“Dang that ‘roach!” – Ku Klux Klan till vardag och fest…

Anthony Karens bilder (ett urval här i Slate) är… ja, jag hittar inte riktigt orden, för en gångs skull… Vilken värld… Det är som om alla ritualerna och kapporna och bältena och symbolerna tjänar som plåster på ett stycke mänsklighet som annars skulle desintegrera i en erbarmlig sörja av svagsinthet och ressentiment. De verkar på något sätt så fullkomligt hjälplösa i den här världen, det är det som är så konstigt. Jag känner ingen alls sympati för dem, så klart, men däremot förundran.

Veckans favoritsnut, Pc Shaun Jenkins, åkte fast därför att han misskött sig vad gäller en kvinna han hjälpte hem till hennes bostad i Caerphilly, Wales, 2010. Han anklagades för att ha lämnat pistolen på nattygsbordet, medan han, ähm… hjälpte henne i säng.

Men Shaun överklagade, och anförde följande om pistolens placering: “The finding that the gun was never out of Pc Jenkins’ direct and immediate control because it was in a holster, attached to his trousers, which were attached to him, albeit around his ankles, is surprising.”

Veckans underbaraste snuthistoria står förstås i Daily Telegraph.

Det är ironiskt, på alla möjliga vis, att Martin Luther Kings rådgivare rådde honom att inte använda “I have a dream”-temat i det berömda talet i Washington för snart femtio år sedan.

-“Det är banalt och klyschigt, och du har redan använt det för många gånger,” sa Wyatt Walker till honom kvällen innan. Detta enligt Gary Younges nya bok.

Från fulltonig oratorisk hake, till urvattnad klyscha, till ja, fyra ord så nära odödligheten ord kan komma… (och är inte odödliga just vad klyschor vill bli när de blir stora?)

Man bör kanske också notera att alla i publiken inte blev imponerade. Younge citerar Anne Moody, en svart aktivist upprest från Mississippi:

“…Martin Luther King went on and on talking about his dream. I sat there thinking that in Canton we never had time to sleep, much less dream.”

Den gode Lennart på Den långsamma bloggen har läst min tredje roman, “Vad skall kungen göra nu?” från 1987 och skriver om den här.

Boken handlar om Sveriges rättmätige konung, Axel Cory, och hans resa från Lillhagens sjukhus i Göteborg till, ja, så nära Vasatronen man kan komma utan att placera rumpan på den.

Hövlig som jag är skickade jag förstås ett exemplar till usurpatorn och fick bredvidstående brev till svar. Jag kommer för mitt liv inte ihåg vad jag skrev i dedikationen, om något, och jag har naturligtvis inte en aning om han någonsin kom sig för att läsa den.

Den uppmärksamme ser dock den lilla tillrättavisning jag fick i brevet. “Kungen” ska stavas med stort K! Så kungen kanske bara blev sur och kastade den – gement – i brasan…

Läste den gjorde emellertid en annan verklig figur som förekommer i boken, dåvarande hovmarskalken Sten Rudholm. Denne råkade nämligen vara, vid sidan om, juridisk rådgivare åt Norstedts och Thomas von Vegesack lät honom läsa manus innan det gick i tryck.

Rudholm var vänlig nog att i utbyte skicka ett exemplar av sitt intädestal i Akademien över Sture Petrén, vars stol nr 1 Rudholm övertog 1977. Det är faktiskt en essä man borde använda som lärobok någonstans: ämbetsmän som kan skriva är ju förfärligt sällsynta fåglar numera.

Romanen fick lite blandad kritik, ser jag i klippen. Det vanligaste negativa omdömet var att monarkin liksom var för irrelevant för att ödsla en hel roman på, hur rolig man än tyckte berättelsen var. Jag undrar om man skulle sagt samma idag? Andra talade om “mästerverk” och “genialitet”, and I know the feeling, believe me…

Sverige, landet där journalistiken tar semester…

Inte för att jag läser den särskilt ofta, men – upptäckte jag just – på debattsajten newsmill.se har man “Sommarstängt”, fast med den definitivt charmiga klausulen “Vid exceptionella nyheter öppnar sajten igen”…

Eller med andra ord, “Ring om det händer nåt…”. Avlyssningsskandaler, inbördeskrig, upplopp och massakrer, presidentval och prinssemestrar… What would it take…? frågar man sig. Elvis återuppståndelse…?

På DN tar enda kvarvarande rubriksättaren det praktiskt taget säkra före det outgrundligt osäkra: “Mannen som kanske hade en dödsstråle”. Eller kanske inte.

I det här landet, när någon kolumnist XX är på semester, har man för vana att lägga till en liten kursiverad mening i slutet på inhopparens artikel: “XX is away”. Vilket alltid låter som om det borde uttydas, That’s why you had to read this shit…

Men OK, man är väl själv inte precis stachanovskt produktiv just nu, det ska erkännas… Jag kanske borde köra en reprisserie, som jag gjorde i fjol…?

Babianerna vänder ryggen… Something’s happening…

* Läser påven Cosmo? Andrew Brown är hemskt (och jag väger mina ord på guldvåg) hemskt rolig om Roms helt och hållet mekanistiska “what goes where?”- inställning till sex, särskilt gaysex. Eller med andra ord, katolsk dogma är i princip det negativa avtrycket av pornografisk estetik.

* Miners shafted… Trettioårsregeln har idag också låtit oss se bakom Thatcherkulisserna år 1983, närmare bestämt hur hon redan i opposition började planera kriget mot den “inre fienden”, fackföreningsrörelsen, i synnerhet NUM och Scargill.

* Ironisk fotnot: den konservativa regeringen ansåg vid den tiden det gick för långt att tvinga industriarbetare att frivilligt “opt in” i fackmedlemskap, i motsats till att kollektivansluta. Och det är just “opt in” som idag är Ed Millibands geniala engångslösning på Labourpartiets relationsproblem med fackföreningsrörelsen: bort från kollektivanslutningen, alltså. Men de konservativa är lika obekväma vad gäller den lösningen nu som då, eftersom det sannolikt kommer att krävas ett quid pro quo vad gäller att begränsa torypartiets tillgång till stöd från finans- och industrijättar. How times (don’t) change.

* Pffft… Förnuftets sötluktande vindar drar in över Uruguay.

Domen mot Bradley Manning har sina lätt overkliga inslag – och vad annat hade man väntat sig, egentligen?

Det faktum att en militärdomstol valde att förkasta den allvarligaste anklagelsen, om “aiding and abetting” lede fi, måste vara ett utslag av den enorma press som Manning/Snowden satt på det nationella säkerhetsetablissemangets grundvalar, framför allt konflikten mellan demokratiska/konstitutionella spärrar och den hejdlösa stordriften i de nya datagruvorna.

Det påminner lite grand om den brittiska militärens oro inför Irakkriget 2003: det var deras djupa osäkerhet över krigets berättigande i internationell rätt som var den direkta anledningen att Blair & Co producerade “the dodgy dossier”, och gjorde allt för att få igenom en andra resolution i FN. “Is it legal?” är militärens första och sista fråga innan de drar i fält.

På ett mer abstrakt plan: att Manning däremot dömdes på anklagelserna om “espionage” ger ju en viss betydelseskiftning åt det ordet, i så måtto att den “hemliga” – eller i alla fall surreptitious, ähm… “förstulna” – och exklusiva aspekten av spioneri har försvunnit helt och ersatts med dess diametrala motsats: publicering, offentliggörande och öppenhet.

Och som jag påpekat förut nånstans: tre miljoner människor har tillgång till samma information som Bradley Manning hade. Jag förutspår att det kommer ett stadium i nära framtid där alla känner till alla hemligheter och alla därför står under samma spionerimisstankar. Det skulle ju inte minst spara en massa tid och omkostnader.