Det här börjar bli riktigt lajbans, i alla fall på en front… Tyskarna protesterade högljutt när Tempora avslöjades… Nu kanske tonen sänks… Är någon fortfarande förvånad över allt det här…?

Det mindre lajbans är den stackars saten Snowden, tycker jag. Sticky-fingered Assange är för mycket med i spelet. Om dom bara kunde hitta ett sätt att greja en upprättelse för Snowden i USA, göra århundradets rättegång av det, have it out…

Små ben eller stora bröst? Frågan gör sig än en gång gällande i Daily Mail… (skrålla ner) Att det sedan har med den marknadsinriktade, Daily Mail-understödda uppstyckningen av NHS att göra är väl… tja, en annan femtilapp…

Men det är en underbar vinkel, håll med om det…

Daily Mail, alltså… En god vän som är väldigt, vaskamansäga, het på IT-fronten just nu blev headhuntad av Daily Mail för ett tag sen. Anställningsvillkoren var det inga problem med, alla de vanliga förmånerna. Bortsett från lönen.

Grundlönsnittet just då – för just det jobbet – låg på £70,000 om året. Daily Mail erbjöd £90,000. -“Det låter ju lockande,” sa han. “Men… varför en sådan skillnad…?”

-“It’s the ‘Daily Mail tax’,” blev svaret…

Ingen vill jobba för Daily Mail. Dom måste betala mer. Därav, antagligen, det faktum att dom är större än The Guardian online, även om Guardian leder på USA-sidan. Men tanken på att det mesta Daily Mail-materialet skrivs och produceras av en bolsjevikisk cell är jävligt lockande. Uppslag till pjäs, till och med…

Varje år vid den här tiden brukar jag komma med en bildletarutmaning av typen ‘Where’s Wally?’…

Det är nämligen Glastonburyfestivalen nu i helgen, här är en av tusentals länkar med bilder. Utmaningen består i att bland alla publikfoton som publiceras från Glasto ’13 hitta ett mörkhyat ansikte (scenartister gäller inte).

Tro mig, vad gäller blekansikten så är det här Bayreuthfestivalen upphöjt till 27.

“Hideously white,” var Greg Dykes beskrivning på BBC:s demografiska profil, alldeles efter att han tillträtt som DG år 2000.

Historiedocenten Johan Östling är i senaste Respons kritisk mot förslaget att svenska humanister ska “internationaliseras” och enbart använda engelska i sitt akademiska arbete. (Östling är för övrigt verksam på något som heter Swedish Collegium for Advanced Study (SCAS) i Uppsala, vilket ironiskt nog belyser problemet på ett lite oväntat sätt: collegium används numera på engelska mest om en grupp musiker, ofta bundna till ett universitet visserligen, men verkar ju i det här fallet bara vara ett lite struntviktigt sätt att undvika det vardagligare college...)

Hur som helst, det är inte svårt att instämma i Östlings resonemang, i de kulturella argumenten såväl som de språkliga. Till det senare hör Horace Engdahls kommentar: -“Det är bisarrt att någon kan mena att övergången till ett språk som lärare och studenter inte fullt ut behärskar skulle leda till ett kvalitetslyft i den vetenskapliga diskussionen[…] Som svensk blir man dummare på engelska, och den första konsekvens tycks vara att man inte märker det.”

Jag skulle vilja gå steget längre. För om själva Respons är något att gå efter – och jag har läst den sedan starten – så borde svenska humanister och samhällsvetare lära sig att skriva svenska först. Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: med ett antal utmärkta undantag skriver ju svenska akademiker överlag som krattor.

Här är upprepningar, här är klyschor och här är hårresande non-sequiturs. Två tredjedelar av verben står i passiv form, vilket är en sure-fire death-bringer för även den livsstarkaste prosa. Strukturellt är många av essäerna och recensionerna all over the shop, och skulle behövt ett ordentligt redaktionellt handtag. Tonläget är rakt igenom titta-över-axeln-försiktigt: en recensent påpekar att ifrågavarande boks författare på många ställen plagierat långa stycken ur andras skrifter, något som bara utmynnar i anklagelsen att han förhållt sig “osjälvständig” till befintlig forskning…

Eufemism är bara förnamnet, som sagt…

PS: Respons länkar inte sina texter förrän en tid efter pappersutgivningen.

Låt oss nu lära oss några nya ord på lakota:

Kixansiksuya: att veta genom känsel att det snart blir dåligt väder. (Hos oss även kallat ‘rheumatism’).

Kaiyotan: att ramla omkull när man försöker sätta sig. (Hos oss även kallat ‘akvavit’).

Akaska: att äta när man redan blivit mätt. (Hos oss även kallat ‘egg fried rice’).

Ett par saker slår en under läsningen av de senaste avslöjandena om GCHQ och NSA. Peter Beaumont skriver i dagens Observer:

“Up to the late 1980s, in excess of 90% of all international voice-and-data traffic, including diplomatic cables, was being carried by satellite and microwave networks. That began to change rapidly in 1988 when AT&T finished laying the first undersea fibre-optic fibre cable from New Jersey to the UK.”

För den som minns Zimmermanntelegrammet från ganska nyligen, så känns det ju inte så lite retro det här med att tjuvkoppla transatlantiska kablar… Dessutom kommer ju chiffrering med i spelet här också, eftersom en av de ännu obesvarade kärnfrågorna verkar röra https och huruvida avlyssnarna på något sätt lyckats komma över våra “private keys”, ungefär som tyskarna hade den svenska koden…

Det andra är hur lagstiftningen ser ut, i det här landet närmare bestämt den s.k. RIPA. Det sker ju hela tiden här ett ganska kufiskt spel mellan orsak och verkan. Avlyssnarlobbyn säger sig vilja ha en så vag och flexibel ordalydelse i lagarna som möjligt av orsaken att det är det enda sättet man rimligtvis kan hålla takt med den skenande tekniska utvecklingen. Verkan blir då att man har en lagstiftning till hands som bara är en sil, där allt i princip är tillåtet, så till den milda grad att t.o.m. MI5 börjar dra öronen åt sig och muttra saker om “civil rights” och “dra gränser där man gått för långt”…

Här är en ganska tafatt propagandafilm om bråket när Ruairí Ó Brádaigh (Rory O’Brady) begravdes nyligen, producerad av Republican Sinn Fein…

Jag skakade hand med honom en gång. Och liksom ångrar det. Jag jobbade som springschas och volontär på saligt hädangångna The Irish Press 1971, året innan jag flyttade till London. Jag var 20. Dum men snäll.

Irish Press var till formen en Fianna Fáiltidning, vilket på den tiden innebar en ännu ganska försiktigt uttryckt sympati för den “provisionella” falangen av IRA, som nyss – och fatalt – brutit med det mer reformistiska “officiella IRA”.

En eftermiddag stängde de och låste plötsligt alla dörrarna till redaktionen, för en liten man med viktproblem och tvivelaktig karisma hade kommit in och gick omkring och hälsade på alla, inkluderat oss springpojkar. En del var mer entusiastiska i sina handskakningar än andra. Jag var agnostisk, för jag hade inte en aning om vem han var.

Det var vår vän O’Brady, och han var på rymmen just då, dessutom. Mikey, min kollega och förtrogne, viskade till mig efteråt att ryktena alltid gått att Ruairí Ó Brádaigh egentligen var född engelsman.

Något jag ångrar ännu mer, och faktiskt riktigt skäms för, är att jag skakat hand med Jean-Marie Le Pen. Jag var på reportageresa i Strasbourgparlamentet (för en artikel i Moderna Tider, som det råkar sig) och stod och pratade med grupp kolleger när han plötsligt dök upp och grabbade tag i allas våra nävar, som den urpolitiker han var.

Min ursäkt är att jag liksom inte hann bestämma mig om jag skulle vägra eller inte, det gick för fort, helt enkelt, det blev ett main accompli. Vi var också några stycken som gick och tvättade oss efteråt. Inte säker på att det hjälpte.

Brittiska försvarsministeriet säger att det inte finns några utomjordingar.  De publicerar alla dokument och säger, “Sorry, guys…”  Till och med dom som satt upp affischen på väggen får nog rulla ihop den och åka hem. Trots att åttio procent av alla UFO-rapporter kommer från yrkespiloter (källa: glömd) så är det skitprat. Case closed.

Men ni och jag vet förstås att de har tittat i fel ända av kikaren. Utomjordingarna har funnits här hela tiden. De finns bland oss som neandethalarna fanns bland homo sapiens, det är bara det att vi är de senare och utomjordingarna de förra. Utomjordingarna är dom som aldrig fattade vitsen med en utvecklad hyperthalamus. Fattade aldrig vitsen med Elvis. Korv. Artillerikrig.

Ni kan nog lista dem lika väl som  jag: Svante Andreasson, Annifrid Wagner, Jörgen Hultin, Karl-Henrik Antonsson, Stefan Huur, Kerstin Halvarson, och sist men inte minst Annie Lööf. Som bara några av de mest framträdande.

Det tar kanske ett ögonblick att komma förbi det underbara namnet Ferdinando Imposimato, men det är på grund av denne hedervärde mans uppgifter som det börjat röra på sig i den ytterligt grumliga Aldo Moroaffären igen: Independent har en kort redogörelse här.

Det här går tillbaka inte minst till den nyligen avseglade Giulio Andreotti, samt en essä jag inte kan rekommendera varmt nog, Leonardo Sciascias “The Moro Affair”, som han skrev direkt efter Moros död 1978 och som fortfarande är en av de bästa reportagen i ämnet. Värt att hålla ett öga på.

Charles Saatchi och Nigella Lawson befolkar rubrikerna igen… Varom, specifikt, inget annat ska sägas än att det verkar finnas en ofrånkomlig eländighet och desperation i just deras typ av berömmelse, dvs. där mängden pengar alltid väger tyngre än mängden talang…

De två kom gående ner för Broadway Market en dag förra sommaren. Det var ett spektakel jag sent ska glömma. För det första är ju ingen av dem direkt liten till växten, så de två ihop såg ut som inget mindre än ett fullbestyckat slagskepp som kom forsande: människor vek undan framför dem, och i kölvattnet på dem följde en hel flottilj av PA’s, laptopbärare, paraply- och klädansvariga, PR-folk och cigarettändare.

Men det var deras uppsyn och miner som var märkligast av allt. Det såg ut som om de var blinda. De hade de där tomma, stilla, döda ögonen. Men på samma gång var de intensivt visuellt uppmärksamma, inte på världen omkring dem, långt mindre varorna på marknadsstånden eller i affärerna – utan på vilka blickar som riktades mot dem. De kunde liksom bara existera i andras ögon… Och när Nigellas blick i bråkdelen av en sekund mötte min, så liksom nickade hon lätt, till erkännande av sin egen befintlighet (fast knappast min).

Så är det ju i och för sig ofta med kända personer när man ser dem i verkligen – de söker efter ens blick för att bli bekräftade – men det här var ett särskilt pampigt exempel på det.