Sista spiken i kistan på gruvfackets f.d. ledare, pajasmarxisten Arthur Scargills rykte är avslöjandet att han år 1993 försökte köpa ut sin lyxlägenhet i Barbicans Shakespeare Tower – med hjälp av Margaret Thatchers katastrofala right-to-buy-policy… Läs storyn här i Indy.

Hur Scargill överhuvudtaget hamnade i denna lyxvåning skrev jag om strax efter Thatchers död förra våren. För ännu mera bakgrund så skrev jag om kolgruvetrejken på 25-årsdagen av dess inledning, samt om ett kuriöst efterspel i ‘Gorbatcher och de deliciösa ironierna‘.

Gruvfackets nuvarande ledare Chris Kitchen säger till BBC: “Unfortunately the perception I had of Arthur the great trade unionist, socialist, just is nothing like the reality as to the man that I know now and that I’ve been at loggerheads with for most of my term of office.”

Det pratas (och jag väljer mina ord med omtanke) det pratas om hitlists och shitlists, detta med anledning av att Clintons lär ha ett helt spreadsheetdokument med fiender graderade 1-7, som i helvetet…

Själv har jag aldrig ens närt en tanke på att ha något sådant. Jag tror inte jag har några fiender, eller folk som gjort mig så illa att jag skulle börja mixtra med Microsoft Excel för att kunna komma ihåg det.

Däremot finns det en del (s)hitlists jag gärna skulle vilja vara med på, och Radio Islam är en av dem (tänker naturligtvis inte länka, men kan rapportera att den fortfarande ser ut som det är 1995…).

Det har alltid varit en källa till viss avund när jag råkat på kolleger som hamnat där som nåt slags “Israels nyttiga idioter”. Men jag vet inte hur man bär sig åt för att komma in på listan, om man skriver såpass (förhållandevis) lite om Israel som jag ändå gör. Det kanske finns en anmälningsblankett? Jag ska titta närmare och återkommer.

Det här är egentligen ett essäämne, men bara för att tillfälligt skissa. Krig är lika med droger. Sedan antiken har soldater och officerare fått psykofarmaka för att orka med att döda.

Snabbspola fram till 1:a världskriget och det var, underligt nog, relativt drogfritt; mycket alkohol givetvis, men inte tillnärmelsevis som under 2:a världskriget, när alkoholen dominerade (Nazityskland var – bland mycket annat – ett fylledöme) men också de nya formerna av amfetamin som tagits fram på 1920-talet.

Med Korea- och framför allt Vietnamkriget kom heroinet, tillsammans med amfetaminet (krigsdrogen par excellence) och naturligtvis marijuanan, R&R-drogen…

Idag delar man ut droger till soldaterna som en del av deras kontrakt: upptjack, nertjack, sidotjack… Att så många veteraner från dessa senare krig begår självmord har mycket att göra med att de helt enkelt inte klarar nerresan.

I Syrien, läser vi idag, är det återigen amfetaminet som gäller… Captagon, heter det den här gången…

Jag hade ett voiceoverjobb idag i Ashford, Surrey (till skillnad från Ashford, Kent) (tacka gudarna att jag upptäckte misstaget i tid…) (sheeesh…!) och fick en lift tillbaka till stan av gamla polaren, v-o-kollegan Clara Andersson: rolig människa, suverän bilförare, och genial skådespelare.

Från Earl’s Court tog jag då 74:ans buss hemåt, den som paddlar sig ner för denna Luleälv av skitneon, flamsglitter och nyrikt tatterdemalion som är Knightsbridge och Harrods och Prada-dahling… Rikt är alltid vulgärt, och det är en sanning Marx aldrig vågade vidröra (Karl, alltså) därför att han aldrig tänkte färdigt tanken om kreditkort.

Jag kom till slut hem, till busshållplatsen vid Ockenden Road. Jag postade brevet jag tänkt posta sedan i morse, i en brevlåda som verkar förfärligt oanvänd, outnyttjad… Men historien tröstar mig med att “en öppen brevlåda måste tömmas”: därav postens privilegium. Frimärket är den medalj som kommer att pryda våra kavajuppslag i revolutionens gryning.

Om man tar sig igenom dagarna så hittar man alltid små framsteg, och förstås små bakslag. Man kan bokstavligen se hyacinten växa. Man kan bokstavligen se en tom plastkasse bli vansinnig i blåsten. Inget av detta bör emellertid hindra en från att göra gott, lösa korsord eller skriva böcker.

En kort tid under mina tidiga tonår trodde jag ordet östrogen var ett adjektiv som beskrev någon som var oerhört tillgiven och lojal.

Det är en slags verbal synvilla vars konturer aldrig riktigt lämnar en; kalla det bindestrecks-afasi. Vilket är i sig ironiskt eftersom ordets ursprung är οἶστρος, grekiska för broms (eng. gadfly) (vars livsuppgift det är att irritera kossor) och som sedemera blev latinets oestrus, den oemotståndliga impulsen, och i förlängningen den kvinnliga sexualiteten.

Jag ska lämna alla vidare tolkningar och slutsatser av detta språkkomplex därhän, för säkerhets skull, och bara langa in en liten rekommendation för Ethel Lilian Voynichs roman ‘The Gadfly‘ från 1897, en av grundtexterna för oss romantiska revolutionärer. Ähem. Det är en bok vars bakgrund och tillkomst egentligen är lika intressanta som boken själv. (Har inte hittat uppgifter, men den måste väl finnas på svenska…?)

Nu har dock bindestrecksafasin (utan bindestreck den här gången) drabbat mig igen, med ordet soldatesk. Jag visste så klart vad det betydde, men jag hade alltid trott det var ett dubbelbetonat ord och att en “esk” var något uråldrigt germanskt ord för pöbel, mobb (eng. Millwall supporters). I själva verket ligger ju betoningen enbart på sista stavelsen, som i humoresk, arabesk och så vidare.

Konstigt…? Bara om man tycker det. Ändelserna “-esque” och (mer i medicinska sammanhang) “-oid” betecknar “liknande, men inte identiskt med”. Ordet soldat kommer ju från att vara i någons “sold”. Så det kanske inte är så konstigt, trots allt. Soldatesken liknar men är inte identiska med soldater, i den meningen att de inte får betalt för att slåss. Enligt en snabb google används ordet oftast om de röda horderna med hemadress i Sovjetunionen.

So now you know. Good evening.

Mer sport… Det här handlar nog om en svår psykologisk knut i min personlighet, men å ena sidan föraktar jag högtidligt bergsklättrare och deras imbecilla “because it’s there”-nästan-filosofi. Å andra sidan älskar jag surfare som söker upp katastrofer som the black swell som just nu drar in över Europas västkuster.

Dom som klättrar Mount Everest är miljöovänliga rikemansbarn med hedge fund managers i släptåg. De som surfar vågorna är (historiskt) stillahavsöbor, krigsveteraner, hippies med dundertjack, samt utbölingar och excentriker (surfare har f.ö. många likheter med 60- och 70-talens ski freaks, dom som uppfann off-piste).

Bergsklättrare plågas av solen. Surfare är vänner med månen. Need I say more…?

Vad jag förstått – jag har inte skaffat en duglig VPN-server ännu, så såg det inte live – så förtjänade finländarna att vinna JVM-finalen. Har alltid gillat U-hockey, ända sedan Huddinge. Inga divalater, inget lippy, ingen cynism i tacklingarna, det är bara att dundra på.

Om ledarna tillåter det, vill säga, vilket de inte alltid gör… Jag vill gärna se i alla fall youtubeversionen, men det verkade vara mycket trängsel i (finska) försvarszonen…

Å andra sidan, Arsenal mördade Spurs i tredje ronden av FA-cupen. Här är en historia. En väldigt gammal vän, gymnasielärare, fanatisk Arsenalista, totalt urtrevlig. En fest för nåt tio år sen, vi står och snackar. Hans då 12-åriga son kommer plötsligt springande och säger: “Man United lost 3-0 to Norwich… Yay, yay, yay…!”

Hans far lägger handen på sonens axel, och säger: “We take no pleasure in that sort of misfortune, son… Only Spurs. We only hate Spurs. The rest don’t matter….”

2014 kan bli året när Storbritannien upphör att existera. Så här skrev Simon Jenkins i en läsvärd artikel häromdagen…

We tend to forget that the confederacy to which most of us owe loyalty – the United Kingdom – was invented only in 1801 and lasted until 1922. The so-called UK survives only by the thread of Northern Ireland. As for Great Britain, it was a joint monarchy declared by James I in 1604, generously embracing Ireland and France. It became a single state under one parliament only in 1707 (without Ireland, then still a colony). If the Scots do vote for independence in this year’s referendum there will doubtless be some new treaty to replace the act of union, but Great Britain will be no more.

I frågan om skotsk självständighet håller jag mig neutral: det är inte mitt bord. Men efter att ha spenderat en vecka i ett land där politiken så ofta handlar om att putsa, justera, ibland t.o.m. ifrågasätta, men ändock alltid hålla fast vid Det Givna – Sverige är vad Sverige är vad Sverige är – så är det upplivande och tankestimulerande att befinna sig i ett valår där nationens själva integritet och identitet ligger i vågskålen.

Inte för att det verkar troligt att skottarna kommer att välja full självständighet i höst, för det vore ett radikalt brott med röstandetraditionen i de här frågorna. Mest sannolikt blir resultatet som vanligt en majoritet för vad som kallas “devo max”, dvs att Skottland blir “autonomt under kronan”, ungefär som Baskien. Det innebär framför allt större kontroll över skatteintäkterna (särskilt Nordsjöoljan), och utökade befogenheter i utrikes- och försvarsfrågor. Men det är, som Jenkins påpekar, allvarligt nog för unionens framtid.

Inte minst slående i sammanhanget är “den engelska obefintligheten”. Inte bara i den allmäna bristen på intresse för unionsfrågan, utan i frånvaron av en motsvarande/balanserande engelsk nationalism, eller ens nationalismdebatt. Det talas ibland om England som “London+”, en skranglig och skev konstruktion byggd på immaterialrätt och luftpengar, servicekultur och ghettoisering. England utanför storstaden har gradvis upphört att vara en verklighet: industrier och bruksorter ligger sedan 1980-talet i spillror, jordbruket har sedan länge slutat betala för sig självt. Och i dessa ödeland finner vi urbanistas lisor för våra härjade själar, i långvandringar och husvagnsläger och ‘The Wordsworth Experience’.

Värt att tillägga, för att återgå till dagspolitiken, är ju att de ivrigaste förespråkarna för att hålla Skottland kvar i unionen är Labourpartiet, och det av ren självbevarelsedrift. Skulle man förlora alla sina skotska MP’s (idag 41 st., eller 16% av totala antalet) så kommer Labour aldrig mer att sitta i ensam regeringsställning. Med Tony Blair och Gordon Brown osaliga i åminne är det kanske inte något man i förstone fäller tårar för. Men med majoritetsval kan det betyda en lång period av konservativ hegemoni.

Ur Alan Bennetts nyårskrönika:

17 April. Shots of the cabinet and the ex-cabinet at Lady Thatcher’s funeral in St Paul’s just emphasise how consistently cowardly most of them were, the only time they dared to stand up to her when eventually they kicked her out. What also galls is the notion that Tory MPs throw in almost as an afterthought, namely that her lack of a sense of humour was just a minor failing, of no more significance than being colourblind, say, or mildly short-sighted. In fact to have no sense of humour is to be a seriously flawed human being. It’s not a minor shortcoming; it shuts you off from humanity. Mrs Thatcher was a mirthless bully and should have been buried, as once upon a time monarchs used to be, in the depths of the night.

“Sov bort din närsynhet” – genom att inte vakna upp…! Man är aldrig närsynt när man sover, tror jag inte i alla fall. Har någon någonsin drömt en dröm där man plötsligt stannar upp handlingen och säger, “Vänta, jag måste ta på mig glasögonen, jag ser ju inte, för jösse namn…”

Det här handlade om ett slags linser man satte in under natten. Jag är inte så övertygad. Som så mycket av sånt där som dansar lindans mellan respektabel medicin och snake oil hokuspokus, så anar man ett skämt, men man anar ännu mer pengar.

Jag anar ett skämt här också: “Peter Robinson har med sina romaner en säker och framstående plats inom den numera välgödslade deckargenren,” skrev Clara Ståhlberg i DN Kultur söndag 29 december.

Att det stod en lukt kring deckargenren visste väl alla utom de permanent snuviga. Men att vara såpass rakt-på-sak i samband med en intervju med en av dess främsta företrädare tarvar ett slags courage fou man måste beundra.

I övrigt stod det ingenting i tidningarna.

Man hör mer och mer mellansvenska – eller i alla fall utomsocknes – inslag i göteborgskan. En ung man som läser upp namnen på spårvagnens hållplatser säger “Hucksbotorp” när han menar Högsbotorp, och “Ustra Sjukhuset”.

Jag lyssnar på två göteborgsflickor som pratar och titt som tätt avslutar med “…då’rå”, vilket ju är stockholmska för “…innit”… Man hör mellansvenska inflektioner rätt ofta, kanske kommer de via teve, ungefär som de där frågeinflektionerna i slutet på meningar som vi dessvärre nu ärvt från australisk och amerikansk teveengelska.

Jag måste bekänna en (återupptäckt) svaghet för cognacsmedvurst, Mariekex och kalvsylta med rödbetor.

Jag läste ett förord av Harry Martinsson till ett urval dikter av Karin Boye. Jag läste det två gånger, till och med. Och begrep. Inte. Ett. Jävla. Ord.

Avd. “Vad man än kan säga om Sverige…”

…så är den fysiska miljön oerhört väl genomtänkt och funktionell och, för det mesta, snygg att se på.

Till exempel, de handikappsanpassade inslagen ser inte så “sent påtänkta” ut som annorstädes, utan som en fullt integrerad, organisk och “osynlig” del av miljön.

För den som vill gå ut och röka så står stora askkoppar med brandgula hattar (“Fimpa här”) precis på rätt ställe utanför de svischande dörrarna, dvs oftast under tak.

Trottoarerna har på holländskt vis segregerats till förmån för både fotgängare och cyklister.

Det sitter ett räcke precis där man behöver det.

Det finns inga postkontor längre.

PS: Samt förstås Kustens Fisk & Delikatesser på Karl-Johansgatan…