Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Ord från revolutionen+

Categories: Kommunism
Tuesday, May 27, 2014

cogniet-1_jpg_600x600_q85

Louis Cogniet: Scener från 1830

När Danton dömdes till galgen krävde en grupp deputerade att han borde få höras till slut. Robespierre avfärdade deras krav med förakt, och sa: “Quiconque tremble est coupable”: “Den som darrar nu är skyldig.” (Adam Schatz i NYRB)

Det var Deng Xiaoping som genomförde repressalierna och under åren som följde, sent på kvällen på årsdagen av Tienanmen, kunde man överallt höra klirret av miniatyrflaskor, xiaoping, en anspelning på Dengs namn. (Jonathan Mirsky i NYRB)

Samma dag som Bastiljen stormades 1789 skrev Ludvig XVI ett enda ord i sin dagbok: “Rien”.

“Every normal man must be tempted, at times, to spit upon his hands, hoist the black flag, and begin slitting throats.” (H L Mencken)

Veckans sportnyhet

Categories: Uncategorized
Monday, May 26, 2014

Charles Darwin spelade hockey! Yowza…!

Han lirade tydligen i skollaget, det skrev han i ett brev till sonen, som just börjat på samma skola: “My Dear Old Willy… have you got a pretty good pond to skate on? I used to be very fond of playing at Hocky on the ice in skates.”

Man undrar ju lite grand vad laget hette… Shrewsbury Monkeys? Och vilken position han spelade: jag tror han var en ganska robust och pålitlig back, och absolut given i power plays.

I valen

Categories: Brittiskt allmänt
Monday, May 26, 2014

Om man då ska försöka sig på en sammanfattning, i alla fall från ett brittiskt perspektiv. EU-valet först, och det ytterligt ironiska faktum att det “separatistiska” UK har agerat precis som stora delar av resten av Europa och gett missnöjespartiet de flesta rösterna (Ukip 28%, Labour 25%, Tories 24%). Varvid man genast ska tillägga att vad gäller röstandelarna – inte bara i UK, utan kontinentalt – så har fortfarande den överväldigande majoriteten européer röstat för Europa. Missnöjespartiernas ökning förblir marginell: “en utmaning, inte ett hot” som en Guardianskribent sa.

Vad gäller lokalvalen i UK ser det lite annorlunda ut. Jo, Ukips andel av rösterna minskade från förra lokalvalen med 7%, inte bara på bekostnad Tories (som Labour lite indolent hade trott) och de misslyckades radikalt i storstäderna. Men det tar lite eller inget ifrån det faktum att de åstadkommit strategic inroads kors och tvärs över hela England, och att det måste tolkas som en stor framgång för dem. Nu vill ju kommentatorer gärna översätta resultat som dessa till projiceringarna för parlamentsvalet nästa år, och måla upp bilden av Ukip som nästa Lib Dems, som vågmästarparti i en kommande koalition.

Inget är omöjligt förstås, men jag tror ändå luften kommer att gå ur Ukipballongen under det närmaste året. Anledningen är helt enkelt praktisk-politisk. Alla dessa nya Kippers som röstats in i county councils över hela landet har liten eller (vanligare) ingen som helst politisk erfarenhet. Likadant har många av dem inte bara excentriska åsikter om saker och ting, de har ofta märkbart svårt att uttrycka dem någorlunda sammanhängande. För att inte skräda med orden, det rör sig för det mesta om fuckwits and fruitcakes. Och folk, röstande människor, är inte korkade.

När de väl får se vad the Kippers (inte) åstadkommit på det lokalpolitiska planet tror jag många kommer att dra sina slutsatser. Många har förresten redan gjort det: 51% av de som röstade på Ukip beskrev det som en engångsröst.

Tonsättare så in i Norden

Sunday, May 25, 2014

Jag lyssnade på Carl Nielsens 5:a i bilradion, eller en försvarlig bit av den i alla fall.

Den här frågan måste väl ha stötts och blötts förut, men jag har inte hört något detaljerat svar på den. Danmark har Nielsen, Norge Grieg och Finland Sibelius. Varför har inte Sverige en (18-)1900-talskompositör av internationell rang?

Stenhammar är väl det närmaste vi kommer…

Två möjliga orsaker, kanske…? Det musikaliska 1900-talet i Sverige var en trögflytande historia, vi hade sannerligen inte bråttom att göra oss av med national- och senromantiken: modernismen etablerade sig först på 1940-talet. Det kanske inte fanns ett “klimat” som lämpade sig för geniet. Om nu genier behöver klimat.

Vilket leder till möjlig orsak 2. I Finland och Norge fanns ju ett slags klimat: Sibelius och Grieg blev en integrerad del av den unga nationens framväxt, à la Verdi och Chopin. På motsvarande vis “behövde” Danmark strikt talat inte Nielsen, men fick honom ändå. Sverige behövde heller ingen nationaltonsättare, och vår brist på behov blev tillfredsställt…

I dunno. You tell me.

Valtider

Categories: Brittiskt allmänt
Thursday, May 22, 2014

church-sign_1888021i

Så gick man och röstade i morse. Vallokalen var en lekskola runt hörnet. Funktionärerna hade som vanligt illasittande kläder på sig. Det finns nånting hos de engelska frivilligplutonerna (oftast kommunala tjänstemän och -kvinnor av en viss grad) som gör dem immuna mot allt vad smak heter i fråga om kläder och, ofta, frisyrer. Men, men… someone’s got to do it

Det är inte bara EU-val här utan lokalval också, dvs boroughs och county councils. Och det har en avsevärt större betydelse i relation till parlamentsvalet nästa år än EU-valet har, i den meningen att det ger partierna bättre vägledning om hur det politiska landskapet verkligen ser ut.

Vad gäller Ukip tror jag det kommer att gå bra för dem, men inte överväldigande så. Jag tippar 20-25% av rösterna. Med allt det mediala bruset kring Ukip har många heller inte märkt att De Gröna gör bra ifrån sig i opinionssiffrorna, jag tror vi kan se några överraskningar på den kanten.  Ett av de Grönas populäraste vallöften är att re-nationalisera järnvägen. Heja dom.

PS: Läste just en rolig statistik. “Rumäner” är ju en vanlig måltavla för Ukips och Farages främlingsfientlighet. Det visar sig nu att 0.5% av rumänska invandrare i UK har någon gång suttit i fängelse. Motsvarande siffra enbart för Ukips egna MEP’s är 10%.

Om det där ordet igen…

Categories: Uncategorized
Wednesday, May 21, 2014

Jag fick syn på ordet “hen” i en AB-rubrik alldeles nyss (vägrar länka) och mitt hjärta sjönk som en sten… Jag har tjatat om detta förut, men vi får väl dra det ett varv till.

“Hen” är i grund och botten ett orwellskt språkligt projekt. Som sådant är det alltså egentligen den diametrala motsatsen till “politisk korrekthet”, dvs de språkligt-etiska processer som sakta men säkert – och med all rätt – tvingar ord som “neger” (och värre) ut ur vår vokabulär, eller åtminstone ganska framgångsrikt förvandlar dem från socialt acceptabla till socialt oacceptabla. Det är alltid så språket utvecklas och blomstrar, i allt från vokabulär till syntax till ändelser: det fäller, det gör sig av med, det skär bort.

Det är alltså inte bara den genuspolitiska aspekten av ordet “hen” jag invänder mot (jag ska återkomma till det) utan just det att ordet representerar något som Orwell helt riktigt förstod som anti-spåkligt, och därför anti-mänskligt, detta newspeak som gjorde “krig” till “fred” och “frihet” till “slaveri”. Det är ett artificiellt, inte organiskt, sätt att anpassa språket (och därmed tänkandet) inte till en ny verklighet, märk väl, utan till en viss hegemonisk föreställning, i detta fall om kön och könsroller.

Mina rent språkliga invändningar är alltså två till antalet: (1) Att i princip införa ett påbud om att ta en artificiell konstruktion i användning går tvärtemot, inte bara språkets natur, utan allt som vi inmundigat med den demokratiska och frihetliga modersmjölken: att i Orwells anda aldrig låta andra avgöra vilka ord som vi får använda, och hur. (2) Detta gäller så mycket mer när det handlar om ett ord som inte bara uppfunnits av snävt genuspolitiska skäl, utan ett ord som berövar oss två precisa ord – och ger oss ett imprecist i stället…!!! Det kan knappast bli mer anti-språkligt…

Jag hör kanske inte till dem som avfärdar hela genusvetenskapen som the biggest and most successful fraud ever practised on a patient world, som Henry James sa om Shakespeare. Men jag står fullkomligt och orubbligt främmande för den här nyliga trenden att försöka lösa könsrollsproblematiken genom att göra sig blind för könet. Inte bara i ordet “hen” utan i dessa förfärliga och upprörande försök att göra barn till “könsneutrala” brickor i detta motbjudande genusteoretiska spel. Jag skrev bl.a. så här om det en gång:

…jag drar en gräns vid folk som spelar ut sina vuxna genusteorifantasier på bekostnad av barn som inte gjort något annat ont än att ha dessa ideologiska busar till föräldrar. Ursäkta språket, men könsneutrale Linus vill inte säga barnens kön beroende på att han själv råkar vara både f***a och k*k på samma gång. Det här är den vidrigaste, maktgalnaste form av vuxenskap jag någonsin sett: ett manipulativt och känslokallt förtingligande av en grundläggande mänsklig relation, den mellan föräldrar och barn.

Jag hör med andra ord till dem som anser att det bästa sättet att bryta ner fördomar och ändra sitt beteende och sitt tänkande är att konfrontera verkligheten, inte göra sig blind för den. Jag avskyr ordet “neger” (och värre) men anser att det ska stå kvar i de gamla Tintin-böckerna, därför att det är en direkt och fruktbar inbjudan till kritiskt tänkande, för oss själva och framför allt för våra Tintin-läsande barn (är de gamla nog att läsa Tintin är de gamla nog att fatta skillnaden mellan då och nu och rätt och fel, det är bara att prata med dem…).

Likadant är jämlikheten mellan könen – specifikt kvinnoförtrycket i alla dess deprimerande former – något som är en självklar och omedelbart relevant fråga för mig, praktiskt taget på daglig basis, som det är för många andra män. Men så fan att jag tänker acceptera att en “neutralisering” av könsskillnaderna, att dra en ridå framför en plågsam verklighet, att blissful ignorance skulle vara lösningen. Det tar ifrån oss själva möjligheten att observera, tänka och reflektera, reagera och agera, dvs möjligheten till kritik. Det är att stänga, inte att öppna. Det är en låsning, inte en befrielse.

En oförhappandes dikt

Categories: Kulturellt
Tuesday, May 20, 2014

Det kom ännu ett brev till den f.d. hyresgästen här, Miss J Dobson. Men fröken Dobson har inte bara flyttat ut, hon har också lämnat detta jordelivet. Den vanliga returtexten jag skrev på kuvertet växte oförhappandes till en liten trerading.

Miss J Dobson: Return to Sender

No longer at this address.
No longer at any address.
Is no longer.

Ruth Halldén RIP

Monday, May 19, 2014

Bara en vecka efter att jag av en slump citerade ett brev från henne gick Ruth Halldén ur tiden, som rapporterats lite varstans. Jag träffade henne som sagt när hon var här över 1985. Vi åt lunch på Marine Ices runt hörnet, och sedan fick jag nöjet att introducera henne till bokhandeln Compendium på Camden High Street, saligt hädangången sedan många år. Ruth blev helt begeistrad och fick väl med sig en container full med böcker hem, kan jag tänka mig. Hon var en klok kritiker, tyckte jag, dvs vi höll med varandra om det mesta vad gällde hennes specialitet, brittisk litteratur, särskilt 1800-tals sådan. Den ofrånkomlige Dickens, en gemensam beundran för R L Stevenson, prosastilisten, och en slags respektfylld distans till George Eliot. Vi höll kontakten lite sporadiskt efteråt. Men något mer möte blev inte av. Hon var bra.

Arsenal-Hull 3-0… eller ja, 3-2 då’rå…

Categories: Brittiskt allmänt
Friday, May 16, 2014

facupI morgon gäller det. Nio år av smärta. Vad kommer att hända… förslösning… förtvivlan…? På söndag, står jag vid Angel och hurrar den förbipasserande open-top bussen med laget och FA-krukan…? Eller sitter på dass och försöker inte tänka på Hull…?

Det har fallit på min lott att kroka upp min kalesch till beautiful losers. Jag “håller på” GAIS. Jag “följer” Arsenal. Need I say more…?

Det har helt och hållet med geografi och släktförhållanden att göra. Jag är stalinist om detta.

Man håller på det lag som är hemhörigt man där född och som minst två föregående generationer hållt på: Majorna, farfar, farsan, GAIS.

Man följer det lag som hör hemma i räjongerna man råkar ha flyttat till, och det har alltid varit Arsenal. Och sonen är dessutom född i samma räjonger och håller på Arsenal lika mycket som han följer GAIS. Icke-arvet har liksom gått i arv.

Men Arsenals förmåga att fucka up är ju legendarisk. Hull i ligan är inte Hull i FA-cupen, de är två helt skilda lag. Skräckscenariot är att Arsenal förblir detsamma. Gawd help us.

Lördag kväll: Som sagt…. Snacka om att göra det svårt för sig…  Men… YES THE ARSENAL!

Italien, Europa

Categories: Uncategorized
Wednesday, May 14, 2014

Av Perry Anderson ska man läsa allt man kommer över, enligt min mening. I LRB skriver han ofta långa, informativa essäer om den inrikespolitiska dynamiken i länder som Indien, Brasilien, Frankrike. I senaste numret handlar det om Italien, vars inrikespolitik hos utomstående så ofta “höjer ögonbrynen så till den milda grad att de slutar som hår som reser sig i nacken” (© G. Pettersson). Inte minst har texten en viss relevans i dessa Europavaltider. Anderson avslutar med observationen att Italien inte är, som klyschan så gärna vill få oss att tro, “en anomali inom Europa. Den är snarare ett koncentrat av det”. Lång men givande läsning.

Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004