NUJ:s frilanssektion har startat en kampanj mot plagiering. Bland annat undersöker man olika mjukvarulösningar på att detektera plankningar, t.ex. Turnitin. Problemet (ett av många) med detta är att de flesta av dessa program har ett akademiskt fokus, inte en bredare journalistisk inriktning.
Jag har själv fört på tal ett ännu mer problematiskt problem, nämligen översatta plankningar. Detta är förstås något av det svåraste att upptäcka. Jag tog som exempel Sverige, och vad jag ser som ett sorgligt problem i svensk journalistik: hur relativt vanligt det är att man plankar engelska förlagor, framför allt inom ekonomi- och kulturjournalistik. Vi stötte ju på ett problem i SvD härförleden.
Det är värt att reda ut begreppen först, för det är ett otroligt luddigt definierat ämne. Det rör sig om en vänster-till-höger-skala som beskriver graden av övertrampets allvar och därmed lättheten att spåra det, till det mindre allvarliga och svårigheten att spåra det (se en grafisk reproduktion på WP här, skrålla ner) Här dock i fallande skala 1-5:
(1) Copy&Paste plagiat (dvs. ord-för-ord-plankning) -> relativt lätt att spåra
(2) “Dolt” plagiat (även kallat Copy&Shake&Paste) ->
(3) Parafras (stuva om orden för att undvika anklagelser om plankning) ->
(4) Översättning (t.ex. då från engelska till svenska) ->
(5) “Idéplankning” (att helt enkelt lyfta någons artikeluppslag) -> relativt svårt att spåra
Strikt juridiskt går det alltså bara att åtala (1), de andra går fria från rättsligt eftermäle. Vår vän i Svenskan täckte ju in (3), (4) och (5), men inte mycket hände när jag mailade honom via Svenskan (så offentligt jag kunde) och påpekade det. Och jag fick ett ganska axelryckigt svar av honom till slut (se kommentarerna).
(Nota bene: Detta handlar alltså inte om vanliga rewrites i kvällspressen, t.ex. Aftonbladets vana att citera Daily Mail, där källan nästan alltid brukar anges. Sådan journalistisk indolens kan man visserligen förfasa sig över, men det är ingen brottslig indolens).
Jag vet inte riktigt varför jag känner så starkt om det här med plankning. Jag har vissserligen aldrig råkat ut för det själv (vad jag vet). Men jag har alltid tyckt det är soppigt och svagt, äckligt och klibbigt; det är definitionen på oprofessionellt: om man ska ägna sig åt skrivande, varför då inte skriva ordentligt?
Mitt intryck är som sagt också att översättningsplankning är ett reellt problem i svensk journalistik, liksom förmodligen i andra länder också (jag har fått höra en del anekdoter på sistone…). Före internet var det inte sådär förfärligt många av oss som läste TLS, LRB och NYRB regelbundet, men desto mer slogs man alldeles för ofta av dejà vu-känslor när man läste svenska texter. Det verkar inte ha förbättrats.
Jag vill be mina läsare om två tjänster. För det första, vad finns det för aktiva procedurer och system i Sverige för att upptäcka plagiat, online eller ej, akademiskt eller ej? Specialiserad mjukvara för att spåra översatta plagiat existerar ju knappast inte (ännu), men har det skett några försök i den riktningen? Jag ska också kontakta SJF för att se vad som händer där.
Det andra är att jag vill be de av er som upptäcker plagiat att maila mig detaljerna. Jag tänker sätta ihop, inte något så ambitiöst som en databas, utan bara en exempelsamling över en viss tidsperiod för att eventuellt kunna dra några slutsatser om problemets frekvens.