En gitarrist någon nämnde för mig nyligen, Jonathan Kreisberg, råkade vara i stan, spelade några kvällar på Pizza Express. Som vanligt missade man. Shit. Klippet är en fin version av ‘Caravan’, som en del kanske kommer ihåg i en ursprungligare (?) version…

Man cannot sit still, contemplating his destiny in this world, without going frantic. So he invents ways to take his mind off the horror. He works. He plays. He accumulates the preposterous nothing called property. He strives for the coy eye-wink called fame. He founds a family and spreads his curse over others. All the while the thing that moves him is simply the yearning to lose himself, to forget himself, to escape the tragic-comedy that is himself. Life, fundamentally, is not worth living.

Skrev H.L. Mencken. Dorothy Parker, en slags själssyster (även om de inte alls kom överens den enda gången de träffades, eftersom Mencken uttalade sig nedsättande om svarta) sammanfattade:

Résumé

Razors pain you;
Rivers are damp;
Acids stain you;
And drugs cause cramp;
Guns aren’t lawful;
Nooses give;
Gas smells awful;
You might as well live.

“Secrets kept secret are sterile, like mules”… John Young på Cryptome bidrar med en serie intressanta reflektioner över statshemligheternas irrelevans och död: “Secrets Don’t Matter“.

Vad sägs? Dessa tjusiga ting försäljs av min vän Irina på Broadway Market, E8, varje lördag, och på Camden Passage, N1, varje söndag.

Om ni undrar var i hela friden inspirationen till den här posten kom ifrån… Det är Bodils fel…

Bevisunderlaget är kanske väl tunt tills vidare, men det har aldrig förut hindrat Pressylta från att dra en massa långtgående slutsatser, oder was?

Det handlar om en specifik användning av ordet/bereppet “världen” i tidiga sextiotalets populärkultur. Mina två huvudsakliga exempel är då Eddy Arnolds ‘Make the World Go Away’ (som jag länkade till igår) och musikalen ‘Stop the World – I Want to Get Off‘ (som blev ‘Stoppa världen – jag vill stiga av‘ på Scalateatern 1963, Jan Malmsjös stora genombrott, för övrigt).

I båda fallen står “världen” då för vad man kanske kan kalla verklighetstrafiken: allt stoj och larm och hets, alla konflikter och kompromisser, ständig ångest och oro, flyktig glädje och hastig kärlek, ett evigt oväsen, det där lågfrekventa surret en del vill höra inunder allting, alltid.

Och i båda fallen vill man kliva av ekorrhjulet och lämna larmet bakom sig i akt och mening att kunna förverkliga Lillemans kärlek till Evie, och Eddy Arnolds till hans gamla flamma: en genuin kärlek, ett uppgående i en annan som inte är möjlig under världsliga förhållanden.

Jag har en känsla av att vi befinner oss i närheten av en diskussion om fetischism som pågår hos Rasmus Fleischer, men kan inte säkert lova. Det blir i alla fall en slående tanke när man kompletterar dessa två exempel med ett tredje: Jim Reeves klassiska ‘Welcome to My World‘… och i synnerhet refrängens avslut: en värld “built with you in mind”.

Det här blir då en slags “motvärld” i förhållande till den larmande verkligheten, men i slutändan förstås lika mycket av en konstruktion, ett förtingligande av kärleksrelationen.

Koppla då dessa tankemönster till det historiska skedet vi rör oss i, dvs. när den västerländska välfärden “verkligen” hade etablerats och produktionshjulen snurrade för fullt. Samtidigt håller “1968” på att förpuppas i just samma skede, och med det en bild av “världen” som på ett vis är diametralt motsatt, men på ett annat vi verkar väldigt närbesläktat.

Ser fram emot kommentarer.

Inte för första gången står jag idag på Broadway Market, E8, och iakttar the tide of humanity surfa förbi. Och inte för första gången slår mig tanken att många av de jag ser inte skulle existerat idag, om vi inte blivit så jävla blödiga och avskaffat steriliseringen av underlägset människomaterial, bara för att nazisterna sprang iväg med just den bollen och gjorde manégepolitik av det.

I jest.

Broadway Market är en extremklasspolitisk marknad, som få andra är. Här kan yummy mummies sitta och dricka mintté på La Bouche, medan London Fields Boys (dom har ingen website) ränner omkring med skjutvapen mitt framför dem. Här trängs androgyna hipstervrak i för små kavajer med underklassmonstrum i alldeles för stora byxor och alldeles för dyra drogvanor. Om man, chockad och konsternerad, plötsligt skulle ropa “Get real!” skulle varenda en av dem svara, “How much are you selling it for?”

Alla samhällen är klassamhällen, men här verkar man leva ut det på ett mycket mer radikalt, eller nej, jag menar skränigt vis. Den engelska medelklassen är något av det mest skräckinjagande man kan möta i dagsljus, en vanlig lördag i mars, för de skriar som åsnor, och gör inget annat än äger. Den engelska underklassen är något av det mest motbjudande man kan möta, vilken tid som helst på dygnet, och de pratar genom näsan, och går på Ritalina.

I jest. But only just.

Kampanjen att få de engelska förtalslagarna reformerade är inne i ett kritiskt skede. Hela saken håller på att undermineras av överhuset och vi behöver allt stöd vi kan få. Här finns bakgrund. Sök vidare, läs, reflektera. Yttrandefriheten, inte bara i UK, står på spel. Skriv på uppropet, skriv till din MP om du bor häröver. Det är bråttom. Illegitimi non carborundum!

Jag har tvekat lite inför att skriva något om detta, för det är ganska vahettere prurient. Men också otroligt fascinerande. Historien om Lib-Dempolitikern (och f.d. Guardianjournalisten) Chris Huhne och ekonomen Vicky Pryce har slutat i ett blodbad, där båda nu riskerar fängelse.

Historien går i korthet ut på att Huhne plötsligt lämnade Pryce för en annan kvinna, och Pryce beslutade sig för att hämnas. Hon spred då historien om hur Huhne i mars 2003 “tvingat” henne att ta på sig tre körkortsprickar för fortkörning som Huhne själv hade dragit på sig.

En skitsak, i princip, som nu ödelagt en hel familj, två högtflygande karriärer har kraschlandat i raviolin, och världen ser på med skräckblandad förtjusning. Caroline Davies i The G sammanfattar historien bra.

Senare (11/3/2013): Båda fick åtta månader. Här är vad de har att vänta sig.

Det här är jättestort. Att Petraeus och Pentagon är direkt inblandade i tortyr. Det kommer förstås att rulla under en försvarlig tid, men redan nu kan man väl anmärka att media fortfarande har en roll att spela, inkluderat BBC. Sheeesh…

Senare: Donald Rumsfeld måste nu ställas inför rätta, skriver Richard Norton-Taylor. Här kan man se dokumentären (51 min). Här ett porträtt av James Steele, centralfiguren i hela härvan, a real charmer…