Jag har nu sett Ingmar Bergmans trilogi om tro – som snarare är en trilogi om tvivel – det vill säga, ‘Såsom i en spegel’ (1961), ‘Nattvardsgästerna’ (1963) och ‘Tystnaden’ (1963). Eller ja, sett om, borde jag kanske sagt, men det var såpass längesen att de lika gärna kunde vara nya filmer för mig. Och det ska med en gång sägas att jag inte är nån vidare Bergmankännare – faktum är, inte alls någon sådan – så de följande resonemangen är säkert inte alls särskilt originella.
Först slås man ju av det underbara fotografiet och skådespelarinsatserna… Vilken instruktör han måste varit, Bergman: Max von Sydow i ‘Nattvardsgästerna’ är en tickande bomb, man liksom ryggar tillbaka så fort man får syn på honom; Gunnar Björnstrand en monolit gjord av papper, ett enormt register i ytterligt få gester; Harriet Andersson i ‘Såsom i en spegel’, det går inte att ta blicken från henne, kameran liksom absorberar henne… Frågan är, var det här en generation skådisar som skulle lyst lika briljant utan någon Bergman? Det måste man ju tro.
Två andra saker stod ut för mig också, och handlar mer om Bergmans sätt att tänka och arbeta. Jag tycker för det första inte de religiösa aspekterna av de här filmerna är särskilt tungt vägande, vare sig i filosofisk eller estetisk mening. Om det överhuvudtaget handlar om en Gudstro så är det en i förväg avgjord defaitistisk Gudstro. Rent mekaniskt tycks den fungera på det viset att den manas fram av rent mänskliga brister och misstag och tillkortakommanden (schematiskt uttryckt: prästen Thomas oförmåga att älska, författaren Davids ständiga undanflykter), och när då människorna behöver tröst, hjälp och vägledning så uteblir Gud, då tiger Gud.
Det här med “Guds tystnad” är i själva verket ett uttryck för en rätt så krass syn på den Allsmäktige: det handlar om en slags Ambulans-Gud, Gud som terapeut. Inte undra på då att när Bergman ska artikulera problemet – till skillnad från att symbolisera det, där han är rasande skicklig – så blir det klantigt och gymnasialt, näranog komiskt – det bästa exemplet är ju Allan Edwalls underbara schtick i slutet på ‘Nattvardsgästerna’ (“…fyra timmars tortyr på korset, det är väl inget, jag har nog lidit mer än Jesus, jag…). Eller så blir det bara platt och question-begging, som i Davids tröst till Minus i slutet på ‘Såsom…’ när han säger att Gud är kärlek, och för säkerhets skull garderar med kryss (“…all slags kärlek, hög som låg…”).
Mycket mer imponerande i mina ögon är Bergmans fascinerande berättarteknik. Alla tre filmerna utspelar sig över en påtagligt kort tidsrymd, högst tjugofyra timmar i ‘Tystnaden’, kanske 6-8 timmar i de två andra. Och man är ständigt närvarande under dessa timmar, knappast en minut undgår att bli redogjord för, kronologin ligger uppradad bit efter bit, som plankorna i den långa bryggan på Fårö. Det kontraproduktiva idealet för Bergman vore ju här att göra filmerna i realtid, dvs. lika långa som händelseförloppet, och det är bara en mästarhand som kan få en att tro att det också är vad man varit med om (i dessa förhållandevis korta långfilmer, för övrigt).
Resultatet blir då att Bergman – av påtvingad nödvändighet eller medvetet val, det kan kvitta lika – inte kan använda sig av narrativa vändningar. Tiden tillåter det inte. De här filmerna saknar klassisk peripeteia, dvs. det kommer inga vändpunkter (schematiskt uttryckt) c:a en tredjedel in i handlingen som till dels upphäver det föregående och tar både intrigen och figurerna i en annan riktning, dvs. en (ganska konventionell) berättarteknik som skapar en rullande, växande framåtrörelse i handlingen, bortom den rent kronologiska framåtrörelsen, där det ena ger det andra, som ger det tredje och fjärde, osv.
Figurerna i de här filmerna tar inte del i en handling, i konventionell mening, utan i en rad tablåer, scener (alla naturligtvis djupt färgade av teatern) som egentligen inte helt och hållet låter människorna “ta med sig” till nästa scen vad de upplevt, tänkt, lärt, känt i de föregående scenerna. Ta prästen Thomas fasansfulla ord till Märta i klassrummet, det har “den slutliga uppgörelsens” alla kännetecken: han vill inte ha henne, han älskar henne inte, han är utled på hennes medömkan, på hennes “blomkrukor och bordsdukar”… Men det blir inget slut. Tvärtom, han ber henne följa med till högmässan i Frostnäs, trots allt, och där sitter hon i kyrkbänken i slutscenen precis lika ensam och kärlekslös som i första scenen.
Det går liksom emot allt man lärt sig om dramatik och berättande, att människor i grund och botten inte utvecklas, inte evolverar, i takt med sitt handlande, vare sig aktivt eller reaktivt. Lite banalt uttryckt, livet går här sin gilla gång utan att det har någon större relevans för de som lever det. Det är ett oerhört effektivt sätt att gestalta framför allt kärleksförhållanden (vilket någonstans känns som Bergmans egentliga ämne, the God-bothering notwithstanding) och de konflikter som därmed följer. Inom litteraturen såg man väl något ungefär liknande i le nouveau roman ibland, kanske också hos Beckett.
Härnäst ska jag titta på Bergmans “lättare” sidor, tror jag. Rekommendationer välkomna.
PS: Om jag tvingades välja skulle jag nog sagt att “Tystnaden” var den bästa av de tre, det är en helt enastående film. Men jag har också svårt att se den i relation till den religiösa tematiken i de andra två.
Not so fast, Fluffy Boy…! För då tittar man också på statkategorin ‘Visit Length’. Det gröna fältet representerar besök som varar mindre än 5 sekunder; de övriga står för olika graderingar upp till det gula, som i princip representerar de vilsna själar som aldrig lämnar Pressylta utan sover över på balkongen (you know who you are…).
