Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Revolution och patriotism

Tuesday, Oct 1, 2013

Ett ovanligt idiotiskt gräl har brutit ut mellan Ed Miliband och Daily Mail. Tidningen publicerade för några dar sen en attack mot Miliband père, marxisten Ralph M, och kallade honom ‘The Man Who Hated Britain‘. En upprörd Ed krävde gensvar, och fick det. Men Daily Mail ger sig inte, utan står fast vid anklagelsen i en ledarkommentar idag.

Att kalla Mails anklagelser tunna vore en underdrift: de baserar sig huvudsakligen på en dagboksanteckning från en 17-årig Ralph, saltad med några allmänt marxistoida utbrott av den där kuriöst frustrerade engelska arten. Men det hela väcker en principiell fråga: är det verkligen opatriotiskt att vilja se en revolution (socialistisk eller ej) i sitt hemland?

Man skulle kunna inta en slags anarkokommunistisk ställning (à la en av mina idoler, Errico Malatesta) och kalla revolutionen den djupaste kärleksakt visavi människan och historien som det överhuvudtaget går att utföra, en slags motsvarighet till den tough love man brukar bota narkomaner med.

Revolutionen skulle i så fall utgöra “satirens paradox” i kvadrat, dvs. man kritiserar och river ner därför att samhället måste bevaras. Revolutionen som en i grunden legitimerande handling. (Är det inte lite Emma Goldman med i det här resonemanget också…?)

Chamberlain och historien

Categories: Brittiskt allmänt
Monday, Sep 30, 2013

En lika gammal som nödvändig historielektion av Nick Bauman i Slate, den rör de laddade orden “Chamberlain”, “Munich” och “appeasement”. Läxan är att man ska bedöma mänskligt handlande, och resultaten därav, utifrån samtida faktiska förhållanden, inte framtida efterklokhet, även om den framtiden bara låg ett och ett halv år senare, vid krigsutbrottet.

Slutsatsen blir att “Chamberlain’s story is of a man who fought for peace as long as possible, and went to war only when it was the last available option. It’s not such a bad epitaph”. Framför allt, som Bauman påpekar, undergräver det den amerikanska krigsfalangens ovana att gång efter annan ladda de där orden och fyra iväg dem mot den allmäna opinionen. Läsvärt.

Några sanningens ord

Saturday, Sep 28, 2013

Ibland krävs det röster som Seymour Hersh för att skära igenom det mediala barbituratbruset. Läs och begrunda. God helg.

Mera dikt i baljan, boys…

Categories: Kulturellt
Friday, Sep 27, 2013

Oh, puleeeze… Den brittiska nationen har valt sin favoritdikt. Eller ja, radioprogrammet med önskedikter Poetry Please har gjort en genomgång av önskemålen sedan 1979 och kommit fram till att vinnaren är Robert Frosts ‘Stopping by Woods on a Snowy Evening‘, med inalles 17 uppläsningar.

Därpå följer mer eller mindre de gamla väntade – dock (tackom och lovom) ingen Kiplings ‘If’ så långt ögat når – alltså mest rimmat tankefläsk om medelålders kärlek och vakuumpackad pastoral: Brownings ‘How Do I Love Thee’, Dylan Thomas ‘Fern Hill’, Marvells ‘To His Coy Mistress’. Enda utropstecknet sätter jag, kanske, vid numro 7 på listan, Willies 116:e.

Vilken dikt skulle toppat en svensk lista? Och då menar jag inte att efterlysa läsarnas favoritdikter, utan något sjufalt värre: vilken skulle den allmänt poesiintresserade populasen valt? ‘Tomten’…? Tranströmer? De bristande knopparnas Boye?

(En stund senare:) Herrejösses, här hittade jag ju en lista på svenska favoriter! Och den är ju inte så pjåkig, när Fröding och Södergran dominerar… En styck Strindberg, och inte en fyrtiotalist överhuvudtaget. Not bad.

Catch as catch can

Categories: Kulturellt
Thursday, Sep 26, 2013

Det här är något jag tror t.o.m. Eva Runefelt skulle uppskattat: den totala harmonin mellan inte bara människan och hennes själlösa objekt, utan denna harmoni på språng… Gary Ballance (what’s in a name?) tar en strålande catch, som är så mycket bättre därför att bollen kommer bakifrån honom och att han tar den med en hand… Sagolikt. (Se ultrarapiden från c:a 40 sek)

Andrew Strauss legendariska catch i Ashesserien 2005 är minst lika bra, men där är det ju inte så mycket fråga om perfekt timing, utan om ren, hundraprocentig, gudomlig instinkt. (Jag har publicerat stillbilden på Strauss förut, i ett internetkonstverk från 2011 som hette ‘Tre horisontallägen‘).

‘Minnesburen’

Categories: Kulturellt
Tuesday, Sep 24, 2013

Det är alltid riskabelt att försöka sammanfatta en diktares body of work, men i Eva Runefelts fall verkar det (bedrägligt?) enkelt. Hennes poesi syns utspela sig på ett ganska snävt begränsat område, nämligen den ibland svala, ibland febriga gränsyta där kroppen möter världen.

Det innebär bland mycket annat att tanken och språket är i sig själva ett centralt ämne för dikten, därför att det är ur dem som kroppen förhandlar/definierar/bestämmer sin väg i världen: “Kroppen ett bihang / till hjärnans stingsliga grönska” heter det rent av i den senaste boken, Minnesburen, som kom ut i förra veckan.

Nu har “språket” blivit ett sådant portmanteau-ord i de här sammanhangen, ofta mer en gest än något annat, att det är värt att definiera det lite närmare. Vad jag menar är språket, inte så mycket som utterance, som det som ringar in tystnaden, utan som verktyg, helt enkelt. Att sätta ord på något. Att väga klanger mot varandra, känna hur orden smakar, och (varför inte vara gammalmodig när det behövs?) hitta de ord som är sannast, just där och då.

Att läsa Eva Runefelt med behållning handlar till stor del om den här sortens hantverk. Håll ögonen öppna för hur och när hon använder t.ex. riktningsprepositioner (med en speciell förkärlek för “in i” och “genom”). Likadant med orden “här”/”där”, hur de plötsligt kan förskjuta hela tyngden i en dikt på ett alldeles oväntat sätt. Eller, för att nu komma till det egentliga ämnet för den här posten, den viktiga roll synestesin spelar, inte bara i den senaste boken utan i hela hennes diktning.

Och det egentliga ämnet för den här posten kan sammanfattas i den till synes ganska dumma frågan, vad är det för skillnad på synestesi och metafor?

Skillnaden är så klart neurologi. Synestesin är metaforen som väljer dig, inte tvärtom. “While cross-sensory metaphors (e.g., “loud shirt,” “bitter wind” or “prickly laugh”) are sometimes described as “synesthetic”, true neurological synesthesia is involuntary,” står det till exempel i Wikipedia.

I WP definieras synestesi som ett “neurologiskt tillstånd” (condition), dvs det är inte en patologi. Jag har visserligen inte ett enda vetenskapligt ben att stå på här, men jag är överhuvudtaget tveksam till den neurologiska förklaringen, och lutar nog mer åt den semantiska modellen (se WP-stycket om “The Role of Meaning“), om jag förstått den rätt. Jag har två exempel som illustrerar min tveksamhet.

För Eva Runefelt som för många andra synestetiker har veckodagarna färger, och de är naturligtvis för alltid bestämda färger. Så här ser måndag-tisdag-onsdag ut i en tidig dikt, “Bränderna nalkas om nätterna” (1978):

Måndagen är blå med bruna ramar
Tisdagen är gulvit
Onsdagen är brun och grön

Och så här ser de ut i “Höst”, från den just utkomna boken:

Måndagen är gråblå och tisdagen vit. Onsdagen barkbrun.

Om synestesi enbart handlar om synapser som skickar gnistor mellan sinnesförnimmelserna, dvs. om de är bokstavligt talat meningslösa och inte har några referenspunkter utanför hjärnan, så borde synestetiska bilder rimligtvis handla om en oerhört hög grad av slump, av neutral kemi. Varje fall av synestesi borde med andra ord vara unikt.

Vilket de bevisligen inte är. Inte bara jag själv utan många andra förknippar veckans två första dagar med vitt och ljust, och lördag-söndag med mörka, röda inslag (“Lördagens är blodröd och tung / Söndagen är en polkagris” skriver Runefelt i den förra dikten). Måndag-tisdag är ju skol- och arbetsveckans början: man går ut i morgonljus, i det flacka vardagliga ljuset. Lördag-söndag innebar ofta att vara inomhus, med inslag av högtidlighet och ritualer (bortsett då från att söndagen också är röd i almanackan, förstås…)

Det här inslaget av externa referenser blir ännu tydligare när det gäller siffror. För Runefelt har siffror personligheter, och hon relaterar det nästan uteslutande till deras grafiska utformning: “2 är retsam, den har ju sin svanlika böj den kan klatscha till med, ställa rakt upp“, heter det till exempel i “Höst”. Och hur många ser inte siffran 5 som sympatisk: “Den ensamt vänliga är 5. Gul som vaniljsås.” (Det är den stora magen, förstås…)

Så grafiskt-bokstavligt borde inte synestesi fungera om den neurokemiska modellen – gnistorna i mörkret – stämde helt och hållet. Jag tror i själva verket att synestetiska bilder är en slags “medfödd” metaforik. Det är fullt möjligt att synestesin har neurologiska kopplingar, jag säger så klart inte annat (den lär t.ex. vara ärftlig i vissa fall), men det hindrar ju inte att den i grund och botten är en del av den “språkliga” sfären och därför äger både grammatik och syntax, likaväl som uppfinningsrikedom och skönhet.

Måndagsnotiser

Categories: Uncategorized
Monday, Sep 23, 2013

* En liten vimeo om Paul Cocksedges utställning på Friedman Benda i New York. (En fotnot: det är inte svårt att se ett distinkt andligt – om än inte strängt talat religiöst – inslag i Pauls design; så blir det ju gärna när man arbetar mycket med ljus. Men det är också en sida han värjer sig lite för när man påtalar den, och jag tror det är i just den ambivalensen – some things are best left unsaid – som mycket av hans kreativitet stammar ur)

* Jag läser numera bara svenska tidningar online en gång i veckan, vanligtvis gör jag en snabb genomresa på måndagar. Dels för att man så sällan (jämförelsevis) uppdaterar materialet att man nästan aldrig missar något ändå, särskilt på kultursidorna. Och dels för att all ens naturliga optimism och förtröstan, all ens nyfikenhet och törst efter nya insikter, blir brutalt skjuten i sank så fort man får se ännu en debatt om debatten om debatten.

* Gabriele d’Annunzio skrev en gång ner en lista över “världens vackraste fenomen”, vilka inkluderade greyhounds, Ida Rubinsteins ben, samt “formen och strukturen hos mitt eget högpolerade kranium” (källa). Han glömde gaiströjan.

And to round off your Saturday evening’s entertainment…

Categories: Uncategorized
Saturday, Sep 21, 2013

Designtips, sport, och nu lördagskvällsmusik direkt från (tror jag) Ronnie Scott’s…

Norton-Holmes

Categories: Uncategorized
Saturday, Sep 21, 2013

Ken Norton dog häromdagen. Han var mycket snyggare än Ali. Hans fight mot Larry Holmes 1978 är en av de bästa tungviktsmatcherna någonsin.

Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004