Margaret Thatcher arrives in Hell, where she runs into Jimmy Savile.
-What are you here for, Margaret…?
-Shafting the miners.
-Same as me, then…
Öst-Berlin tycks fortfarande existera, elektriskt… (Källa: Daily Telegraph)
Måndag: Förklaringen står i Guardian idag… (i öst har de “sodium vapour lamps”, i väst “mercury arc lamps”, tydligen…)
Onsdag: Och här är fler av Chris Hadfields fantastiska bilder från rymden…
Dirigenten Sir Colin Davis dog häromdagen, förnämligast uttolkare av Mozart och Berlioz. Men dessutom, rent parentetiskt, ännu ett exempel på det faktum att Storbritannien producerar musiker av världsklass, den ena efter den andra, medan man (bortsett från Purcell och några få ljusglimtar på 1900-talet och i nutiden) inte förmår producera någon musik särskilt värd att dröja vid. Så till exempel handlar veckans Composer(s) of the Week på Radio 3 om Gordon Jacob (f. 1895) och Joseph Horovitz (f. 1926). Ingen panik om ni inte hört talas om dem, you haven’t missed much…
Det fick mig än en gång att börja titta på den gamla gåtan, “Vart tog Mozart vägen?” Dum fråga, kan synas, med en nygammal Trollflöjt på Covent Garden och hela nio verk bara på Royal Festival Hall under maj. Vad som främst orsakade frågan var en artikel i fjol av The G:s politiske kommentator och tillika musikkritiker Martin Kettle i vilken han kritiserade ledningen för The Proms för att åsidosätta främst Mozarts symfonier: inte en enda spelades under 2012-säsongen, till exempel. Nicholas Kenyon svarade i en aningen mer balanserad ton, och påpekade bland annat:
The fact is that Mozart’s symphonies, apart from the very few late, great works, have never been part of the central classical canon. It is his operas, piano concertos and a handful of works such as the Requiem that have given him that status. […] It is only in relatively recent years that the earlier Mozart symphonies have been played at all, and that has been part of the “completist” tendency of the recording age. It is not so long since Hans Keller could write that “there is no important medium in which Mozart wrote so much unimportant music as in the symphonic field”.
Den här diskussionen sammanföll med en iakttagelse jag själv tyckte mig ha gjort, nämligen att Mozart blivit gradvis mer sällan förekommande också på Radio 3. Jag väntar i stunden på statistik från kanalen, så jag kan inte påstå att min iakttagelse stämmer. Men den därpå följande tanken är väldigt lockande: håller vi på att växa ur Mozart? “When I became a man I put away childish things…”? som CS Lewis sa. Eller, med vår kloke Almqvist, “Detta må vara hur vackert det vill, men nu börjar jag ledsna på allt det här gudomliga…”?
Frågan som återstår att besvara blir då, vad är det i Mozarts musik som orsakat det här fjärmandet? (Eller från andra hållet: varför verkar vi aldrig få nog av barocken?) Jag återkommer alltså om detta, men ser fram emot kommentarer.
PS fredag 19/4: Och just idag presenteras Proms-programmet för 2013, och det visar sig att det fortfarande är uppseendeväckande sparsamt med Mozart. En enda (sen) symfoni (35:an “Haffner” 19/7) och lite småsmulor därutöver. Så om Proms är något att gå efter så har vi bekräftat att Mozart inte är särskilt, vahettere, “gångbar” längre… (Däremot Frank Zappas “The Adventures of Greggory Peccery” den 31/7…)
9.55 GMT Jag tänkte skriva ner några spridda tankar under dagens gång. Den första är att jag konstigt nog känner mig en aning vemodig. Det är en ganska jämngrå dag, lite småkylig, en antydan om regn, som när april lika gärna kan vara oktober… Teven står på inne i sovrummet, jag hör David Dimblebys röst tala enbart i ceremoniella påståenden; det är en röst man knappast kan kalla annat än “statsbärande”.
Vemodig, inte för Margaret Thatchers skull, utan mer för hennes Dasein, hennes there-ness. För att hon så kom att dominera de år jag levt här, och att det inte nödvändigtvis behövde blivit så. (En cyniker skrev häromdagen att om det argentiska stridsflyget varit skickligare och sänkt HMS Invincible skulle vi aldrig hört talas om thatcherismen…) Det vore så klart fel att kalla Thatcheråren en parentes, men trots allt det hon åstadkom (gott eller ont, det kan man diskutera) så känns de ändå förfärligt öde, ett politiskt kalhygge. A waste.
Min andra tanke är att när man tittar på upplägget i tidningen… sheeesh, ja, man begriper verkligen varför drottningen under veckan lät förstå att hon kände sig “olustig” inför det iögonenfallande stora militära inslaget i begravningen – i sitt omfång liknande Churchills begravning 1965 – för en politisk figur som var så till den milda grad divisive.
Formellt blir det alltså inte en statsbegravning: en sådan måste beslutas av ett enigt parlament och bekostas med skattemedel. Det är i stället en “ceremoniell” begravning, en tradition som uppfanns för Diana, och som sedan också förärades drottningsmodern. Men det är, som det heter, a distinction without a difference. Allt som fattas är i princip de bakvända stövlarna i stigbyglarna.
10:12 GMT I blommorna på kistan sitter ett kort från barnen, Carol och Mark: “Our beloved mother – always in our hearts” vilket Dimbleby läste fel som “…always in our minds”, en avsevärt nojigare version…
10:45 GMT Av en ren händelse råkar det sig så att precis i det ögonblick katafalken lavetten (sorry) passerar Chancery Lane, där ryggvändarprotesten håller till, anländer drottningen till St Pauls, vilket man naturligtvis måste visa i stället… Ha, listigt! Man hör några enstaka burop längs vägen, men applåderna överväger ändå.
11:40 GMT “The end is where we start from” ur Eliots Little Gidding fick avsluta biskopen av Londons homilia. Det ska till en kyrkans man att göra Eliots dikt trösterik och uppbyggelig…
12:22 GMT Eftersom jag inte är inbjuden till någon av mottagningarna så ska jag sätta punkt här. Jag har inget mer att rapportera i detta ämne. Och så måste jag till banken och en del andra ärenden. Life goes on.
Under Thatcheråren var visserligen Derek Hatton ett mycket större irritationsmoment för Labourpartiet än han var för den konservativa regeringen (‘Twas ever thus…: se Youtubeklippet med Kinnocks klassiska denuncio på partikongressen 1985).
Men Hattons karriär har kanske just därför en djupt inristad thatcheristisk karaktär, byggd på inte mycket mer än blankpolerat självförtroende och outtröttlig svada. Från brandman och trotskyistisk agitator i Militant Tendency, tillika andreordförande i Liverpool City Council – till “mediapersonlighet”, modell, fastighetsmäklare på Cypern (krasch!) och idag, av allt att döma, after-dinner speaker.
Faktum är, jag är villig att satsa en nystruken tjuga på att Derek Hatton redan stipulerat att man ska spela thatcherismens nationalsång ‘My Way’ på hans begravning.
PS: Youtubeklippet är av bedrövlig kvalitet, tyvärr, men kolla Scargills min… Det här är alltså hösten efter det stora nederlaget den våren.
Nej, som sagt, jag kan ändå inte riktigt släppa det här förrän onsdagen passerat och vi har uppnått ett slags closure… Tills dess en liten serie på två delar – “Where are they now?”, liksom…
Vad gäller Arthur Scargill, idag 72 år gammal, så blir svaret på den frågan “Shakespeare Tower, Barbican, London EC1”. Ända sedan 1982 har det borttynande NUM (till början i hemlighet) betalat för Scargills lyxlägenhet i centrala staden, liksom hans hem i Barnsley och hans revisorsomkostnader.
För ett par år sedan började nuvarande NUM-ordföranden, Chris Kitchen, undra varför kassan ständigt var så tom. Det visade sig, trots tidigare blånekanden, att pengarna gick till att hålla Arthur Scargill kvar i sådana materiella omständigheter som han kommit att vänja sig vid, som det så vackert heter.
Det blev till rättssak i fjol, som Scargill till slut förlorade strax före jul (The G:s sammanfattning här; en plågad men underhållande artikel i kommunistpartiets tidning här). Scargill ser det hela som – you guessed it – en sammansvärjning av dunkla anti-Scargillkrafter.
Protestmanifestationer har ägt rum hela dagen runt om i Storbritannien: mot Trident i Glasgow och Taxpayers Against Poverty i Tottenham, bland annat. Anti-Thatcher-samlingen på Trafalgar Square har just tagit sin början (The G:s livefeed).
Jag funderade (i hela två sekunder) på om jag skulle gå på begravingen på onsdag och sälla mig till dem som tänker vända ryggen åt kortegen när den rullar förbi.
Men nej. Jag får väl vända ryggen åt teven i stället. Enough is enough. Det känns inte rätt att ödsla mer energi på det här, i alla fall inte för mig personligen. Och det är väl ett slags bakvänt tribut till Thatchers nuvarande plats i historien att jag ens registrerar detta, så att säga, “personligen”.
Richard M, en f.d. kavalleriofficer i sextioårsåldern som jag har känt i många år, uttryckte i morse åsikten att historien kommer att vara mycket mer överens om Margaret Thatchers allmänna förträfflighet än vad som är fallet med dagens splittrade opinion. Den svala, analytiska blicken från framtiden kommer att se henne som en slags konservativ antites till Clement Attlee och det stora reformistiska arbete som Labour under hans ledning genomförde efter kriget.
Jag hade inte tid att argumentera just då, men – det tror inte jag alls. Jag tror historien mer kommer att se henne som ett slags excentriskt overspill snarare än den vattendelare hennes försvarare vill framställa henne som. Jag tror hon till slut kommer att betraktas som ett intressant undantag till regeln: en innehållsrik men ändå fotnot till den efterkrigskapitalism (fossilbränsle, dollardominans, sekretesskult) vars ände vi nu börjar kunna skönja.
PS: Tre läsare har nu frågat vad jag menade i Thatchertexten med att Arthur Scargill “gick i fällan” under kolgruvestrejken 1984-85. En grundläggande förklaring finns i posten Kolgruvestrejken 25 från 2009. Ett intressant efterspel finns att läsa i Gorbatcher och de deliciösa ironierna från ett drygt år senare.
Here come The Munsters: Jeremy Clarkson, Joan Collins, Jeffrey Archer, Andrew Lloyd Webber, FW de Klerk, Tony och Cherie Blair, Nancy Reagan… Åttiotalet går igen…
(Ni kommer ihåg Nationalteatersketchen: “Banånen? Lever han än…?!”)
Jag har haft problem med kommentarerna de senaste dagarna. Dom har inte synts när man klickar på “Click here to read…”. Detta ska nu vara fixat. Om ni fortfarande har problem, var vänlig och rensa din cache (“clear the cache”, ett slags enema för internetskt förstoppade) och pröva igen. Om det ändå inte funkar, maila mig och berätta vilken browser i vilken version du använder, så skrider vi till undsättning, i en upplyst Porsche, personlig service, ävensåom det är mitt i natten och förfärligt mörkt. I promise.
Jag har svårt att tänka mig en bättre illustration av “arvet efter Thatcher” än Harry Stopes bloggpost på LRB igår, särskilt som han inte ens nämner henne vid namn.
