En tonårsflickas dagbok från 2:a världskriget har just publicerats i Tyskland, med titeln  ‘Backfisch im Bombenkrieg’, berättar Daily Mail. Och den låter både fascinerande och otäck, som den diametrala motsatsen till ‘Anne Franks dagbok’.

Men låt oss tills vidare hålla oss till det språkliga: kan någon förklara Backfisch för mig, dvs. varför “ugnsbakad fisk” blev “tonårsflicka”…? Jag har aldrig begripit detta, och hittar ingenting på internets…

Att vara arg på vädret är som att vara arg för att möss är så små och elefanter är så stora, eller att Öis är så kass. Men nu när vi inte haft någon vår och inte heller ser ut att få någon sommar så ska den senare årstiden tydligen döpas om till sprautumn, den korta och vingliga repbron som länkar vinter till vinter…

Fina filmaffischer… är fina… Sorry, lite oinspirerad i afton.

Men just ‘Brief Encounter’ som urpolitisk film fick en analysande granskning här på Pressylta i april 2010, som alla aspirerande filmstudenter bör läsa. Ni andra kan fortsätta läsa Magdalena Ribbing.

Tom Jones gjorde tydligen nån slags turné bland stjärnorna år 1969, för här är han med Janis… Och det funkar! Å andra sidan är inte Janis nån man kan lyssna på för länge… Hon producerades fel: för mycket rock, och för lite ballad, där hennes hyperkänsliga röst kände sig mer hemma…

I DN får fyra författare frågan om de kommer att förändra sitt beteende på internet efter avslöjandena om NSA:s övervakningsmetoder.

Jag frågar, som vanligt i dessa sammanhang: varför författare, just…? Varför inte klarinettister? Antikvariska bokhandlare? Kulturredaktörer på DN?

Det där med “Författare om…” var ju något av ett fenomen på åttiotalet. Själv medverkade jag i “Elektriska drömmar – författare om rock” (1982) med en essä om Hendrix. (Jag tror Klas Östergren skrev om Bowie, och Ragnar Strömberg om Jim Morrison och Doors).

Hur som helst, det blev väl inte heltäckt lyckat överlag i de där rocktexterna, och när Poul Borum recenserade boken i Expressen tyckte han rent av det var dags för “Författare om dass”…

Detta – och de fyra Vertigo/Mercuryalbumen – är varför man måste förlåta Roddan allt, inklusive Great American Songbook och sånt… “Maybe I’m Amazed”, bara… Vilket urbrittiskt band de var, Faces…

(Det är en 43 minuter lång konsert, spend it wisely…)

Total vänstersväng här. Tom Jones med CSN & Young i ‘Long Time Gone’ från 1969. How fucking hoodah-doodah is this? Att det så inihelvete funkar, menar jag. Stephen Stills i falsett. Bara det.

Om detta med Verizon och PRISM och cybertargeting upprör din medborgarrättsliga själ så är du förmodligen en ganska förnuftig person. Om du är förvånad är du en idiot.

Källa: The Guardian

Som veteranerna bland er känner till så gör jag ibland voice-overs, på både svenska och engelska, för reklamfilmer, corporate videos, instruktionsfilmer, vad det nu kan vara. Det är en hygglig timpeng, så kallad BSF (“basic standard fee”): i princip pengar till en bra flaska vin och en påse ostbågar.

Men de större summorna kommer när inspelningen går i utsändning (“broadcast”), för då gäller att man får antingen s.k. “usage” eller en “buy-out”: de förra gäller tidsbegränsad användning (ett par månader, vanligtvis) och den senare icke tidsbegränsad (underligt nog, kan man tycka, ger “usage” avsevärt mer i betalning).

I det här hänseendet har Youtube, och internet i vidare mening, länge varit en stötesten. Jag gjorde t.ex. några reklamfilmer för Swedbank häromåret, men de var bara avsedda för “internt” bruk (vilket i och för sig kan betyda allt möjligt) och gav därför inget extra betalt utöver BSF.

Men nu har både voice-over-“artisterna” och deras agenter börjat kräva att Youtube ska gälla som utsändning, och producenterna har börjat ge med sig, om än ännu i begränsad skala.

Jag är nu ingen expert på den juridiska definitionen av “utsändning” (var finns Rasmus Fleischer när man behöver honom?) men någonstans måste det väl ha med en form av (lyssnarens) delaktighet/medverkan att göra. Den principiella skillnaden mellan att slå på MTV (finns det fortfarande, förresten?) och att klicka upp Youtube har ju länge varit att i det förra fallet förhåller man sig från det ögonblicket passiv i relation till programutbudet, medan man i det senare fallet aktivt väljer att klicka på de filmer/låtar man vill se och höra.

Om det förhållandet nu har något med ersättningen att göra så blir det ju desto mer intressant nu när Youtube blir mer och mer tevekanal, inte minst i det att man langar fram de där algoritmiska spellistorna åt en som förutsäger (ganska skickligt också) de inslag man sannolikt vill titta och höra på, baserat på vad man valt tidigare.

De här principiella frågorna kring “utsändning” kräver lite mer efterforskning, tror jag, men om någon har synpunkter så tar jag gärna  emot dem.