En WIN-Gallupundersökning om sociala attityder har visat att fransmännens förväntningar på det kommande året rankade lägre än de hos människor i Irak och Afghanistan.

Trots fri sjukvård, 35-timmars arbetsvecka och så mycket saucisson sec man kan sätta i sig, så är fransmännen bland de dystraste människorna i världen. Och enligt professor Claudia Senik har de bara sig själva att skylla, står det i dagens Observer. De lär sig dysterhet främst i skolan, tydligen, la douleur står på veckoschemat, in emellan historia och gymnastik.

Inte minst märkligt är att invandrare må vara hur glada i hågen de vill när de anländer, de blir lik förbannat dystrare och dystrare med åren, visar undersökningar. Och det har inget med språket att göra, står det i artikeln (och varför i hela friden skulle det ha det?) eftersom franskspråkiga människor i angränsande länder inte alls är särskilt dystra.

Artikeln i papperstidningen illustreras för övrigt med foton på Albert Camus och Edith Piaf.

En blandning av imbec- och senilitet gjorde att jag inte upptäckt förrän nu att Fredrik la in en väldigt informativ och kul kommentar till den där posten om de ryska “spionerna” (som egentligen var soldater) för ungefär tio år sedan… Jag ber om ursäkt!

Och sedan – vad tyst det blev! Det är som om bloggosfären åkt på semester de senaste dagarna. Det är i princip bara Bengt O. och Torsten och jag kvar på internet. I alla fall enligt Statcounter: mina besökssiffror ligger c:a 30% under normalt. What gives?

Och de få hits jag får kommer ofta hit för att läsa mitt recept för sobrasadakorven… Och jag som ska vara “en litterär hora” och allt… I’m selling myself too cheap…!!!

On the 50th anniversary of her death, it may be that [Sylvia] Plath is the patron saint of passive aggressives – of all those who once imagined they might just vanish or die and leave everyone feeling very sorry.

Talitha Stevenson i New Statesman håller med mig till punkt och pricka.

Intressant, i alla fall för mig, att följa “budgivningen” på The Vamp (se föregående post). Det närmar sig 20% av totalsumman, efter två dagar (plus en förstadag när en designtidning hade exklusiv tillgång), och det bådar ganska gott. Särskilt med tanke på att en majoritet – en del säger 9 av 10 – av Kickstarterprojekt brukar bita i gräset.

Vilket för tanken vidare till det här med crowd-funding rent allmänt. Att skriva romaner med sådan backning har ju redan gjorts; jag tror i de högre pledge-nivåerna fick man vara med som figur i handlingen. Filmer har väl också kommit till på det viset, var det inte ‘Snakes on a Plane’ som var den första…?

Det är väl egentligen en extrem form av aktieägardemokrati… Det borde väl inte vara omöjligt att crowd-funda exempelvis ena sidan i ett inbördeskrig, som i Syrien. Fast det kanske skulle bli komplicerat att få ihop en vettig reward structure: på de högre pledge-nivåerna kanske det finns taburetter i en framtida regering att få, eller lukrativa kontrakt på bauxitutvinning.

Skulle det gå att crowd-funda ett helt liv, en finansiell version av The Truman Show? På de lägre pledge-nivåerna då en inbjudan till en kopp te med personen i fråga, på de högre ett löfte om äktenskap (könsneutralt)… Framtiden får väl utvisa. Vilket är en skrämmande tanke, bara det.

Så har man varit med och sjösatt sitt första Kickstarterprojekt, som ligger uppe från och med idag. Det handlar om en oerhört fiffig anordning som heter The Vamp, en slags Bluetoothlänk mellan ens smartphone/padda och de gamla fina hi-fi-högtalarna som ligger och skräpar i våra källare och garderober. Och som fortfarande faktiskt är rätt oslagbara vad gäller ljudkvalitet. Så det rör sig om en slags akustisk återvinning, dessutom.

The Vamp är byggd och designad av Paul Cocksedge, som veteranerna bland er vet att jag skriver copy för titt som tätt. Här har jag väl haft en hand med i det mesta av textmaterialet. Kickstarterprojekt ligger alltså uppe i fyrtio dagar, och det ska förstås bli spännande att se hur det går. Jag tycker själv the pledge tiers är rätt väl genomtänkta, summorna man kan investera ligger ju till stor del i den lägre delen av spektrumet. Videon (gjord av Toma Jablon) funkar också utmärkt, som jag ser den: rappt och to-the-point.

Kickstarter finns alltså sedan i höstas också i en brittisk upplaga, även om det även här är gott om amerikanska besökare/investerare. Som jag förstått det började Kickstarter som ett sätt att finansiera framför allt dataspelsprojekt, men har nu vuxit till att omfatta allt från musik till teknik. Crowd-funding är väl vad det är, i princip. Hur som haver, den som vill länka till den här posten – eller direkt till Kickstarter via länken ovan – får naturligtvis gärna göra det!

(Foto: Mark Cocksedge)

Det brukar sägas att när alla partierna i underhuset tar ett enhälligt beslut brukar det sluta i katastrof. Exemplen är många, från Dangerous Dogs Act 1991 till Irakkriget 2003. Och det ser faktiskt ut som om beslutet om den nya pressregleringen från igår kommer att gå samma väg.

Här finns en ganska uttömmande Q&A i The G, men den efter fyra långa månader framförhandlade lösningen går i korthet ut på att man tricksade sig förbi Levesons bud om lagstiftning genom att i stället lägga in regleringen i en Royal Charter, en kunglig stadga som i princip går att ändra på (dvs. där politikerna i princip skulle kunna utöka lagen på bekostnad av pressfriheten). Det löste man i sin tur genom att med en allmänt hållen mening lagstadga om att Royal Charters i fortsättningen enbart får ändras med en 2/3 majoritet i underhuset.

Det är delvis denna “lagstiftning by-the-back-door” som flera av de större tidningsbolagen nu motsätter sig. Men vad de minst lika starkt opponerar sig mot är att det nya pressrådet (eller vad det nu kommer att kallas) kommer att bli inte bara genuint oberoende i det att tidningsindustrin inte har något veto över vem som ska sitta i rådet, utan att rådet dessutom har rätt att direct (i motsats till require) tidningarna att föra in framträdande ursäkter, i grava fall på förstasidan, samt att de kan utfärda “exemplariska” böter – vilket bl.a. skulle inneburit att Madeleine McCanns föräldrar skulle fått ofantligt mycket större skadestånd av t.ex. Daily Express än de fick i rättegången 2009.

Det är alltså i skrivande stund högst tveksamt om tidningsindustrin i stort kommer att gå med på den nya regleringen. Tidningen Spectator har redan annonserat att man tänker bojkotta det nya pressrådet. Men den kanske tyngst vägande kritiken går tillbaka till en svaghet som fanns redan i Levesons ursprungliga rapport: det här är en debatt om, och en reglering av, en döende industri. Leveson sa ju överhuvudtaget lite eller inget om internet, vilket är bisarrt på gränsen till perverst. Nick Cohen i just Spectator i sedvanligt syrlig om frågan; The G rapporterar likaså om bloggar och definitionen på “relevant publisher”.

Så här långt ser det alltså ut som ännu en great British cock-up, i en lång tradition av dem. Det blir hur som helst anledning att återkomma.

PS: Det vore förresten orättvist om jag gav intryck av att det bara är högerpressen som opponerar sig mot den nya pressregleringen. Det gör många progressiva och liberala röster också: Nick Cohen är ett exempel, Index on Censorship ett annat. Den internationella kritiken går också att läsa om här.

PPS 20/3: Och så ska man som vanligt läsa den kloke Simon Jenkins… “Det här är en seger för de rika, kända och mäktiga”. En argumentering som egentligen är en spegelbild av Nick Cohens. Welcome to Britain.

PPPS 21/3: New Statesman har nu sällat sig till Spectator och Private Eye och tar avstånd från den nya pressregleringen.

Detta just från Libel Reform Campaign, som jag skrivit om en del. Att saker och ting håller på att utveckla sig snabbt just idag beror alltså på parlamentsdebatten om pressreglering, som pågår just nu. Jag ska posta mer om den överenskommelse som verkar ha nåtts när dammet lagt sig…

Dear Friends

There has been some important news today. An agreement has been struck to remove the ‘Leveson’ amendment to the Defamation Bill. This is welcome news. All your letters to MPs and the Prime Minister have made clear why the Defamation Bill matters, and why it must not be caught up in the debate about press regulation. Thank you so much for taking up the cause so actively.

We are still waiting for confirmation that the Defamation Bill will be back before Parliament in the next couple of weeks, so if you haven’t written to your MP or the Prime Minister already, could we urge you to do that now?. We also have much to do to make sure that all MPs (and especially those who joined Parliament in 2010) know about the injustices that gave rise to the Bill. We are meeting with as many as we can to talk about ending libel tourism, the hurdle of “serious harm” to prevent vexatious cases, restrictions on corporations suing individuals and a new public interest defence.

As soon as we have further information about a timetable for the Defamation Bill returning to the House of Commons we will let you know.

Best wishes,

Síle and Mike

Information:      www.libelreform.org

To donate:        www.justgiving.com/libelreform2012

“A soldier dressed as an usher stands guard behind an entrance door of the Great Hall of the People, where a plenary session of the National People’s Congress is being held on March 10, 2013, in Beijing”.

Källa: Slate

Senare: Ju mer man ser den desto bättre blir den, bilden. Inte bara “krigsmålningen”, den spionska dörröppningen genom vilken han håller koll på procedurerna. Och mörkret, som definierar bilden. Och så förstås nacken. Man ser den inte, men om kragen/slipsen är något att gå efter så är den lika bred som huvudet. Spionögat och den fysiska övermakten.

Jag behöver vad man skulle kunna kalla en paneringsmall. Jag ska i morgon dag äta scaloppine milanese till lunch tillsammans med sonen. Det är en av våra favoriträtter, och han har hittat en billig italienare vid Highbury Corner som tydligen kör en rätt hygglig version.

Men, favoriträtt som det är, så behöver jag seriöst input, en mall, från den vässade och taggade bloggelit som är Pressyltas läsare. Låt mig börja med att markera ut min egen okunnighet här på marken framför oss, så vet vi var vi står.

Det måste ju nånstans börja i en jämförelse scaloppine milanese och wienerschnitzel. Och om man börjar inifrån måste vi först ta itu med det etiska komplexet.

Tack och lov finns det inget vitt kalvkött längre. Det var något av det godaste som existerade i köttväg, enligt min mening, men man får ju för fan inte behandla djur på det viset. Roséköttet är heller inte oproblematiskt vad gäller produktionsmetoder, vad jag kan se, men det finns, och har uppenbart godtagits på etiska grunder.

Paneringen sedan. Som jag alltid förstått det – och det är här jag kan ha helt fel – så går skiljelinjen mellan scaloppine milanese och wienerschnitzel i det avsnitt man lägger in varianterna i.

De förra verkar lägga ingredienserna i brödsmulorna (salvia, parmesan, citron, vanligtvis) medan de senare lägger den i äggblandningen (parmesan, persilja, muskot, vanligtvis). What gives?

Tillbehören? Med scaloppine förstås en runda spaghetti, som jag ser det, och med wienern stekpotatis.

Och med det lämnar jag fältet öppet…

LRB har två huvudsakliga konstskribenter, Julian Bell och T J Clark, båda alltid mer än läsvärda. Den senare skiver (gratis) i senaste numret det bästa jag läst hittills om istidsskulpturerna på British Museum, som jag ska se nästa vecka (utställningen pågår till 26 maj) och som jag skrev en kort post om för inte så länge sedan. I Clarks text finns massor av trådar att börja nysta i. Vilket jag kanske gör, vid tillfälle.