Ämnet är värt att återvända till bara för detta: Andrew O’Hagans lysande text om Thatcher i NYRB:

She couldn’t hold the nation together, indeed she drove it apart, and that is because she didn’t really believe in the nation except as a sentimental or martial entity. That’s the strangest legacy of all about Maggie: if you listen to those who loved her and thought she was manifestly right, you find, after a while, that you are with people who don’t know their own country and don’t like it either. They think they like it because they don’t like Europe, but in fact, they abjure both. They like their own lives, of course, and their own kind, but they imagine the rest of Britain is mainly an unspeakable place of aliens and scroungers. This feeling borrows heavily from Thatcher and her notion that there is no such thing as society. We heard it recently from George Osborne, the chancellor of the exchequer, when he spoke about people who are dependent on housing benefits, and you can find the same stuff every day in those apocalyptic screeds against the poor that adorn the Daily Mail.

Det är nog ett tecken på att jag levt mitt liv på något sätt fel, detta att galningar alltid vill säga hej till mig. De tror de känner mig.

Det kanske har med mitt utseende att göra, jag vet inte, dvs. att jag under ett särskilt stadium av psykopatisk anamnes råkar se ut som någon som är väldigt förstående och välvillig och kan hjälpa till… Som ser ut som en doktor, som vet var det finns piller.

En flintskallig och dreglande man i motoriserad rullstol kör omkring i racerfart, in och ut ur trafiken på Essex Road (snacka om death wish, för han kommer att dö i en våldsam och blodig krasch inom snar framtid) och han håller alltid på att äta sin middag på den lilla brickan på rullstolen, det är kebab, eller fish & chips, eller fulmacka, äckligt och flottigt…

Han tittar mig alltid rakt i ögonen när jag möter honom och låter helt frisk i huvudet när han säger “Hello!” som om vi många gånger tagit en pilsner ihop och delar många fina minnen från Highbury och London Fields, för att inte tala om den där underbara veckan i Benidorm.

Men vi delar inte någonting alls. Jag vet inte vem han är. Och jag vill framför allt inte veta vem han är. Så jag ökar takten, bortåt.

Och så har det alltid varit, ända sedan skolan. Den konstigaste killen (med den konstigaste frisyren) ville alltid bli kompis. Det var han som alltid, till slut, hamnade i “obs-klass”, som det hette på den tiden.

Och min ovilja/oförmåga att i början ta emot den utsträckta handen gjorde mig förstås medskyldig till hans sedemera förfall i galenskap, internering och förtidiga död. (Varom jag inte vet ett dyft, i och för sig, men så måste det ju ha gått med honom…)

Men, som sagt, de kanske bara känner igen mig. It takes one to know one… QED.

Terry Eagleton skriver i senaste LRB (betalspärrat):

Det fanns [under senmedeltiden] de som trodde att alla sjukdomar, vare sig fysiska eller psykiska, var Djävulens verk, en övertygelse som möjligtvis delades av Jesus. Det är anmärkningsvärt att han aldrig någonsin anmodar de sjuka att acceptera och förlika sig med sina krämpor. Tvärtom, han tycks betrakta deras sjukdomar som ondskans frukter, och hans helbrägdagörande av dem som en del av hans kamp mot mörkrets krafter.

Det påminner lite grand om Margaret Thatchers syn på fattigdomen som en karaktärsbrist. (Fast tvärtom, då…)

Men man undrar ju också hur Jesus skulle ställt sig till den nu allt vanligare synen på självförvållade sjukdomar, exempelvis sådana som orsakats av överkonsumtion (fetma), rökning (lungcancer) och alkohol (skrumplever och/eller blåtiror): det vill säga att patienter av det slaget själva i alla fall till del ska bekosta den vård de kräver av det allmäna. (I senaste Respons finns en intervju med filosofen Sarah Conly om just dessa ting, dock ännu ej på nätet.)

Jag måste säga att jag instinktivt känner sympati för den åsikten, men huruvida jag bör slå mig själv på käften för att ha gett efter för en politiskt konservativ instinkt (“individuellt ansvarstagande”) är jag ännu inte riktigt säker på. Osäkerheten går naturligtvis tillbaka på frågan hur “självförvållad” överkonsumtion, rökning, och alkoholproblem egentligen är. Det låter lättköpt, men det finns i vissa lägen också anledning att skylla på samhället.

Det har rått stiltje ett tag – “Day after day, day after day, / We stuck, no breath no motion; / As idle as a painted ship / Upon a painted ocean” – men verksamheten har varit desto livligare below deck…

Jag väger ord på guldvåg tillsammans med Paul Cocksedge, och det är kul. Jag försöker komma på hur man ska få en svensk förläggare att svara på mail, efter tre och ett halvt års försök (är det etiskt korrekt att twitterbomba folk, förresten?). Och det är inte kul.

Min son ska inom loppet av tre veckor flytta till ny lägenhet, börja nytt jobb, samt gifta sig. Vilket kräver en viss medverkan från föräldragenerationen.

Och jag funderar på om följande skulle duga som inledning till en djuplodande bloggessä: “Av alla de idrotter jag utövat under åren har jag nog haft mest utbyte av sexuell orientering…”.

Det brustna hjärtats röst har tystnat…

…en nation av skyltfönsterdesignare är de sannerligen inte… Det här är Cooke’s pie & mash shop på Broadway Market: fem maltvinägerflaskor, fyra gamla fotografier (ett har vält), två burkar Coca-cola och två 7Up, allt placerat uppepå pappersservietter av outgrundlig ålder.

Det är ett fönster jag gärna återvänder till då och då. Märkligt är nämligen att det inte är ironiskt menat, trots att det ligger mitt i det ironiskas högkvarter, a.k.a. Hipster Heaven, London E8.

Cooke’s skyltfönster är alltså bara dåligt, inte bra-dåligt. Varje gång jag ser det känner jag mig därför lite förtröstansfull och optimistisk, som om något abstrakt plötsligt tagit skepnad och kan vidröras. Det slutgiltiga beviset.

Vår vän här på bilden, Omar Borkan Al Gala, blev utslängd från Saudarabien för att han var för snygg. Mina egna smouldering good looks har visserligen orsakat mig en hel del problem under åren häröver, men man har faktiskt aldrig hotat med utvisning. Där ligger jag i lä.

Efter många om och men, sju besvär och åtta bedrövelser, så har äntligen den nya förtalslagen, the Defamation Bill, röstats igenom parlamentet. Läs Libel Reform Campaigns pressmeddelande, inkluderat en länk till en “första analys”, vilken kan vara värd att läsa eftersom reformivrarna inte fick igenom alla sina förslag. Men ändå. Yttrandefriheten har tagit ett klart steg framåt.

Idag sjösätts det s.k. Kilburnmanifestet, ett försök att ena de nya heterogena protestgrupperna och “the old, defensive organisations of the working class” för att åstadkomma en stor koalition som ska kunna “utmana” det neoliberala projektet. En av de ledande figurerna, veteranen Stuart Hall, skriver en introduktion i The G idag.

Det är klart man får följa projektet och se varthän det bär. Men jag håller inte andan, som det heter. Oerhört mycket återstår att reda ut, och ett enande av alla dessa disparata grupper utgör ju bara första kapitlet. Det är när det kommer till målsättningar och konkreta framtidsvisioner som det oftast krisar till sig med sådana här projekt.

Under tiden kan man läsa Simon Jenkins om “Abenomics”, det nya ekonomiska experimentet i Japan: “The economy must grow, at all costs…”

…är aldrig större än hos dem som kommer att dö en liten bit med dem. Fallet Rönnells är enastående. Varenda PR-firma i världen skulle svimmat av lycka över att – utan någon som helst synbarlig ansträngning –  ha fått kultureliten att mangrant ställa upp på att kräva en skattefinansiering av butikshyran…! Det här är sånt som Margaret Thatcher bara kunde drömma om. And then she woke up. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Sverige är fantastiskt.

(Tänk om något liknande kunnat hända med Compendium när det begav sig, där var i alla fall överpriserna inte alltför hutlösa, utan speglade till 90% import- och valutaavgifterna för akademisk litteratur från USA, inte fashionistapriser som hos Rönnells…)

Måndag: Jag tror mycket av vad som drar författare till antikvariat i allmänhet och Rönnells i synnerhet är att de är en slags bourse, och att prissättningen – antikvariatets basfunktion, själen i dess maskin – följaktligen utgör ett slags börsnoteringar (*). Det är därför författare går dit för att dö lite grand, och Kristian Petris övernattning tycker jag var ett perfekt sätt att iscensätta denna lilla bortgång.

Sedan hör det väl till saken att jag aldrig delat den här fetischiseringen av Boken, tvärtom känner jag mig lite obehaglig inför den. Om vi ska tala i termer av kärleken till pappersvaror så tycker jag förstås om böcker (särskilt bra böcker) men jag tycker nog ännu lite bättre om tidningar och tidskrifter. Och kollegieblock är inte dumma heller.

(*) Det här går historiskt tillbaka till ‘Modern Firsts’-industrins födelse på 1920- och 30-talen, särskilt manifest hos Bertram Rota i London.