detta bara som androm till varnagel, eller vad det heter… (Androm till varnagel..??)

Hur som haver, jag försöker rigga upp ett litet bärbart tangentbord till min smartphone, så att jag slipper ta laptopen med mig till bibban, och utan att behöva tap-tap-skriva på mobilskärmen. Så jag amazonade ett litet tjusigt tangentbord för Bluetooth, och parade upp den hur lätt som helst. Men inget hände när jag skrev på den.

Efter många förhandlingsrundor med Pressyltas tekniska avdelning visar det sig att blåtandade tangentbord inte funkar med Android (v. 4.1.1) utan man langar in en app (kallad BlueInput, curse it…) in emellan. Denna app visar sig vara så jävla omständlig, långsam och buggig att det knappast verkade värt besväret.

Så jag stängde av appen och bestämde mig för att ge bort tangentbordet till en vän som bara retar sig på sin iPads tangentbord (med iPhones och iPads funkar Bluetooth utan problem eller mellanappar).

Men den jävla appen vägrade ge sig och blockerade till slut tillträdet till hela mobilen, så att vi fick dra ur massa kontakter för att få den tillbaka till factory settings igen. Dussintals appar försvunna, liksom foton, anteckningar, blaha blaha. Inte hela världen, kanske. Men inte vad jag behövde just nu.

Vad jag behöver just nu är snarast en kopp kaffe och en bulle. Härnäst ska jag pröva på en usb-tangentbord i stället. Det ska vara mindre komplicerat, och billigare.

Blev just påmind, inte bara om Baudelaire utan om det sorgliga faktum att min franska befinner sig på den skamliga sidan av obefintligheten, dvs där jag kan lite grand, men aldrig någonsin mer… Att kunna läsa Baudelaire, Stendhal, Rimbaud, Flaubert med den behållning man borde få… en naude att stilla bedja om…

Nå, här är i alla fall den ganska flippade “Låt oss ge de fattiga stryk!” ur Spleen de Paris (1869) på fransosiska och på anglikanska.

Står det som bekant på det orangea kuvertet. I och för sig hoppas man väl få kunna se kuvertets innehåll snarare än kuvertet på webben, men lige mege. Det är det här med brandgult i bestämd form: SAOL säger att orangea-formen är “möjl.” Men möjlig då enbart tekniskt, kanske, inte i verkliga världen, inte på de brandgula kuverten. Eller med andra ord, är det bara jag som tycker det här ser konstigt ut? När ni läser meningen högt, säger ni oransch eller oranscha?

Hittade bilden på rännstensungarna i rännstenen runt hörnet häromkvällen. Man vill ju gärna tro att den togs på gatan nedanför, också den runt hörnet.

Michael Lewis i NYRB berättar en underbar anekdot från sin vistelse i London på 1980-talet:

There was a small grocery store around the corner from my flat, which carried a rare enjoyable British foodstuff, McVities’ biscuits. One morning the biscuits were gone. “Oh, we used to sell those,” said the very sweet woman who ran the place, “but we kept running out, so we don’t bother anymore.”

Men Lewis misstar sig på så vis att det där skulle vara en inställning som hör till det förgångna. Det är en i allra högsta grad än idag levande företeelse.

Matkedjan Waitrose brukar ha ett alkoholfritt rödvin som många är förtjusta i, bl.a. min hustru, men alltför ofta är det tomt på hyllorna. När man frågar personalen om de ska få in mer så får man titt som tätt svaret att Waitroses inköpsavdelning överväger upphöra med det.

Många som skriver om London, inte minst Peter Ackroyd, vill göra gällande att marknaden (i både konkret och abstrakt mening) utgör stadens väsen, är den övergripande metaforen och den underliggande verkligheten. Och det finns väl fog för det påståendet, även om man principiellt ska akta sig för metaforer när man beskriver städer.

Men det är i så fall en marknad vars smithska hand i själva verket är alltför synlig. Det finns en slags butter anti-kapitalism inbyggd i kapitalismen. En ovillig handelsman.

Brittiska frivilliga avreste ofta från Victoria Station med en helgreturbiljett till Paris – en biljett som man inte behövde pass för. Väl i Paris upptäckte de att taxichaufförerna inte behövde adressen till de förment hemliga mötesplatserna. Ett flertal av dem besökte bordeller och drack ordentligt innan de förpassades söderut till Perpignan, varifrån de sedan fotvandrade över Pyrenéerna. De anlände till den bergskedja som markerade spanska gränsen vid soluppgången: de sjöng Internationalen och blev överväldigade av känslor. Tåget till Barcelona gick så sakta att de kunde hoppa ner i apelsinlundarna, kasta frukt upp till sina kamrater, och sedan klättra ombord igen. I Barcelona möttes de av en tumultartad blandning av blåsorkestrar och skallande paroller. Därifrån sändes de till Albacete (…)

Jag måste erkänna: hjärtat klappar fortfarande, hur många gånger man än läst om det. (Källa: LRB/betal)

Den här anteckningen minns jag överhuvudtaget inte alls… Så till den milda grad att jag t.o.m. tvivlar på att jag själv skrivit den. Men där ligger den, ovedersägligen, bland gamla Word docs i arkivet.

Den fjortonde maj fick jag hand om Harry, en åttaårig liten kille som växt upp i en familj som försörjde sig på att fejka roliga videos för blooperprogrammen på teve. Harry var nu ensam i världen. Hela hans familj hade omkommit i en förfärlig olycka som jag inte närmare ska beskriva här, helt enkelt för att jag inte äger talang nog som författare för att kunna beskriva den utan att det hela blir outhärdligt. Harry förstod ingenting.

And that’s it. Är det början på en novell…?

(Jag tror inte den här recensionen heller blev publicerad… Pärlor för svin, eller vadå?)

John McWhorter
Word on the Street: Debunking the Myth of A “Pure” Standard English
Perseus

Tonårskillar, som alla vet, pratar konstigt. Själv vet jag detta, för jag hittar ofta en drös av dem i ett rum på övervåningen. Var de kommer ifrån har jag ingen aning om. Men planeten Mars verkar troligt.

I mina trakter i norra London har de en mer guttural, “rundare” accent än vad som är fallet exempelvis söder om Themsen. Som i alla geografiska varianter av ungt Londonspråk hör man förstås också cockneyns glottisstötar (‘hot water-bottle’ blir ‘o’ wa’erbo’le) och en vokabulär som är på samma gång historiskt resonant och extremt trendkänslig. I skrivande stund betyder till exempel dark dåligt och safe bra.

(more…)

(En recension, som vad jag vet inte blev publicerad, från sådär 2001)

A.S. Markovits/S.L. Hellerman
Offside: Soccer and American Exceptionalism
Princeton University Press

En av trailer-filmerna inför fotbolls-VM i USA 1994 visade en kille i tolvårsåldern som var helt fenomenal på att hålla bollen i luften med fötter, knän, huvud och axlar. Men det slog mig, när jag såg den, att idén till filmen måste ha kommit från någon som egentligen inte visste särskilt mycket om fotboll. Trailern lämnade den fotbollskunnige tittaren i det stora hela oberörd av det enkla skälet att ekvilibristik inte har så förfärligt mycket med saken att göra. Frågan förblev obesvarad: “Men kan han spela boll?”

(more…)