* Det bär av till Sverige igen, en långhelg i Göteborg 18-21 oktober. Är det något speciellt man borde se/höra/känna/ana? Jag har ögonen på utställningen ‘Secret Love‘ på Världskulturmuseet. Dock ingen Förlundamatch på Scandinavium. Alla tips mottages med taxamet.

* Bengt O tipsade mig om en artikel om Shelley hos bloggen Bernur. Så många gånger har jag stött på “Bernur” i bloggsammanhang, men aldrig kommit mig för att läsa. Men det ska jag göra från och med nu, och lägger in den i bloggrullen. Mycket intressant, bra och heltäckande texter, mycket som går att diskutera. What more could you want…?

* I snara framtiden kommer en post om Shelley den radikala poeten, en post om ordet “true”, samt ett recept på cauliflower cheese med chorizo.

Den ikoniska bilden av Peter Kennard och Cat Phillipps ingår i en ny utställning på Imperial War Museum i Manchester, “Catalyst: Contemporary Art and War“. Bakgrunden kan man läsa om här.

Se där the modern condition… Man spelar en pjäs inuti en pjäs som inte är begriplig utan att den tolkas, åtminstone ett (1) steg längre. Freud hade fel (ett ouppklarat oedipuskomplex), Walter Benjamin hade fel (ultralutheranen) och Nietzsche hade fel (det dionysiska äcklet).

Men Hamlet själv har inte en aning.

Och så promenerar man omkring i staden och besöker dess caféer, man blir sedd, man dricker kaffe, blir sedd igen. “Hej” säger en del. Andra säger ingenting. Bussar åker förbi utan att man sitter eller står i dem, tunnelbanor tjuter utom hörhåll. Vilken pjäs spelar man i? Det är i alla fall inte ens egen pjäs.

Källa: Buzzfeed

Av Alice Munro har jag inte läst ett dyft. Men det har LRB-kritikern Christian Lorentzen. Han läste rubbet på en gång och gav henne en ganska rejäl sågning i tidningen nyligen (jag tror den är gratis läsning). Någon skrev en insändare efteråt och påpekade att om man sätter i sig en hel ask choklad i en sittning så är man nog heller inte så förtjust i choklad efteråt. Vilket kan synas som en rättvis motkritik, vid första anblick. Men är den egentligen så rättvis? Varför skulle ett författarskap nödvändigtvis förlora på att läsas i sin helhet på en gång?

Det utspelade sig en minidiskussion om engelska hemlöshetssiffror igår borta hos Rasmus. Samtidigt pågår en debatt häröver om regeringens nya och “crazy” Help to Buy-policy, som är främst avsedd att få fart på fastighetsmarknaden. Policyn har kritiserats av de flesta som har något att säga om saken, kanske skarpast av Simon Jenkins i The G idag.

Det leder tankarna inte bara till hur galet det är med den brittiska fixeringen vid owner-occupancy: 70% av britter “äger” sina hem, mot c:a 40% i t.ex. Tyskland. (Jag sätter ordet i citat därför att ägandet i själva verket ju är en chimär: man hyr i verkligheten sina hem av bankerna och hypotekskassorna, tills den 86-åriga födelsedag när man betalat av amorteringen och kan överlåta kåken på sina barn). (Som sedan säljer den och köper upp lägenheter i gentrifieringskarusellen här i östra London…).

Men det påminner också om hur den här fixeringen uppstod på 1930-talet, och hur den kom att fungera som en slags politisk och social muta för den stadgade (eller för all del, “skötsamma”) arbetarklassen. Det var en i högsta grad medveten kampanj där regering, byggindustrin och låneinstituten samverkade för att få arbetarklassen att köpa in sig i den egendomskapitalistiska drömmen.

Framför allt i det att man lyckades bryta ner det djupa motståndet mot att överhuvudtaget belasta sig med lån. Amortering (mortgage) har trots allt ordet “död” inbyggt i sig, det uppfattades allmänt som en “kvarnsten runt halsen”. Men med en kombination av effektiv annonsering, broschyrer och kampanjer (“husletandet” blev ett fritidsnöje) och en samordning av industrins kontanttillgångar i form av en builders’ pool, som fick ner handpenningen så lågt som 5% och en förlängd återbetalningsperiod från 15 till 30 år, fick man hundratusentals familjer att nappa på erbjudandena. Det räckte faktiskt med en normal arbetarlön på £4 i veckan för att bli godtagen för bostadslånen.

Det var bland annat så som East End under 1920- och 30-talen tömdes på sin traditionella (“vita”) arbetarklass, som då migrerade åt nord och nordöst, och de nya förorterna i t.ex. Essex. Där fanns de nya “mock Tudor”-radhusen med grusgångar, burspråk och namn som “Mon Repos”, dvs den dussinarkitektur som så innerligt föraktades av trettiotalets intellektuella och samtidigt så innerligt blev del av den engelska folksjälen.

En konsekvens av detta blev för övrigt att den engelska (och det är till stor del ett engelskt fenomen, snarare än brittiskt) arbetarklassen blev mycket mindre rörlig, inte bara än vad som tidigare var fallet (före första världskriget var det mycket vanligt att en engelsk arbetarfamilj flyttade en gång om året under sitt aktiva liv) utan också jämfört med sina huvudsakligen hyresbetalande europeiska motsvarigheter. Vilket i sin tur förde med sig en explosiv ökning av pendlande och bilägande, och så vidare.

Man kan förstås också spekulera om hur allt detta påverkade den stadgade arbetarklassens politiska instinkter över tid. Att det utgjorde en av grundstenarna för Margaret Thatchers stöd bland stora sektioner av arbetarklassen under 1980-talet råder det i alla fall ingen tvekan om. Hon mjölkade ju de här instinkterna maximalt, inte minst när hon introducerade “right to buy”-lagen, dvs. när man plötsligt kunde köpa ut sina kommunalägda hus och lägenheter till under marknadspriserna.

Om jag vinner Nobelpriset på torsdag så ska jag lägga pengarna bland annat på den nya Nexus 7:an, fast inte 16gB, som jag hade tänkt – utan 32…!!! Jag menar, varför inte…?

“Think big,” som det heter.

Jag tänkte åka till New York, där jag aldrig varit, och Kina. Kanske några nya skor, mina svarta Converse börjar bli lite slitna. Betala bort ett par kreditkort, muta mig till en kolonilott för pepparrotodling, köpa Zlatan till GAIS och en internet-TV till hustrun så hon kan kolla resten av Breaking Bad.

Mitt Nobeltal kommer att betitlas “I Know What She Wants For Christmas, But I Don’t Know How To Wrap It”.

Vo Nguyen Giaps död vid 102 års ålder härförleden (Telegraphs runa, Guardians) har lett till en del intressanta tolkningsvarianter av “Röde Napoleons” historiska och militära betydelse.

En del vill se honom som jämförbar med Wellington och Rommel (jag har själv aldrig riktigt förstått Wellingtons genialitet: hans claim to military fame var väl snarast preussiskt och hette Blücher i efternamn?) Andra vill hellre se Giap som i princip en suveränt skicklig materialförvaltare, och en brutalt kallblodig sådan: han hade inga som helst samvetskval vad gällde att offra tusentals och åter tusentals mannar.

Slaget om Dien Bien Phu 1954 var, enligt den senare uppfattningen, ett typiskt uttryck för Giaps begränsade talanger: om fransmännen valde att stationera alla sina färska fallskärmstrupper nere i en dalgång, vad annat hade en vettig generalissimo att göra än att – som Fitzcarraldo med båten – hugga upp stigar i djungeln, hyva upp allt sitt tunga artilleri på de omgivande kullarna, och sedan börja skjuta?

Här kommer lite mer historierevision, för övrigt… (I det följande har jag hämtat en del uppgifter ur den här LRB-texten [betal]).

Det är lätt för “oss som var med på den tiden” att springa iväg med idén att Nordvietnam och FNL militärt besegrade den amerikanska Goliat, en missupfattning som ofta förstärks av scenerna från Saigon i april 1975. Så var det emellertid inte. Den nordvietnamesiska strategin bestod i själva verket av en lång serie misslyckanden, och den slutliga segern kom mer via diplomatin än något annat.

Det går tillbaka på att Le Duan satt fast i sitt rigida militära tänkande (Le Duan och Le Duc Tho var de egentliga starka männen i Nordvietnam från mitten av sextiotalet och framåt; Ho hade blivit en portalfigur, Giap en fördetting).

Le Duan var för otålig för Maos “utdragna krig“, och föredrog i stället ta sig an fienden i stora offensiver på  landsbygden, i den säkra förvissningen att städerna skulle resa sig i uppror när segern närmade sig, som dag följer på natt: strategin kallades ibland “GO-GU” (General Offensive and General Uprising).

Tre gånger försökte han, och tre gånger misslyckades det: den stora offensiven 1964; den legendariska Tetoffensiven 1968; och våroffensiven 1972. Folket i Sydvietnams städer rörde sig inte ur fläcken. (Tetoffensiven imponerande dock på amerikanerna: ett år senare satte Parisförhandlingarna igång).

Det är just den historien man också ofta hör när man talar med någon av de många vietnamesiska flyktingar som bor i den här delen av London. Lika mycket som man befarade en kommunistisk regim i Syd, så alienerades t.o.m. motståndare mot USA:s krig av Nords ideologiska blindhet och arrogans.

“Du bör inte gifta eller förlova dig i Strasbourg,” anmodade Lady Diana Cooper, apropå inget särskilt, sin tonårige son John Julius i ett av hennes många brev till honom, detta i slutet av fyrtiotalet.

Hon fortsatte: “Och låt dig inte själv bli utvald, i synnerhet inte på gatan eller på barer. De kommer bara att förorena och bedraga dig och alldeles säkert ge dig sjukdomar av alla de slag… Spara dig själv och din kärlek för något eller någon som är nästan exakt lik mig, med ett gladare lynne.”

Hundra år tidigare gifte sig upptäcktsresanden Sir Richard Burton med Isabel Arundell. Deras förhållande sågs inte med blida ögon av hennes katolska och välbärgade familj, men äktenskapet accepterades till slut.

På bröllopsnatten kom Sir Richard in i brudkammaren och fann sin hustru i sängen, kloroformerad och död för världen. På hennes kudde låg en liten lapp, på vilken det stod: “Mamma säger att du får göra precis vad du vill.”

Samma Isabel – och det är egentligen detta som är the punchline – var den som efter makens död brände upp all hans ovärderliga forskning kring österländskt kärleksliv och sexualvanor.

Den brittiska härskande klassen (vilket som bekant inte är synonymt med “den brittiska överklassen”) måtte vara den emotionellt och sexuellt mest kuvade, hårt åtsnörda, förkrympta och mumifierade samhällsklass som historien någonsin krystat fram.

Och vi känner till i alla fall en del av förklaringen, det vill säga (bl.a. via Monbiot) det systematiska barnarov som sker i internatskolornas regi: de fullödiga relationer som särskilt pojkar på ett tidigt stadium tvingas ingå med institutioner, snarare än människor.

Det är därför vår regering ser ut som den gör när de skrattar åt de fattiga.

“Do what thy manhood bids thee do, from none but self expect applause,” som Sir Richard skrev i The Kasîdah Of Hâjî Abdû El-Yezdî (1870).

Det är National Poetry Day igen, och vi brukar ju markera den på ett eller annat sätt. Den här gången väljer jag Wallace Stevens när han själv läser, med myndig barytonstämma, “So-and-So Reclining on Her Couch”:

So-And-So Reclining on Her Couch
Wallace Stevens

On her side, reclining on her elbow.
This mechanism, this apparition,
Suppose we call it Projection A.

She floats in air at the level of
The eye, completely anonymous,
Born, as she was, at twenty-one,

Without lineage or language, only
The curving of her hip, as motionless gesture,
Eyes dripping blue, so much to learn.

If just above her head there hung,
Suspended in air, the slightest crown
Of Gothic prong and practick bright,

The suspension, as in solid space,
The suspending hand withdrawn, would be
An invisible gesture. Let this be called

Projection B. To get at the thing
Without gestures is to get at it as
Idea. She floats in the contention, the flux

Between the thing as idea and
The idea as thing. She is half who made her.
This is the final Projection C.

The arrangement contains the desire of
The artist. But one confides in what has no
Concealed creator. One walks easily

The unpainted shore, accepts the world
As anything but sculpture. Good-bye
Mrs. Pappadopoulos, and thanks.