“Born to a poor Ohio family, [Sherwood] Anderson spent his early adult life as a hard-working businessman. He wrote advertising copy in Chicago, managed a mail-order company, and ran a paint factory for five years in Elyria, Ohio. But on November 27, 1912, while dictating to his secretary, he suddenly stopped and mumbled something about his feet being cold and wet and that it was time to walk upon dry ground. At which point he rushed from the office and, following the railroad tracks, made his way to Cleveland, then later to Chicago, and embarked on a new life as a writer. He was forty-three.”

Källa: Michael Dirda i TLS

En repris från analog-Pressylta, juli-augusti 2008, med anledning av att Bengt C nämnde Flann O’Briens serie krönikor i Irish Times kallad ‘Keats & Chapman’, à vilken följande är en modest hommage…

[Med honnör till Myles na Gopaleen]

I.

En dag i slutet av 1800-talet bestämde sig Strindbergs mindre bemedlade bror Lasse för att resa till Jena och hälsa på sin berömde (för att inte säga, vid det här laget, beryktade) äldre bror. Men Strindberg fick naturligtvis snart nys om Lasses planer (för nyheter färdades snabbt även på den tiden) och han gjorde förstås sitt allra yttersta för att övertala den unge mannen att stanna hemma.

(more…)

När jag kom ut till bilen vid 17:20-snåret insåg jag att jag för en gångs skull glömt att låsa den.

Den här skitstöveln låg nämligen halvvägs över förarsätet och drog ut en väska från passagerarsätet, som han sedan raskt gick iväg med över Brushfield Street.

Jag rusade efter och lyckades snart nog övertyga honom om att det är moraliskt förkastligt att stjäla, det är helt enkelt jättefel…

Hans andedräkt luktade inlagda gurkor.

“My friend tell me… collect this…. for business…” Han släppte väskan, slog ut med händerna, började gå baklänges.

Så vände han sig om och gick snabbt tillbaka över Brushfield Street.

Men jag ville ju föreviga ögonblicket, fick upp mobilen och ropade, “Turn around, arsehole…!”

Och det gjorde han!

Linslus eller dumbfuck? Jag tror det senare.

Ur An Béal Bocht, ‘The Poor Mouth’ av Myles na Gopaleen (Flann O’Brien). Illustration: Ralph Steadman.

Det må vara att Sverige historiskt aldrig upplevt en massutarmning av de katastrofala dimensioner som Irland upplevde med Den Stora Svälten i mitten av 1800-talet, men jag vågar ändå påstå att fattigdomen har spelat en i många stycken likvärdig roll i vårt identitetsbygge som nation. Inte minst i en artonhundratalskontext, och den därpå följande utvandringen västerut. Men skillnaderna är förstås också många, inte minst vad gäller kyrkans och religionens roll, och kanske den samtida inställningen.

För många år sen besökte jag och familjen Äskhults by nära Kungsbacka, det var strax efter att den öppnats som sevärdhet. Där fanns ännu inte särskilt mycket att se. Den stod där i stället som ett torrt och grått konstaterande av den svenska landsbygdsfattigdomens verklighet. Några handskrivna skyltar berättade om människornas levnadsförhållanden. Man undrade hur så många barn och vuxna fick plats i de små stugorna. Men långvariga blev vi inte, vi körde strax därifrån.

Mitt främsta minne därifrån var hur förbannad jag var på hemvägen, till familjens något häpna förskräckelse. Förbannad, vill säga, över den bokstavligen konservativa impulsen bakom bevarandet av Äskhult, denna klädsamma och modesta stolthet över det obeskrivna/obeskrivliga elände det stora flertalet fick leva igenom, och den följaktligen lika klädsamma och modesta stoltheten över hur långt vi lämnat eländet bakom oss, och det praktiskt taget på rekordtid.

Jag har fortfarande lika svårt för den pietetsfulla andäktigheten inför särskilt 1800-talsmisären, som tycks mig ett av ledmotiven i vår historieskrivning, populär som akademisk. Vi bygger våra torp med vita knutar och rinnande vatten och bredband och carport, ja det finns ju till och med bets som återskapar det åldrade silvergrå timret i de gamla rucklen. Grötklockan klämtar för dig.

Skulle vi, kort sagt, någonsin kunna ge ut en satirisk roman om fattigdom och massvält (vare sig år 1941 eller idag) i vilken vi beskriver vår förfader O’Sanassa och the excellence of his poverty? I vilken vi gör oss roliga på de fattigas bekostnad? Jag hoppas det.

Jag kom just ihåg en post från 2009, som i princip löd så här:

Dark, light, religious, grand, famous, secret, enormous, female, French, red…

…är i fallande skala dom tio vanligaste adjektiven i Dan Browns böcker. So far, so predictable, liksom. Men om man gör samma frekvensundersökning hos James Joyce blir det plötsligt mycket mer, tja, nummer 10 där:

Good, little, new, black, dark, light, red, green, blue, lovely…

(Detta enligt en onätad notis i The G 2009-09-14. Undersökningen utfördes av Vivian Cook, författare till ‘It’s All in a Word‘)

Jag stötte nämligen just på en liten substantiv motsvarighet i den engelska översättningen av Flann O’Briens roman An Béal Bocht, “The Poor Mouth”. Översättaren, Patrick C Power M.A., PhD, skriver där i sitt förord en mening som perfekt exemplifierar vad Ortega y Gasset kallade la miseria y esplendor de la traducción:

The key-words in this work are surely ‘downpour’, ‘eternity’ and ‘potatoes’ set against a backdrop of squalor and poverty.

Det är med andra ord en väldigt rolig bok.

The eyes, the mouth, the shirt… The Passion…!!!

Vi ska få nytt kulturråd i London, Ellen Wettmark. Hon ersätter Carl Otto Werkelid, som varit här sedan augusti 2008 (jag bloggade på analog-Pressylta när det begav sig, här en direktlänk, för ovanlighets skull). På sätt och vis har min önskan blivit uppfylld, i så måtto att man utsett en av dessa (förmodar jag) kunniga och duktiga unsung heroines som befolkar den svenska kulturbyråkratin, snarare än mer eller mindre kvalificerade glam-pussies… (no names, no pack drill).

Tre inledningar till tre romaner, alla i min egen rätt så snabba (men geniala!) översättning (ledtråd!) så att googlande inte funkar. Ge mig titlarna. Vinn en puss.

Nummer 1

Vi satt i klassrummet när rektor kom in, följd av en ny elev som inte hade skoluniform på sig, samt en av betjänterna som bar på en stor skolbänk. De som hade sovit vaknade nu, och alla reste på sig som om de överraskats av detta tilltag. Rektor tecknade åt oss att sitta ner. Han vände sig sedan mot klassföreståndaren och sade med en låg röst: “Herr Roger, här är en elev jag anmodar er att taga an; han ska gå i andra klass. Om hans arbete och uppförande visar sig tillfredsställande ska han gå vidare till en av de övre klasserna, så som anstår hans ålder.”

Nummer 2

Efter att ha placerat inuti min mun tillräckligt med bröd för tre minuters tuggande, kopplade jag ur min varseblivningsförmåga och drog mig tillbaka till mina tankars avskildhet, allt medan mina ögon och mitt ansikte antog en fråvarande och upptagen min. Jag reflekterade över mina litterära fritidsaktiviteter. En enda början och ett enda slut på en bok var något som jag alls inte höll med om. En  bra bok kan ha tre olika inledningar, var och en helt olik de andra och inbördes besläktade enbart i och med författarens förhandsvetskap, eller för den delen hundra gånger så många slutkapitel.

Nummer 3

När jag var i mina yngre och mer ömtåliga år gav min far mig ett råd som jag vridit och vänt på ända sedan dess. -“När du känner dig manad att kritisera någon,” sa han, “kom då ihåg att alla människor i den här världen inte haft de fördelar du haft.” Han sade ingenting mer, men vi har alltid varit ovanligt kommunikativa på ett reserverat sätt, och jag insåg att han menade mycket mer. Följaktligen är jag böjd att hålla inne med mina omdömen, en vana som avslöjat en mängd underliga naturer för mig men också gjort mig utsatt för inte så få tråkveteraner.

Beate Zschäpes tre försvarsadvokater heter Wolfgang Heer, Wolfgang Stahl och Anja Sturm.

Donald Sassoons runa över Giulio Andreotti är balanserad, tankeväckande och läsvärd.

Italiensk efterkrigshistoria, som Andreotti tycks personifiera, är ett fängslande, ibland skräckinjagande, politiskt kapitel. Och vad som sammanfattar det så väl som något annat är vad Sassoon skriver: “Andreotti’s personality and, above all, his innermost political convictions, remained shrouded in mystery.” Och han fortsätter lite senare:

For some, politics is the art of bold decisions, striving forward, changing the landscape and making a difference. But for Andreotti, politics was about caution and prudence. It was the art of managing human affairs in an imperfect world. People were fallible and corrupt, flawed and sinful, and one had to accept them as they were. They might be changed by divine intervention, but not by human intercession.

Vilket bl.a. förklarar Andreottis ambivalenta (för att nu vara artig) inställning till mafian under åren. Och det ger kanske också en antydan om mekanismerna bakom hans näranog magiska förmåga att lyckas vara frånvarande vid exakt rätt tidpunkt.

Åren mellan 1968 och 1972 – studentrevolten, extremismens återkomst, den första terrorvågen – “missade” han genom att inte sitta i regeringsställning, “by luck or by cunning”… Han “överlevde” krisen som följde på Aldo Moros död 1978, men gjorde sig återigen frånvarande mellan 1979 och 1983, under vilket han formade alliansen med Craxi som totalt sköt i sank allt Moroinspirerat hopp om en historisk kompromiss med kommunisterna.

Om italiensk politik är ett stormigt hav så var Giulio Andreotti skickligast av alla på att segla så dikt bidevind det överhuvud taget gick. Durken må ha varit full med vatten, seglen fladdrande trasiga och sikten obefintlig, men fan om han inte alltid gled först över mållinjen.