Jag har alltid haft svårigheter att förstå religion, bokstavligt och milt uttryckt. Men jag gör mitt bästa.
Nu står jag inför ett nytt conundrum som jag hoppas någon kan hjälpa till med. Den utmärkte Terry Eagleton skriver idag en recension av torypolitikern Ann Widdecombes ‘Sackcloth and Ashes’. Vilket är en bok som jag aldrig i livet skulle kommit mig för att läsa, i och för sig, men Eagleton är som vanligt på sprudlande teologiskt humör, och sågar och prisar i mer eller mindre lika proportioner.
Men i slutet av recensionen säger Eagleton detta, och det är en utpräglat romerskt-katolsk poäng, som jag förstår det: “One must also convict this most orthodox of Catholics [Widdecombe alltså] of rank heresy. She writes more than once of God being ‘offended’ by sin; but being offended involves a change of state, and God cannot change any more than he can brush his teeth. A few quick Hail Marys seem in order.”
Men om Gud inte kan gå från ett tillstånd till ett annat – som jag fattar “change of state” – hur kan hon då förlåta synd? Hur kan hon då “höra” bön? Om Guden inte “svarar” på mänsklig religiös aktivism i någon tillståndsförändrande mening, vad är då religion annat än ett fruktansvärt omständligt att säga “So long, and thanks for all the fish”…?
En Gud som har stängt av mobilen? Vad i hela friden – to coin a phrase – är då katolska kyrkan till för? Jag bara frågar.
Del 2, söndag: Jag ska försöka förklara närmare vad jag menar, även om jag nu far ganska långt ut på okända teologiska vatten.
En troende begår en synd. Men fram till det ögonblick han/hon knäfaller och ber Gud om syndens förlåtelse så gör den allseende Guden inte något annat än att notera att synden begåtts; Gud förhåller sig väsentligen som iakttagare, dvs som neutral och framför allt passiv i fråga om både synden och syndaren. Det är inte förrän i det ögonblick som bönen om förlåtelse når fram till Guden, i det ögonblick hon “hör” bönen, som Gud har att ta ställning till att antingen förlåta eller fördöma. Vilken hon än väljer så är det ofrånkomligen en aktiv handling, det ligger ju i väljandets och ställningstagandets natur. Gud har alltså gått från passiv iakttagare till aktiv deltagare vad gäller syndens verklighet och syndens konsekvenser.
Märk väl att jag här helt utelämnar prästens/kyrkans rent förmedlande roll i den här processen. Det tycks mig ovidkommande för resonemanget, eftersom (Eagletons påstående om) Guds oföränderliga tillstånd rimligtvis inte påverkas av någon prästerlig eller teologisk intervention. Det är en “hädelse” att påstå något annat, kort och gott: take it or leave it. Men, som sagt, hur kan den processen från passiv till aktiv utgöra något annat än att gå från ett tillstånd från ett annat? Hur kan man då för övrigt också påstå att det existerar något sådant som “Guds vilja”? En vilja är en akt. Om Gud inte kan känna upprördhet över synd (som Widdecombe påstått, tydligen felaktigt) varifrån har man då hämtat begreppet dies irae? Och så vidare, och så vidare.
Jag kan tänka mig invändningen att jag antropomorfierar Guden, och ger henne alltför mänskliga attribut, såsom valfrihet och vrede. Det är mycket möjligt. Men invändningen kvarstår. Gud är kärlek, hör man ofta. Men om Guds kärlek är ett oföränderligt tillstånd, något ej förhandlingsbart via bön, vad har då syndaren att oroa sig för?
Del 3, senare söndag: Det är för övrigt den där intervallen (“Guds passiva iakttagande”) som utspelar sig mellan syndens förövande och syndens förlösning (förlåtelse/fördömande) som gör att många icketroende har sådana rent mänskliga problem med religionen, inte bara logiska och filosofiska. Det finns i den fördröjningen en likgiltighet gränsande till inhumanitet, ett uppskjutande av domen tills den anklagade har förklarat sig skyldig. Människan sätts på vad alla busiga barn här över känner till som the naughty step (halvvägs up the wooden mountain to Bedfordshire): orörlig, skuldmedveten, fastbunden av föräldrarnas förfärliga tystnad, ända tills den stund man “kommit på bättre tankar”, dvs alla gulagers och omskolningslägers slutliga examensprov.